Inget är ju värt något om man inte skriver
Jag saknar det där allomfattande som rinner ut i hela ens liv och fyller alla skrymslen och vrår med en tjock självklarhet. Kärlek som med tiden glider över i att man visar upp sina ärr och förklarar hur det värker när havet är för långt borta. Den som leder till att man växer samman till en seg enhet som klarar vardagsslitage. Jag saknar kärlek och jag blir lite besviken över att det inte var rätt, den här gången heller. Men ibland krockar verkligheten med drömmen och min kropp, eller snarare min själ, säger stopp och belägg. Min själ är känslig på det sättet nu för tiden. Den visar mig hela tiden hur jag mår och vad jag vill eller inte vill.
Jag tänker inte nöja mig bara för att vara tillsammans med någon. Så är det bara. Det vill jag inte att någon ska göra med mig heller. Jag vill träffa en person som jag tycker är fantastisk och som träffar mig och tycker att jag är fantastisk. Det innebär inte att jag tror att hen är en jätterolig, karismatisk författare som var fotomodell i sina unga år och nu extraknäcker som terapeut. Det innebär bara att jag vill ha kemi. Jag vill ha kemi! Jag vet ju att det finns. I alla mina relationer har det börjat där, med kemin. Det har alltid inneburit att det är så självklart att vilja lära känna varandra och mycket mer självklart att stå ut med varandras sidor och säregenheter. Kemi är ett bra kitt och dessutom en underbar krydda. Jag vill ha en varaktig sådan och jag tycker inte att det är att kräva för mycket. Jag tycker snarare att om man tycker att det går bra utan, då nöjer man sig med för lite.
/ 1 Kommentarer
(för det kommer bara leda till något ont ändå)
Det räcker med en lätt beröring av en fingertopp ifall området under är ömt och ibland märker jag hur stora delar av mig är just ömmande. Kramarna i liljeholmsgallerian stacks inte alls och närhetskänslan sent på kvällen fick mig att tappa andan och nya ögon att se rakt in i över ett glas vin skapade fladder i min mage. Men jag försöker samtidigt få struktur på ett annat slags liv, den nya tillvaro som jag har valt att skapa här. Jag tror på att våga, men inte på att kasta mig in i virvelvindar när jag alldeles nyligen har återfunnit ett hyfsat stabilt inombordslugn. Självklarheten i konversationerna och fladdret i magen måste försvinna bort i förmån för annat. Jag väljer bort för att välja mig själv.
En påminnelse om att leva nu
Det har kommit en vår, med blå blommor i parken utanför. Det är bra, tror jag. Om jag någon gång älskar igen, om någon människa tar sig in där under huden på mig, ska rädsla inte hindra mig. Det här året har lärt mig att hjärtat måste vara vidöppet.
Det som inte sägs
Det där vinnande rycket tyckte hon var så fruktansvärt roligt att hon inte ens kunde se på när jag gjorde det, på riktigt var hon tvungen att vända bort huvudet. Hon klarade inte av att ta upp det en enda gång i efterhand utan att bryta ihop fullständigt av skratt.
Jag minns hur bra det kändes när det sprack i hennes för övrigt hemliga, kontrollerade fasad, som jag ännu inte hade klarat av att bryta mig igenom. För jag anade vad som fanns där inuti när skrattet bubblade upp utan filter.
Misstro kan äta upp människor, döda. Men jag kan fortfarande höra skrattet som följt med mig genom årtiondena, bortom ilska, misstro, ord som blev hårdare och som slutligen ledde till en kompakt tystnad.
Så länge vi finns. Så länge det finns ord mellan raderna, hav, vin och texter så kommer jag att minnas hennes skratt, hennes bubblande, hejdlösa, levande glädje.
Krigen är en del av att leva. Överleva. Många hade man velat vara utan. Men om inget annat så lär dem oss åtminstone förstå vår egen kapacitet. Och ärren som blir kvar gör oss bara vackrare. De berättar en historia.
Bristvara
För tillfället är jag tyvärr döende i trötthet. God nattsömn. Lätt att säga, svårt att göra. Ska kanske sluta oroa mig och anta att saker löser sig, att folk inte hatar mig och att jag är bra.
Jag lämnar tryggheten och styr mot havet
Måste ta mig till havet. Titta om det ligger kvar. Klappa på det med ögonen. Kära havet. Bästa vännen. Styggaste fienden. Det öppna, det vilda, det vackra, oändliga.
Överhuvudtaget är jag svag för vidder och himlar. Stort och svindlande och fritt och man ska kunna färdas tills man smälter ihop med allt och inte längre vet var man börjar och slutar. Så jag styr hem till havet med en främmande men ändå hemtam sång i bröstet. En sång om något helt annat.
Ofrånkomligt
Så plötsligt dyker en rad upp, en strimma av någonting som varit så avlägset och jag inser samtidigt att vi inte är så långt ifrån varandra. Det är så mycket skräck i det och så mycket glädje.
Att skapa sig ett nytt system
Okej. Så nerverna skälver och kroppen är sliten när man spenderar 40 timmar i veckan på ett nytt jobb i en ny dygnsrytm och aldrig träffar barnen och saknar energi att träffa andra och tycker att klockan 22 är en skitsen tid att somna på.
Men så blir det fredag och man har blivit surdoktorns favorit och får assistera på operation. Man kommer hem till småbarnshelg och dränker det trötta i ett gemensamt skumbad, hög musik och ett glas rödvin. Så hej på er. Jag är inte död. Men vissa dagar känns det så. Men det är alltså lögn. Jag lever.
Min själ fladdrar runt
36 minuter efter läggdags går det ändå inte att hålla det borta. Jag önskar att allting inte hängde på ord.
Söndagsfluff
Jag ser det här som skrivövningar.
Precis som mina dagar är rutinövningar.
Igår kväll när jag försökte somna var mitt huvud fyllt av tankar och efter åtta timmar med levande drömmar så vaknade jag på jäkligt rätt sida. Körde igång Spotify så att hörlurarna skakade och drog ut i skogen. Run in any weather!
Dagen har liksom flugit fram och på eftermiddagen så landade jag i famnen på en gravid vän som jag den nionde april, har varit nära vän med i exakt 20 år. Vi bestämde att afternoon tea på Häringe Slott får tillhöra vårt årliga firande från och med nu.
Vårparadoxen: man känner sig härlig och liksom vacker, men ser i själva verket ut som en svullen ödla utan pigment. Därför håller jag mig på behörigt avstånd längst ner till höger på bilden.
När orden stockar sig i fingrarna
Senast vi träffades var ett ögonblick i en hall. Om man inte räknar detta korta möte, så var den sista gången på en tillställning dit vi hade kommit var för sig med andra sällskap. Ville komma bort och förbi, men tvingades
existera i samma sammanhang. Jag minns att jag var rädd för att vi skulle stöta ihop, men när vi väl gjorde det så kändes det mer naturligt att mötas än att fly.
Vi kramades snabbt men hårt och hon bjöd mig på cider, lite på nåder. Vi samtalade i ett hörn av dansgolvet och för en kort stund blev luften öppen och sårbar och jag minns att jag tänkte att jag skulle ha älskat om vi alltid hade vågat vara sådana. Jag kände en sorgsenhet när kanalen stängdes till igen. När vi lyssnade på varandra var det någonting som kändes uppgivet, förståelse som inte längre fanns där efter händelser som gjort att allting slutat vara självklart.
Hon pratar snabbt och mycket och är inte alltid så bra på att höra efter om man är med, men det är en del av hennes energi, det är något man vänjer sig vid. Ibland har jag undrat vad hon har inuti som jagar henne så, men avundas ändå att kunna vara så utåtriktad. Minns inte allt vi pratade om, inte fullt ut, bara skärvor av ett samtal. Men jag minns strömningarna. Att hon sträckte sig mot mig vid något tillfälle av gammal vana för att stryka mig över håret. Att våra ögon möttes som hastigast när hon lät rörelsen stanna i luften. Det där korta blickmötet sa på ett sätt mer än alla de där orden jag inte minns.
Om någon av oss skulle försvinna nu, skulle det vara vårt sista möte. Den tanken ömmar fortfarande i mig, där hon satt sitt fingeravtryck.
existera i samma sammanhang. Jag minns att jag var rädd för att vi skulle stöta ihop, men när vi väl gjorde det så kändes det mer naturligt att mötas än att fly.
Vi kramades snabbt men hårt och hon bjöd mig på cider, lite på nåder. Vi samtalade i ett hörn av dansgolvet och för en kort stund blev luften öppen och sårbar och jag minns att jag tänkte att jag skulle ha älskat om vi alltid hade vågat vara sådana. Jag kände en sorgsenhet när kanalen stängdes till igen. När vi lyssnade på varandra var det någonting som kändes uppgivet, förståelse som inte längre fanns där efter händelser som gjort att allting slutat vara självklart.
Hon pratar snabbt och mycket och är inte alltid så bra på att höra efter om man är med, men det är en del av hennes energi, det är något man vänjer sig vid. Ibland har jag undrat vad hon har inuti som jagar henne så, men avundas ändå att kunna vara så utåtriktad. Minns inte allt vi pratade om, inte fullt ut, bara skärvor av ett samtal. Men jag minns strömningarna. Att hon sträckte sig mot mig vid något tillfälle av gammal vana för att stryka mig över håret. Att våra ögon möttes som hastigast när hon lät rörelsen stanna i luften. Det där korta blickmötet sa på ett sätt mer än alla de där orden jag inte minns.
Om någon av oss skulle försvinna nu, skulle det vara vårt sista möte. Den tanken ömmar fortfarande i mig, där hon satt sitt fingeravtryck.
