Det är lite paus i mig. Jag har flera gånger tänkt att jag ska skriva, men stannat av efter några meningar, suddat bort och gjort något annat. Det är inte för att jag inte vet vad jag skulle vilja skriva, för det vet jag. Men orden har snubblat på varandra och känts som att de haft på sig för stora skor. Barnen däremot, de är lätta att skriva om.

Dottern var hemma ett dygn på pappaveckan. Även om det påstås att spädbarn bara har minne i ungefär två dygn, så skrek Isak till av glädje så fort han fick syn på henne. Hjärtknipande. Vuxenveckan fortsätter idag. Det spelar ingen roll hur skönt det kan vara vissa stunder, att bara ha ett barn hemma känns onaturligt och inte alls bra. De fattas mig och när de kommer tillbaka luktar de någon annans, liksom fel.

Jag, idag.

Och hjärtat, det sväller och bultar och sörjer och tänker. Lever mycket i mina egna tankar och har det här som soundtrack till tankeflödet.

Det är en vinter och en soffa och två människor och den ena är jag. Vi låter mörkrets stjärnor ta med oss. De lyfter oss upp, upp, upp, högt över skyarna för att glömma allt som kallas vardag. De eliminerar det som kallas tvång och låter oss blicka närmare än någonsin förut i en hög av allvar. Vi låter orden bända upp sköldarna runt våra hjärtan, låter oss vara precis som vi är. Vi skrattar och jag inser att skrattet läker det mesta, det binder ihop oss. Ramlar sedan in i varandra. Låter tankar tala för sig själva och i vinglasen flyter världens finaste närhet. Lättdrucken, ren och välsmakande. Ibland behöver man bara polera livet med ord för att få fram den där skimrande glansen igen.

Håller om och gosar in mig.
Pussar hans fluffkinder och tänker inte på mammadagarna som tar slut en efter en.

Torsdag eftermiddag och det känns som om alla mina sinnen är låsta. Sömnen har varit obefintlig och mina känslotrådar är toviga och oredbara. Vet att jag balanserar på en liten, liten spindeltråd.

I helgen var jag ute och festade och eftersom alla känner alla så blev vi snabbt ett stort gäng. Jag fick en oväntad flirt och jag var obekväm med att svara ja när hon frågade om det finns någon annan. Hon som döljs i mina hemliga rum. Så jag svarade nej.

Jag har dansat med blåsten och på lätta fötter hoppat över skarvarna. Det har varit underbara dagar, solsken mot lavendelhimmel och bara en lätt kyla. Nu ska det visst bli kallare. Det finns ingen förväntan, ingen förhoppning och inga kommande månader. Jag vet inte vad som är hemma och vad som är borta, försöker tänka att jag åker till istället för ifrån.

Jag har ändå vetat hela tiden att vissa saker är som biblioteksböcker, man får bara behålla dem en viss tid, annars blir det till att böta. Jag tänker inte längre låtsas annat.

Självklart vet jag det omöjliga i att backa tiden, ändra besluten och sakers tillstånd. Men närhet vet inga sådana gränser. Jag älskar det där, stämningen, värmen, hur det skapas en alldeles särskild och kärleksfull och intensivt samtalande plats i min soffa. Att vi frågar oss stora frågor och försöker svara uppriktigt. Magkänslan vreds rätt och livet störtade tillbaka in i blodkärlen.

Januari har varit kall. Hej du gamla sorg. Det var ett tag sedan vi sågs, men här har vi dig alltså igen. I dag släppte jag taget och då började tårarna rinna, stillsamt och milt. Så stod jag där, försiktigt gråtande. Ibland ser jag mig själv så tydligt i andra, ser den jag hade kunnat vara under andra omständigheter. Trots att det oftast är fint, så kan det göra ont ibland.

Det är okej att inte ha tusen aningar om hur framtiden kommer att se ut. Och det är inte konstigt att jag inte känner mig totalt trygg och tillfreds med min tillvaro. Så mycket är i förändring och jag är ju mitt uppe i allt det där. Just nu behöver jag inte veta särskilt mycket, jag behöver bara veta att jag alltid har mig själv och att jag klarar mig.

Trots att hjärtat slår varmt och starkt så känner jag mig sorgsen och osäker. Hur mycket kan ord genomtränga? Hur mycket vatten kan rinna under broarna? Stavas vi bäst i imperfekt? Den här människan som är jag, är en soptipp då och då. Jag behöver frisk luft, hitta färger och se det vackra igen. Vandrar jämnsides en stund. Vet inte om jag når fram, men tar ut en riktning.

Jag gör mig redo för att gå. Den sista koppen te är urdrucken. Jag ber stjärnorna om ursäkt och tvättar bort svärtan från dem. Det nya året ser hur jag lovar bättring. Inga ord lämnar mina läppar, men hela jag är ett löfte.

Jag, idag.

För en gångs skull så gick till och med dottern med på att bli fotad.
Vi hade en bra nyårsafton, fin på alla sätt och vis.