Passions I have laid to rest

Om morgondagen, vet jag inte. Jag kan inte resa mig på beställning. Längre. Tänker på den här årstiden för några år sedan, tiden som tog mig till en säng på eftermiddagen en söndag. Tiden då jag helst av allt ville vara tillsammans med någon annans någon. I början av dagen snöade det och jag låg på en axel som jag egentligen inte ville lämna. Var någonstans hade jag varit idag om utgången blivit den, där omständigheterna vore annorlunda? Jag minns hur tankarna liksom fäktade sig fram och tillbaka mellan mina tinningar och jag ville aldrig gå utanför det där rummet igen.   
 
Nu är vi, minst sagt, utanför det där rummet.   
 
Och jag ringer aldrig en vän när jag gråter. Det har aldrig varit mitt sätt att kommunicera. Jag skriver istället ord. Ord som låter vackrare än hur verkligheten känns.
 


Skriv vad du har på hjärtat här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:




RSS 2.0