Jag plockade fram den gamla silverbrickan till frukost. Den som farmor och farfar brukade servera sitt kaffe på, på söndagarna när de fortfarande levde. Hade beslutat att det viktigaste jag kunde ge henne på hennes 17-åriga födelsedag var en mamma fri från stress, köpte således engångstallrikar från affären och tårtor från närmsta konditori. Höll kalaset hemma hos mina föräldrar som bor betydligt rymligare. Det blev en fin dag. Juli månad är så vacker och sval. På baksidan växer vinbärsbuskarna högt.

Min dotter fyller 17 år på måndag, när jag är 40 kommer jag således att ha en tjugoåring. Tiden. Dessa dagar som hon funnits, dessa dagar som jag har funnits med henne. Fyllda på alla känslor och otroligt maxade och mäktiga.

 

Jag bestämde mig när hon var två år för att börja skriva till henne inför varje födelsedag, om året som passerat. Jag ville berätta om sommaren då hon kom, då när det nästan inte var ett moln på himlen på två veckor. Om hur jag väntade och funderade på vad som skulle blomma längs med vägen då hon föddes. Vi lyssnade mycket på pojkbandspop med öppna fönster, låg nära nära och jag fann äntligen tiden att läsa böcker. Jag ville skriva och berätta för henne om hur allt var, den tid som sen skulle komma att påverka henne, men som hon inte själv skulle kunna plocka fram några minnen av. Jag ville att hon skulle få veta vad jag tänkte på och hur jag kände. För kanske kommer inte heller jag att minnas det exakt.

 

Jag ville bevara även de minsta detaljerna någonstans. Fjunen på hennes ytteröra, den plutande underläppen och den sökande blicken. Sedan dess skriver jag ett brev varje gång hon fyller, tänker att jag skall fortsätta så tills hon blir myndig nästa år. Den dag hon flyttar och skapar sig ett eget hem så ska hon få dem alla, få läsa om vem hon var i barndomen, sett genom mina ögon.

”Du kan i dag möta ditt livs kärlek ute i naturen, var uppmärksam kring hundar.”

 

Jag begrundar mitt horoskop för dagen och tänker: hur fanken ska det gå till? Då får hon och naturen slå in ytterdörren. Jag ligger nämligen höggravid på soffan med hälsporren från helvetet, kan knappt gå. Mitt livs kärlek liksom. Med en hundjäkel dessutom. Idag var det visst tänkt, efter alla års väntan. Men istället så ligger man här ensam med en dator på magen. Ja men tack då, ödet. Tack, tack.

Förvärkarna har varit igång några dagar, även om det påstås vara mer än tre veckor kvar. Nästan som ett samtal från verkligheten blev jag påmind om att bubblan jag lever i nu, inte kommer vara för evigt. Jag börjar bekanta mig med den tanken och känslan. Att någonting annat väntar mig snart på så många sätt. Jag välkomnar det egentligen, det gör jag. Men det gick lite för snabbt senaste förlossningen så för första gången är jag rädd för smärtan. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Men jag jobbar med känslan av att det är okej att vara rädd.