Och så satans långsamt går tiden
Måndagskväll. Tonåringen smäller i dörrar och porslin, jag somnar före klockan åtta intill treåringen. Vaknar en timme senare och hetsgråter för mig själv tills näsan är snorig och ögonen svider. Hormoner på topp och ork på noll. Ni vet de där stunderna då man inte längre har någonting att sätta emot? När naturkrafterna tar överhand och man inser vilken liten skit man egentligen är under himlavalvet? När man får ta i med hela kroppen för att överhuvudtaget inte blåsa iväg. Jag snyter mig och låter fler tårar rinna denna kvällen. Det är befriande.
/ 0 Kommentarer
April april
Din integritet är en av de starkaste jag mött, sa en av mina närmsta. Jag har tänkt mycket över det till synes paradoxala, att vilja vara nära, men samtidigt backa för intensiteten som uppstår där. Jag har alltid haft svårt att veta var jag står i relation till andra. Kan minnas hur jag som barn både ville vara någons bästa vän och samtidigt helst inget alls. För jag visste vad det innebar att vara någons bästa, vilka prövningar som medföljde.
Men att lära sig vad det betydde att vara någon för någon, som hade en annan någon ännu närmare. Det var både svårt och smärtsamt och ibland tror jag att en del av mig fortfarande är kvar där. En del som behöver veta exakt vad hon kan vänta sig av dem hon släpper nära. Jag fattar ofta beslut i samma rädsla, väljer att inte sträcka ut en hand, att inte säga just så som det faktiskt är.
Jag saknar egentligen ingenting just nu. Vad jag vackrast velat vilar i min hand. Men även på den platsen förblir livet komplicerat, halt och skört.
