Jag som önskade mig ett nådens år. Det har inte alls varit så. Hur många nödår ska man orka med?

 

Kommande år ska jag tillåta mig att drömma om det där tredje barnet som ännu bara är någon centimeter, de nya arbetsuppgifterna som tar mig ett steg vidare, att få se mina barn bli äldre, om det där huset vid havet som troligtvis aldrig kommer att bli mer än en tanke.

 

Det är för sällan jag ramlar på de milda, kaosiga genierna som är de enda som på riktigt och utan förbehåll lyckats ta ett järngrepp runt mitt hjärta. Men jag fantiserar vidare om att få bli kallad fru en dag, att dansa och hångla i köket en tisdagsmorgon.

 

Så jag säger med glädje hejdå, 2014, du har varit det mest känslosamma år jag kan komma ihåg och samtidigt har jag fått insikter som jag inte vill vara utan.

Genom samtal och händelser har jag sakta flutit framåt genom veckan och bearbetat märkliga, smärtsamma möten. En långsam våg drog ner mig under vattenytan och gjorde att jag tappade andan, men utmynnade i att känna tillit, vila och totalt lugn. Elva månader har försvunnit med känslor som räcker för ett halvt liv. Nu hämtar jag andan för att rocka de sista veckorna med förändringar som ger luft under vingarna.

 

Jag tänder ljus, badar, stänger av tv:n när det bullrar, landar i vänners kramar och uppmuntran, kokar en kopp te, kramar tonåringen när hon tillåter, lägger mig bredvid sonen när han sover och drar in hans sovdoft.