Ibland ser man men vet inte allt

och ska inte veta.

 

Rädsla.

Du är den svåraste känslan för mig.

Det mesta är faktiskt vackert men jag är trött. Känns bekant, det vemodiga. Det där som kallas livet, som ibland gör så ont att en befinner sig i det svartaste hålet. Som ibland gör ont av lycka och som innefattar alla regnbågens färger.

Du är som vackrast där du ligger med din gråt i min famn. När du låter min hand stryka över ditt sorgsna huvud. Tröstande och inpå. Så vacker med dina storartade tankar. Din omtumlande känslostorm som slår vågor innanför bröstet. Bröstkorgen som viker och vänder. Du ser hur mina ögon blir blanka och jag kan ditt ansikte utantill. Hur du sneglar under lugg på mig när jag är ledsen, hur dina ögon blir lika sorgsna som mina egna. Jag tänker: "Gråt. Gråt tills att vi drunknar, du kommer bli tusen tårar lättare."

Med SD:s politik skulle inte min halvbolivianska regnbågsunge ha en självklar plats i samhället. Med SD:s politik skulle inte jag kunna få gifta mig med vem jag vill, utan ses som en sjuk människa och likställas med en pedofil.

 

Allt detta prat i alliansen om att sänka skatter gör mig direkt kräkfärdig. Jag vill inte ha sänkta skatter och ”mer i plånboken”. Jag vill ha en tillvaro där ingen behöver vara rädd för att inte kunna betala elen, sätta mat på bordet eller ha tak över huvudet.

 

Jag jobbar heltid, har en hyresrätt i ett övre medelklasskvarter, äger en liten bil. Jag är en av dem som har det bra. Idag. Men sanningen är att om jag skulle bli sjuk på riktigt och inte kunna jobba så skulle hela mitt liv falla ihop på mycket kort tid. Om man tror att det finns ett vi och ett dom så har man oerhört fel. Det finns bara vi. Så idag gick min röst till de rosa, för att jag vill att de ska ta vågmästarrollen från SD. I landstingsvalet gjorde jag sen mitt bästa för att slippa se Filippa flipp flopp härja ytterligare med min yrkesgrupp.

 

Och i största hemlighet överväger jag noga den här tanken om ett tredje barn.

Ett sista, sista.

Jag skriver inte så ofta längre, jag vet inte ens om jag vill skriva längre. Det var längesedan det var så här. Så här nära, okomplicerat och utan spaltmeter i dagboken om rädsla för att bli övergiven eller utläggningar om det geniala i någons hela existens. Jag känner ingenting av det där. Allt är fortfarande en vibrerande historia, men utan hjärtat i halsgropen, i fingertopparna, i knäna och i magen. Precis nu trivs jag i det för jag är också lugn på ett nytt sätt. Lugn för att jag vet att jag vill stanna, lugn för allt som händer i nuet, inte för någonting som skall komma sen.