Hela livet är en lång sträcka av kedjereaktioner och allting borde dokumenteras och styckas upp i varje liten beståndsdel. Våren i år var långsam och varsam. Det fanns tid att ligga i soffan och slappa en stund varje dag. Många joggingturer med värkande kroppar och morgonrodnader över tegeltaken, surmulna himlar över ett eftermiddagste.

Jag skriver: kom ihåg den där känslan, när du väcktes 04 på morgonen i mitten av mars och viskade fnissigheter i hennes säng. Kom ihåg alla sånger du hörde, hur du mindes ord i dem. Kom ihåg hur du försökte återge hennes stavelser när hon sa att hon älskade dig. Var hon lade betoningen. Hur hon sa det.

Jag skriver: kom ihåg när hon ställde in ett möte på lördagskvällen för att istället överraska dig med vin och ostbricka. När hon grät i bilen och sa att hon inte hade överlevt utan dig. Hur många sekunder den och den tystnaden var. Hur många hennes skratt var. Hur många gånger hon fick dig att skratta.

Jag skriver: kom ihåg hur mjuka och hoppingivande hennes ögon var på restaurangen i april. Kom ihåg hur vädret var i början av maj. Hur solen alltid sken och väderleksrapporterna kändes som att de beskrev oss.

Det har varit rörigt på sistone, på flera plan i livet. Ekonomin ligger back efter föräldraledigheten vilket har fått mig att tacka ja till mer extraarbete än vad det egentligen har funnits ork till. Efter mammaledigheten som innebar tidigt i säng om kvällarna, kämpar jag med att vänja kroppen vid nattarbete igen. Det går sådär. Fann en annons om ett ledigt jobb som jag vill ha, inom andrologi. Det skulle innebära dagtid, inga kvällar, helger eller röda dagar. Jag skulle få arbeta med infertilitet hos män och hormonell behandling vid transsexualism. Nackdelarna, som väger över, är att jag skulle byta min fasta tjänst mot ett vikariat och Isak skulle få väldigt långa dagar när han börjar på förskola. Så jag avstår att söka, med en viss besvikelse i hjärtat.

 

Ovanpå detta så blev jag tvungen att sälja min bil för inga pengar alls häromdagen, eftersom den inte gick igenom besiktningen. Att betala nästan lika mycket för att laga den, som den en gång kostade att köpa, var inte aktuellt. Inte har jag råd med en ny heller, så det blev till att investera i ett SL-kort.

 

När jag inte arbetar så försöker jag räcka till. Bebispappan är föräldraledig fram till april och jag vill gosa med den lilla varje dag. Det är värt, men ett slitigt flängande fram och tillbaka mellan våra lägenheter. Samtidigt är tonåringen väldigt tonårig och jag försöker finna vägar som fungerar, utan att konstant ramla ner i surmammafällan.

 

Den här känslan av fullständig urlakning håller igång en slags ledsnad, känslomässig tomhet som speglar att reserverna tömts. Jag är bedrövad och vet inte alls hur jag ska göra,  vet att jag är gnällig och jagar tröst. Det gör mig till en ganska jobbig människa. Men efter veckor som varit helintensiva väntar nu nio arbetsfria dagar. Ska försöka skriva listor på saker som gör mig glad, bara boka in saker som ger energi.

 

Önskar att någon slamrade i mitt kök medan jag ligger i soffan i pyjamas och dricker ett glas vin. Ibland är det så enkelt, det man längtar efter. Och ändå så svårt att få.

Jag har en bästa vän. Mellan oss finns en dimension av vänskap som jag på något sätt alltid greppar efter, ibland handlöst ibland handfast. Där den själsliga gränsen mellan vem som är hon och vem som är jag blir diffus. Jag tror inte att det någonsin kommer att förändras. Jag hoppas att det inte gör det. Jag kan inte se vilka vi skulle vara då. Så är det med Kim, som dessutom fyller år idag!

 

Jag ångrar faktiskt inte så mycket av vår historia. Det finns händelser som jag ser på i efterhand, där vi antingen hade onödigt ont, eller gjorde varandra ont och det känns jobbigt. Men ångrar? Nej. Det har format oss till den enhet vi är idag och jag vet att vi gjorde allt eftersom det just då inte kändes som att det gick att göra på något annat sätt. Man lär sig och vi har bett om ursäkt och förlåtit och växt. Visst har hon en del sidor som jag kanske inte skriker av glädje över ibland, men det ingår. På samma sätt som hon accepterar mina brister.

 

Vi berättar sanningar för varandra. Skrattar tillsammans, lutar oss in mot varandra när vi pratar. Hon är en sådan person som man kan viska vad som helst i örat på och vara säker på att hon inte kommer att säga ett knyst till någon om vad hon precis hörde. Hemlighetsfull och öppen på samma gång, en som man kan lita på och sällsamt bra. Bland det finaste som finns i personväg. Hoppas att livet låter oss fortsätta lära om varandra och allting annat medan vi äter skaldjur på restauranger, tittar på dramatiska himlar, finner ett hav och sover över.

 

Hon har det, i alla fall. Så att det räcker och blir över. Hon är den där som kan få mig att känna mig klumpig, oerfaren, lite underlägsen, trots att hon är både varm och inkluderande. Hon är ett par år äldre än jag och vi har många likheter, många beröringspunkter. Men jag är vanlig. Det är inte hon.