Inte för att jag någon gång kan fatta tag
i dåtiden, vet ju fortfarande inte om allt bara var en illusion.

Tio veckor senare möts vi över en middag och herregud, jag hoppas verkligen att vi ror det här i land. För vet ni? Om det görs, då blir det något att vara oerhört stolt över.

Det känns fortfarande som om jag far runt i en torktumlare, men jag är gladare och framför allt lugnare. Det är bättre.

Idag är en födelsedag som har firats ordentligt. Min envisa, truliga, lättretliga- men också smarta, vältaliga och älskade sköra tonåring. Fyller 15 år.

Alla dagar var enkla och tämligen realistiska. Där är båtresan mot Gotland när jag skrattar och mitt ansikte skimrar i kvällssol. När stora och lilla barnet spenderar restid med att lyssna på musik. Där sitter jag och pappan tätt intill vår regnbågskille på en restaurang i Visby, medan min tonåring fotograferar.

Vi åker till Kneippbyn och ser glada ut bland vattenrutschkanor och där är min hetsiga tonåring lugn med en bok i handen.

Där är min kropp i svetten som glittrar förlåtande efter joggingturen mellan långa arbetspass i Norge. Där är molnfria himlar och allt annat som fick mig att börja andas i normal takt.

Och i den trasiga delen av mitt hjärta, den som tillhörde henne och som jag så sällan besöker nu. Där bildas det nya trådar. Svaga, men kanske ändå trådar som håller samman. Jag går inte till hoppet så ofta. För det gör fortfarande alldeles för ont.

Ack, mitt hjärta var så fullt – och vi skildes utan att ha förstått varandra. Såsom i denna värld ingen lätt förstår den andre. Så när livet sliter i oss, så frågar jag vart du vill åka? Följ mig till månen eller bara till Amsterdam. Vi kan sitta i en bar och prata ostört om livet, livet som det är nu. Glömma vårt förflutna, separationer och smärtsamma eller förlösande ögonblick och glaskrasande känslor. Glömma blöjbyten, nattvak och för tidiga mornar. För i Amsterdam växer sovmorgon på träd och du och jag har samma höströda glöd i håret. Jag har köpt en burk för att spara minnena i.

Jag längtar till havet igen, men det är på ett annat sätt nu. En annan typ av längtan. På rygg i höjd med vågorna och vattnet som sköljer över ansiktet ibland.