Jag brukade se filmen Eternal sunshine of the spotless mind och undrade när allt skulle gå över. Glömmas. Men stor kärlek är sällsynt, så jag sparade den längst inne i en hemlig liten kammare som ingen annan såg. Min tanke var att inte visa för mycket längtan, som att det var för skört. Jag tappade bort mig någonstans och blev kvar en stund i det. Det är dags att kliva fram igen, blinka lite mot solen och kisande konstatera att de blöta gatorna lyser som om de vore förgyllda.

Man kanske skulle bli författare eller fiskare? Man kanske skulle skriva en så jävla bra bok att det räckte med att jobba en dag i veckan och filosofera resten av tiden? Man kanske skulle få lappsjuka och bli rastlös som ett djur om man bodde vid havet. Man kanske inte skulle bli det. Man kanske vill ha allt på en och samma gång.

Har inte sagt att det är bäst att inte visa sina känslor. Men jag hatar nakenhet mer än att hålla allt inombords. Nakenhet är så okontrollerad. Att vara öppen med sina känslor ger så lätt kollaterala skador. Oftast på mig. Vem vinner på det? Inte jag. Då vann den andra. Kommer inte att ske.

Kanske att det går att skicka iväg tanken ut, och att det finns någon som vecklar ut den i handflatan och hör att jag ska ta hand om lite av det här. Jag ska ta hand om lite av henne nu.

Har bråkat med någon som jag känt för alltid, kan inte sova nu på grund av känslan av att vara ut-och-in. Ibland slår den mig, ledsnaden, trots att livet för det mesta behandlar mig vänligt numera. Ändå finns det dagar som denna. Där enstaka ord kan bita sig fast och göra benen svagare, huden på halsen kallare och få det att blåsa in genom ärmarna på jackan. Det är nog inget underligt med det. Så är det säkerligen för alla.

Igår fyllde jag 34 år. Hade en bra dag med de närmsta och spenderade kvällen på stan med en fin person som jag har känt i många år. Hon den där som känner mig utan och innan. Hon som säger sanningen rakt upp i mitt ansikte hur pass ful den än är. Hon är den som alltid är lite för närgången i mitt innersta. Hon är tjejen som folk pratar om, för att hon vågar stå ut.

Det var kväll på Strandvägen när vi åt middag och jag funderade i tystnad på det vackraste jag fått av henne under det här året. Trygghet, förlåtelse, insikt, kärlek och gemenskap. Fantastiska materiella ting har hon också överöst mig med, men det andra var det vackraste jag fick och jag älskar henne för det.

Häromdagen var jag på en s.k kändisfest. Det blev som ett studiebesök i en annan värld, för när det kommer till ytlighet så misslyckas jag lätt på alla punkter. Men eftersom jag var där i gott sällskap så var det en mycket trevlig kväll ändå. Jag hade kunnat visa er en vimmelbild om det inte vore för att jag såg fullständigt retarderad ut på den.

Med en sjumånaders son som har börjat krypa, samt en tonåring i huset, finns det väldigt få tillfällen för egna reflektioner. Ännu mindre tid till att pränta ner dem här. Men ge inte upp hoppet om mig, jag finns kvar. Tills dess ett par bilder på syskonkärlek.