Jag vill tala men orden går i lås och lämnas därhän. Kopplingen, det är inte realistiskt att vänta på den. Men jag gör det ändå. Jag förstår att folk vill skydda sig, jag gör det, för när man släppt in varandra så förbehållslöst… om det skulle gå åt helvete på ena eller andra sättet så blir fallet så stort. Men samtidigt, vad är alternativet då? Att hålla varandra på avstånd? Det är ju ett sämre alternativ. Men jag tänker inte tvinga in något i en ram som inte vill vara en helhet.

 

Hur mycket måste någonting kännas, finns det någon kärna i närheten och vad består den i sådant fall av, vad finns då kvar, bör jag bara fortsätta umgås med vänner som får mig att må bra och känna mig fantastisk utan att någonting någonsin blir komplicerat?

Den lilla, honom kan jag mer om för var dag och natt som passerar. Jag håller honom nära, så nära. Så nära och så ofta att en äldre generation misstänker att han kommer att bli bortskämd. Det ordnar sig nog, säger jag. Och talar inte om för dem att ett spädbarn inte går att skämma bort.