Förr om nätterna när jag gick hem med rödvin i benen och cava i skallen så brukade jag vara bitter och upprörd. Det verkar som om jag har slutat med det nu. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag brukar känna när jag kommer hem, men toppar och dalar tycks ha planat ut och jag antar att det är skönt och jag antar att det delvis har att göra med åren som läggs till varandra. Jag antar att jag också tycker att det är lite tråkigt.

Skapat mer den senaste tiden, blivit mer melankolisk och introvert. I mitt skrivande så är det oftast en styrka. I mina relationer blir det betydligt tuffare. I nästa andetag går det inte att hålla fast tankarna och känslorna, för andra varma känslor trycker undan det. Pms. Det kan bara vara pms. Hade nästan glömt bort hur mycket jag påverkas av svängningarna efter 1,5 år av graviditet och amning.

På vägen hem gick jag längs med stadsgårdskajen och passerade hotellet som jag sov i en natt för snart åtta år sedan. Det var mörkt ute och jag såg rakt in i baren. En vintrig eftermiddag satt jag i en av stolarna där, smuttandes på rödvin. Intill satt någon och pratade och jag kände mig skitnervös. Det är många år sedan nu och det varade nog inte ens särskilt länge i praktiken, bara i mitt hjärta. Jag var väldigt kär i henne. Jag tänker att hon var en av dem som lärde mig hur kärlek känns. Eller rättare sagt: hur min kärlek känns. Var i min kropp det resonerar när jag älskar, hur länge det kan eka någons namn och beröring.

 

Men till och med ett långdraget eko tystnar till slut och kvar blir bara minnet av vatten som runnit där, men inga glittrande droppar kvar. Nästa gång det börjar viska av strömmande älvar i närheten av mig, då vill jag få lära mig hur det känns att bli lika innerligt älskad tillbaka.