På väg igen

Här sitter visst jag med någon slags paralyserande 39-årskris och inte är jag särskilt snygg heller. De grå hårstråna är det enda som glittrar på mig och jag har lagt på mig några kilon för mycket. Jag utreds för domningar i händerna och har en höftinflammation vars botande medicin orsakar kroppssvullnad. Tänk att det går att känna sig så liten och sliten i sin stora kropp. Ändå verkar det som att hon vill ha mig, hon den nya, jag försöker jobba med mina rädslor där och det är helt rätt att göra men fan så läskigt samtidigt.

Livet, för fan, livet. Ibland känns du så kort när jag tänker på dig och det finns bara ett som är mer skrämmande än tanken på att förlora dig och det är tanken på att förlora alla jag älskar. Jag vill vara den som dör först. Men jag vill aldrig dö.


Undantagstillstånd

Har lätt panik men är även lite rädd att du ska sluta tycka om, för att du egentligen önskar att jag vore någon annan, någon lite roligare, lite snyggare, lite ballare, lite smalare, lite mer rätt. 


Lite rädd att råka hamna så långt in i det här att jag glömmer bort allt annat som också är viktigt, för att det här ska gå käpprätt åt helvete, för att det inte ska göra det. På fullaste allvar är jag livrädd för att det här inte ska gå åt helvete. Mina kunskaper är begränsade, sträcker sig knappt bortom att förhålla sig till kärlek på avstånd, förälska sig i fel personer, gå sönder. 

Jag är van vid att vilja ha men inte få fullt ut, längta och sakna, bryta ihop, sörja och gå vidare. Jag kan inget om regniga vardagar och varför bråkar vi om det här för jag är väl inte en person som bryr sig om sådana här småsaker och du fattar väl att du inte kan strunta i att vrida ur disktrasan när du vet att det irriterar mig så jävla mycket.

Allt det där vet jag ingenting om. Men alltså, för mig skulle du kunna vara kattungar och cava och då gör det ingenting om kaos kanske kommer att följa. I'm all in på att pröva vingarna.


Långa nätter

Jag behöver påminnas om att jag tycker bäst om att skriva, läsa och skapa saker för mig själv. Att min lycka egentligen är ganska enkel. Den finns i de djupa samtalen och i den totala tystnaden. 

Utan att veta om någon finns kvar här har jag tydligen fått lust att skriva lite igen.


Han är född 8 augusti

1 år har gått långsamt och fort om vartannat. Tänk att man kan vara så stor i en sån liten kropp.


Födda 1998, 2011 och 2015.

Jag har burit tre barn, jag har fött tre barn och jag har närt dem vid min kropp.


Lätt less

Har börjat på mammaträning, idag var det mitt och bebisens första träningspass. Alltså detta förbannade eviga tjat om KNIPET som det allena saliggörande, oavsett hur många ungar en klämt ut. Kirurgi? Inte taaal om, såklart du kan KNIPA din söndertrasade bindväv hel igen.

På djupet

Jag dras till människor som blöder lite. Som har en historia i blicken och hjärtat i sina händer. Som vågar visa kärnan och det innersta. Som ser förbi det som syns med blotta ögat. De som förstår ord som trasslar in sig i en osäkerhet. De som letar efter och hör bakgrundsstämman i musiken. De som brinner för någonting.

På det trettioåttonde året

Förr om nätterna när jag gick hem med rödvin i benen och cava i skallen så brukade jag vara bitter och upprörd. Det verkar som om jag har slutat med det nu. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag brukar känna när jag kommer hem, men toppar och dalar tycks ha planat ut och jag antar att det är skönt och jag antar att det delvis har att göra med åren som läggs till varandra. Jag antar att jag också tycker att det är lite tråkigt.

I´m friends with the monsters under my bed

Skapat mer den senaste tiden, blivit mer melankolisk och introvert. I mitt skrivande så är det oftast en styrka. I mina relationer blir det betydligt tuffare. I nästa andetag går det inte att hålla fast tankarna och känslorna, för andra varma känslor trycker undan det. Pms. Det kan bara vara pms. Hade nästan glömt bort hur mycket jag påverkas av svängningarna efter 1,5 år av graviditet och amning.

Memory Lane

På vägen hem gick jag längs med stadsgårdskajen och passerade hotellet som jag sov i en natt för snart åtta år sedan. Det var mörkt ute och jag såg rakt in i baren. En vintrig eftermiddag satt jag i en av stolarna där, smuttandes på rödvin. Intill satt någon och pratade och jag kände mig skitnervös. Det är många år sedan nu och det varade nog inte ens särskilt länge i praktiken, bara i mitt hjärta. Jag var väldigt kär i henne. Jag tänker att hon var en av dem som lärde mig hur kärlek känns. Eller rättare sagt: hur min kärlek känns. Var i min kropp det resonerar när jag älskar, hur länge det kan eka någons namn och beröring.
 
Men till och med ett långdraget eko tystnar till slut och kvar blir bara minnet av vatten som runnit där, men inga glittrande droppar kvar. Nästa gång det börjar viska av strömmande älvar i närheten av mig, då vill jag få lära mig hur det känns att bli lika innerligt älskad tillbaka.

Årsavslut

Jag har skrivit här i snart åtta års tid. Vad vill jag skriva om? Det ärligaste svaret är att jag inte riktigt vet längre. När vi närmar oss 2016 hänger bloggandet på en skör tråd. Det enda jag har bestämt mig för, är att inte skriva om jag inte vill. Det är inte meningen att bloggen ska bli en uppräkning av vad jag har ätit och var, det har den aldrig varit hittills. Det vill jag inte att den ska bli heller. Det fina med att inte sitta så mycket framför datorn är att livet pågår med full fart.
 
Det här är min flock ungar, min trygghet i tillvaron.


Vi lunkar på

Tillvaron, den inrutade och vanliga, behöver lite ny sprätt. Nya infallsvinklar, nya toner, nya möjligheter. Vet inte vad, vet bara att jag välkomnar något nytt nu.

Otåliga kvällar

Jag smeker dig på ögonlocken i hopp om att du ska somna.


Theo

Vi är inte troende men gillar traditioner. Så det blev ett kyrkligt dop. Förutom den massiva stressen av att planera en tillställning för 50 personer med en bebis hängande på axeln, så blev det en fin dag. Jag åt enorma mängder regnbågstårta, tillverkad av Desserthantverk.


AmsterDAMN

Lördag morgon, jag sitter med bebiskräks på axeln och otvättat hår när Facebook delar ett minne från den här dagen förra året. Som jag längtar dit igen. Amsterdam, när jag är i dig är jag ingen annanstans, när jag är med dig känns det som att allt kommer att bli okej. Det är fredag morgon och tjugo grader varmt i oktober när vi går över kanalen för att hamna på Leidseplein och tränga oss in i turistmassorna. Vilken ynnest att få känna en så stor kärlek till en stad.


6 oktober

Fem bilder från just det här datumet, en för varje år. Han föddes på natten för fyra år sedan.


Did I build this ship to wreck?

Råder man bara bot genom att ta avstånd och dra vidare? Tidigare har jag provat det. Rivit upp rejält. Alltid försökt övertyga mig om att det inte är destruktivt utan sunt, ja till och med genomtänkt. Numera är jag inte lika säker. Finns det en annan väg?

Vi sa aldrig hej då en varm sommardag

Jag vill tala men orden går i lås och lämnas därhän. Kopplingen, det är inte realistiskt att vänta på den. Men jag gör det ändå. Jag förstår att folk vill skydda sig, jag gör det, för när man släppt in varandra så förbehållslöst… om det skulle gå åt helvete på ena eller andra sättet så blir fallet så stort. Men samtidigt, vad är alternativet då? Att hålla varandra på avstånd? Det är ju ett sämre alternativ. Men jag tänker inte tvinga in något i en ram som inte vill vara en helhet.
 
Hur mycket måste någonting kännas, finns det någon kärna i närheten och vad består den i sådant fall av, vad finns då kvar, bör jag bara fortsätta umgås med vänner som får mig att må bra och känna mig fantastisk utan att någonting någonsin blir komplicerat?

Hösten kom tidigare än någonsin

Jag står förvirrad över andras agerande. Kopplingen saknas helt, den som ska få mig att förstå vad som skett. När respons sen uteblir så sluter jag mig. 

Jag vet inte om tystnaden gör oss starkare eller svagare. Jag har ju liksom inte så mycket erfarenhet av relationer att jag kan jämföra. Men känslan av att något har gått förlorat dröjer sig kvar.

Den 8:e

Vi har känt varandra i en månad nu. Att så mycket finns där inom mig, programmerat i mina celler. Jag kan känna i min kropp vad han behöver, att ta hand om barnen är på många sätt det mest naturliga jag gjort.


Tidigare inlägg



RSS 2.0