Jag bestämde mig för att halvt ruinera mig på privat terapi och första mötet med psykologen var trevligt. Möte nummer två gjorde mig pressad och var vansinnigt obekvämt. Skruvade på mig i fåtöljen men kom inte undan mig själv. Jag som trodde att jag max bar runt på en handväska, fann en ryggsäck med händelser som inte ägnats en tanke sedan de skedde. Men när de väl lirkades fram under samtalets gång, tydliggjordes mönster i nuet. Säkert jättenyttigt eftersom jag inte kan sluta tänka nu.

Tyckte att jag såg ett ljus i tunneln, men det var bara ännu ett tåg. Hur kommer det sig att människor som förespråkar lugn och stabilitet, från en timme till en annan beter sig fullkomligt vettlöst irrationellt? Allt är så jävla dumt och jag vet inte vilken dumhet jag ska vara argast på. Jag som person reagerar, så kanske behöver jag ytterligare avstånd från det som påverkar mig negativt. Avstånd från konstiga förklaringar som ändå inte ger någon trovärdighet till handlingarna.

Hur frustrerande det är med känslor som varken lever eller dör, som befinner sig i ett limbo. Jag kommer aldrig mer att välja något liknande. I vanlig ordning tänker jag att det är dags att bli tillfreds i tillvaron, men känslan är inte där än. Jag sneglar på omvärlden ett tag till innan jag ger mig ut i den.

Att statistiken tickar upp mot 20 besökare om dagen, när jag inte ens skriver, gör mig både smickrad och fåfäng. Jag har sovit mycket de senaste dagarna, om ni undrade alltså. Kroppen behöver visst hinna fatt själen. Jag är även ensam nu, vilket är på gott och ont. Mest på gott antar jag ändå, när mönster måste brytas en gång för alla. Den här satans romantikern är nämligen svår att göra sig av med.

Jag känner mig inte bekväm med att fortsätta skriva längre. Det är någonting som har gått förlorat. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, vad jag ska göra av bloggen och mig. Vår relation känns på något vis uttömd. Jag tror det beror på att den har fått ta så mycket plats i mitt liv.

 

Jag vill inte radera den men... det måste hända någonting. Jag vill inte behöva anpassa texten. Mitt engagemang måste vara ärligt. Det är själva grundsubstansen i det här. Att jag är ärlig. 

 

Med det här vill jag också vara ärlig mot er som läser och säga som det är: Vi har en livskris, jag och bloggen.

Mitt ordinarie sällskap har gått och blivit sjuk! Men ikväll är det iallafall jag som tar mig iväg på Gaygala och umgås med ytliga bekanta som känner mig allra minst. Vill bara glida runt och vara salongslullig och känna mig snygg, trots att det sistnämnda känns svårt när månaden januari har åldrat mig flera år. Så, nu ska jag ta en taxi in och dricka förfestchampagne. Puss på er.