Vi pratade i princip varje dag och sågs nästan varje vecka. Ändå var jag ständigt så rädd för att hon skulle glömma bort mig. Att hon skulle träffa en annan bästis som hon hade roligare med, någon som var mer lik henne och inte så himla introvert. Jag var rädd för att hon skulle glömma hur det var att vara närmast varandra. Tänkte att jag skulle falla ihop och dö av att vara ett hav ifrån henne. Att inte kunna ligga i en säng och sträcktitta på en dålig TV-serie, inte vardagshandla mat tillsammans, inte dricka vin vid köksbordet, inte gå en promenad en iskall tisdag.

 

På en kväll har ett halvårs tystnad flugit förbi. Och vi saknade! Men jag är inte längre rädd för avstånd. Är inte rädd för att sakna. Är inte längre rädd för att bli bortglömd.

Motion är inte alls nöje. Det är så tråkigt att släpa sig backe upp och ner i skogen, att jag nästan somnar. Efter 1,5 år har jag heller inte funnit det där träningsberoendet som alla pratar om. Jag hatar det varje gång. Men jag gör det, thank god, eftersom jag är en kvinna som äter mina känslor. I förrgår sprang jag dessutom mitt första lopp, 5 km på den bästa tiden på länge. Försöker vänja mig vid mötet med en vilja och styrka som svarar mig på det här direkta nära sättet.

 

 

 

Förstår att jag aldrig kommer att bli någon som förhåller mig till raderna, utan lever minst lika mycket mellan dem. Men ni läser mig. Det gör mig glad. Tro det eller ej.

Med två ungar i varsin trotsålder så får jag min beskärda del av vardagskaos. Men på det stora hela mår jag väl bra, tror jag. Om ni undrade alltså. Jag har bestämt mig för att nästa terapitimme får bli den sista på obestämd framtid. Jag har hittat de verktyg jag behöver för att ta mig vidare på egen hand. Möjligtvis befinner vi oss mellan hägg och syren, eller så är det någonting annat som gör att min insida fyllts med tillförsikt.

 

 

Min egenplockade blombukett fick sällskap under kvällen igår. Fina vänner kom med kramar och skratt och när de gick hemåt i natten, så lämnades det kvar en doft av mjuka känslor.

Söndag och oordning i huvudet, tankar på andra. Flyttar runt saker från gårdagen och småäter godsaker som blivit över. Låter morgonen vara långsam och soffhänger i någon timme, innan jag lägger mig som en solkatt på balkongen. En insikt att det lossnat kring känslotrådarna, att hjärtat sakta börjar pumpa ut blodet i de delar som varit stela och förfrusna.

 

Det är den 9 maj 2004. Vi är unga och jag är på Patricia med bekanta för att fira min födelsedag på förhand, när vi sms:ar och inser att vi befinner oss på samma plats. Vi sätter oss i en trappa utomhus och håller med varandra generellt om vad som krävs i en relation, när hennes puss av misstag råkar hamna på min mun istället för kind. Så plötsligt står man där och håller hjärtat i sin hand, tittar på det. Med en önskan om att det alltid ska kännas så. Himlen är himmelsblå ovanför hustaken, luften går att kalla sommarluft trots att det är början av maj, cidern känns i huvudet trots att det är tidigt på kvällen.

 

Vi flyger rakt in i sommaren, kysser varandra mot husväggar och i taxibilar, dansar om nätterna. Sedan vidare till hösten, bort från den där vinden och de snabba helgerna. Växer in i något starkt som under fyra års tid samtidigt blir en balansgång längs med klippväggar. Jag är bräcklig, öppen och hennes. Fyfan vad jag är hennes och när i helvete blev jag någons genitiv? Jag kan fortfarande definiera mig själv utan henne, men har förlorat mig själv totalt och artefakten från muren är bortsopad. Tänk att känna så mycket för någon. 

 

Om man tittar tillbaka var den där vinden till en början mer av en stökig storm, som höll mig vaken under nätter och som trasslade till håret. Det var så länge sedan. Det var bara igår. Sedan blev vi vänner igen tills det brast. Det är en så jävla stor sorg att vi gjort varandra så ofattbart illa och jag hoppas att livet inte är över när det känns över, eller när en fas av det tagit slut. Men omstarter kostar ju på, de gör ju det.

Jag undrar fortfarande hur det går till, egentligen. Hur jag faktiskt klarar mig igenom tillvaron och det till och med verkar ganska lugnt. Men efter några månader har jag nu konkret erfarenhet av att jag överlever. Nu är det inte längre januari och jag behöver inte bag-in-box på en tisdag, jag behöver heller inte andas mig igenom februariångest eller gråta hela mars. Det är en fortsättning på april, en mjuk balansgång som lett till stadiga steg. Jag har andats mig genom dagar av samtal och rädslor. Jag har fallit, kommit på mig själv, hittat modet och sen snubblat på känslorna igen. Men nu kan jag tänka vad jag vill utan att falla ned i ett bråddjup eller drunkna. Tidigare kändes det som att jag skulle drunkna minst en gång om dagen. Detta året, de etthundratjugofem dagarna som passerat, har jag processat, pressat, gråtit, beslutat och andats mer än jag någonsin gjort och jag tror att det kommer ge utdelning. Jag vill och hoppas det.