Jag har kommit hem från landet nu, från min vackra lilla stuga. Det sista huset vid vägen. Från all den njutbara tystnad, som nära naturen aldrig kan vara kvävande.

I en stuga som byggdes av farmor och farfar, dold av skogen men med utsikt över Indalsälven och solnedgången. Där det knappt finns mobiltäckning och troligtvis ingen internetuppkoppling. Ska jag andas, mycket.

 

Jag har lärt mig att inte hylla välmåendet. Det slår så lätt tillbaka. Men det känns kanske okej idag. Det känns kanske okej i värmen på balkongen med de nyinköpta plantorna. Kanske är det bara sommarvärmen som gör att det känns okej, kanske är det blommornas färg. Det är nog bara solen, jag vågar inte tro på att det hela är en beständigare känsla än så. För det har varit så mycket ösregn på insidan i så många månader.

Det enda man hör är hans tunga andetag och jag kan känna hur det rycker i hans händer när han drömmer. Jag lutar mig över honom, låter min näsa snudda vid hans. Han putar på läpparna med ögonen stängda och letar efter en puss.

Det är så varmt om kvällarna nu. Vi borde egentligen sitta vid vatten och dricka vin, luta oss mot varandra när vi skrattar. Hennes ljusa ögon borde inte vara så aviga längre, jag borde kunna hålla mig från att halka över orden med alltför stora känslor. Borde kanske hunnit sluta med att känna mig övergiven och tillfrisknat från mitt ilskna tillstånd. Vi borde kanske ses.

Jag önskar mig livet som det var när jag visste var jag hade mitt hjärta och
när jag kände mig bra på vad jag gjorde. Ifrågasättandet studsade mellan mina tinningar, tog plats i mitt huvud. Verkligheten, som jag ser den och sen hur den ter sig för andra. Vi använder olika ord för samma saker.

Det har hänt förr och det händer igen och jag är benägen att fly och samtidigt vill jag ingenting hellre än att stanna kvar och leva i vad som känns verkligt.

Den enda som får ta plats nu är strategen. Jag har trängt undan romantikern, hon gör ingen nytta här ändå. Strategen gör scheman, följer en rimlig budget och joggar tre gånger i veckan. Det är så jag fungerar nu.

Tre dagar i veckan passerar jag min gamla lägenhet. På gräsplätten där, planterade jag en bit av syrenen som växer vilt från mitt barndomshems trädgård. Det är fantastiskt och viktigt att växa vilt. Det bör varken jag eller ni glömma bort.