Till sensommaren
KUB-test avklarat och jag fick en låg risk. Jag är nervöslugn och hoppfullpirrig. Samtliga av mina graviditeter har blivit till på första försöket och jag skäms nästan när jag ser alla som kämpar. I fertilitetslotteriet har jag haft mer tur än jag förtjänar.
/ 0 Kommentarer
Tidpunkter
Ibland frågar jag mig om mitt framtida jag skulle vara stolt över den jag är nu, om hon skulle tycka att jag fattar vettiga beslut. Oftast kommer jag då fram till att mitt framtida jag förhoppningsvis är lika förlåtande som mitt nutida jag, att hon resonerar som så att jag ändå gör så gott jag kan.
Jag var rädd att jag aldrig mer skulle brinna, aldrig mer bli uppslukad. Men känslor ramlade över mig och såklart helt olägligt. Livet blir så mycket vackrare om man tror på magi och stjärnstoft, på att saker och händelser står skrivna i stjärnorna. Så längre fram hoppas jag att vi är lite mer synkade, jag och stjärnorna. Viskar därför ett tyst hejdå, så länge. Till sådant som behöver vila, men inte glömmas.
På gott och ont
Kläderna, världen och vädret fel. Jag vill bara stänga in mig ensam med mina blommor. Har drivits till trötthet och ostadig puls. Kanske är det för lite D-vitamin i omlopp, för lite mjuka andetag i nacken, för lite mat och för mycket illamående. Hormonerna i mig stormar allt vildsintare, det påstås att de ska lugna ner sig en aning efter den här veckan. Jag och hormoner har aldrig varit en särskilt bra kombination.
Istället för att önska att allt bara kunde sluta kännas så jävla mycket hela tiden, försöker jag fokusera på att den trögflytande likgiltigheten är ännu outhärdligare. För visst är det för tillfället så att jag börjar gråta mitt i ett leende och kokar av ilska över småsaker, men jag är åtminstone vid liv. Jag känner åtminstone någonting istället för ingenting.
