Jag och min barndomsvän firar nyår på en herrgård i Katrineholm. Vi klädde upp oss i galaklänningar till middagen och inväntar nu tolvslaget med fyrverkerier. Jag önskar alla fina därute ett riktigt gott nytt år. Fira med massor av bubbel, härliga människor, tunna klänningar och paljetter, mer eller mindre bra musik och många skratt. 2011 ska bli ett fantastiskt år och så vidare.

Jag nöjer mig sällan med att måla fan på väggen, jag målar fan över hela världen, över nuet och över det som ska komma. Allt kommer att gå åt helvete och det kommer att göra så satans ont.

Efter en tid hör jag att någon vill säga något, det är fånigt nog Dido. Jamen sjung då, men du ska veta att jag är hemsk att umgås med just nu och dessutom kommer hela världen att gå åt helvete! Bara så att du vet.

Dido tycks inte lyssna på mig. Hon vrider upp volymen.

Tvåtusentio var ett år med många händelser att minnas för livet. Nu ska jag se till att tvåtusenelva blir ännu bättre. Flera minnen att skapa, människor att möta och tänkvärda ord som låter en dras med.

Det är torr trötthet och ömhet som spränger i mig. Snabbt vill jag bli modig igen och prata om annat och skratta på riktigt, även om jag har en fond av hisnande tyngd bakom. Jag kommer att behöva låtsas skratta många gånger innan det lättar igen.

Jag önskar att den inte behövdes, tyngden, men den gör kanske det. Jag vet inte, jag har ju inte överblick. Men det brinner ett ljus hos mig idag. En liten låga för barnet som inte fick bli färdigt och för förhoppningen om ett framtida syskon till det och min dotter.

Jag tror snöfall
är den vackraste tystnaden.
Det perfekta vädret att vandra bort
sorgtyngd ur bröstet.

Jag tror knarret
är det mest läkande ljudet
och att mina spår i det orörda vita
är ämnade att trampa ned det svarta.

Tystnaden i en ensam säng och det är verkligen sent. Men det går inte att sova. Man hinner knappt lägga sig innan man faller. För benen, hjärtat, hjärnan orkar inte längre och man gråter häftigt och länge tills det känns tillfälligt bättre igen.

En sekund av insikt. Många minuter med salt längs kinderna.

Det är över nu. Det kanske nyss har börjat.

Upp med hakan trots

dammtussar i hörnen

och snöfyllda

tygskor

och hopp

som

rann ut.

Ha en riktig god jul nu alla ni rara därute. En blandning av mys, fantasifullt klädda granar, tomtar överallt, julmat i överflöd, glansiga julklappar, seg knäck, spännande böcker att drömma sig bort med, nötter att knäcka, bra filmer sena kvällar och en massa kärlek. Ackompanjerat av kulörta kulor i drivor.

Vintersolståndet är här.
Ljuset besegrar mörkret.

Trivsamt sällskap till god mat och på bordet brann de tända ljusen. Vi skålade med fina glas för att livet faktiskt är rätt bra för det mesta. För allt det som glöder inombords.

Värmen som letar sig in och hårslingorna som letar sig ut. Flätade förhoppningar och dryck i sköra glas. Skratten är lekfulla men ändå allvarliga. Ögonen är vänliga men inte förutsägbara. Beröring som är fjäderlätt men bestående. Hur som helst, det är vad man skulle kunna kalla en bra kväll.

Trötthet till tusen under första natten med jobb.
Jag håller mig vaken tack vare tanken
på ögon som ser rätt in i mig.

Jag kommer i julstämning med härliga Henrietta och Merna.

Jag ville helt enkelt ge en känsla, förmedla, skapa något. Få skrattet att bubbla inuti, lika intensivt som kolsyran i en nyöppnad päroncider. Och jag tror att jag lyckades. Trallar och nynnar fastän jag hatar att sjunga, stundtals oroväckande högt medan alla i huset sover. Ler för mig själv här i mörkret.

Sen vaknar jag nästa morgon av solen. Solskenet som flödar och bara fortsätter in i sovrummet. Detta går inte. Det går inte att vara svår när de lovar vackert väder resten av dagen. Ja, kanske resten av vintern.

Känslostormen åkte ut genom den öppna dörren och jag satt med mitt hjärta i handen. Kvar fanns bara den nakna relationen med problematisk utformning och diverse skrapsår. Det hade tagit oss lång tid att hamna där vi var nu, flera dagar och flera års gråt. Tystnaden var fenomenal i sin sämsta bemärkelse. Jag sa ingenting och på något sätt var väl det värre än att säga något helt fel. Det var hur som helst inget alternativ, att fly nu. För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar och vem vet hur länge vi har varandra? Men idag finns vi åtminstone, under en stjärnklar himmel i blöta skor.

Luciamorgonen började med att jag tände ljus, satte på luciafirandet på tv och dukade upp lussebullar till frukosten. Sen följde ett rejält tonårsutbrott samtidigt som jag klev i en pöl av kattkiss. Nu när dottern gått till skolan och katten landsförvisats, så återstår bara mamman med huvudvärk och dåligt humör.

Halsen svider sådär vintertrött och huvudet är inlindat i något slags seghetsdraperi. Jag blundar och världen gungar en aning. Honungshalstabletter som knaprar skönt mellan tänderna och rykande te lindrar en smula för stunden.

Jag gör som jag brukar och intalar mig själv att jag är frisk som en rosenbuske.

Asfalten säger åt mig att gå, men inte vart.
Det okända ropar på mig att komma.
Jag kommer, jag går nu på en gång.
Med svindlande steg går jag.
Till vad är frågan.
Är det bort eller till?
Jag tror att jag kanske kan gissa.

Espressomaskinen är årets julklapp.

Till mina närmsta och alla andra:
JAG VILL INTE HA KAFFE I JULKLAPP!

Jag är en av de som alltid känner allting så satans mycket. Ilska, glädje, ensamhet, bitterhet, trötthet och trygghet. Känner jag det så känner jag det till hundra procent. Så himla ofta undrar jag om det inte vore bättre att inte känna någonting alls. Men nu när allt är tomt så känns till och med tomheten så jävla mycket.

Jag gömmer mig under täcket och bygger luftslott av varma andetag. De ramlar hela tiden ihop. Det går inte bra med slotten, det går inte alls. Jag får inte till tornen, de ser mest ut som misslyckade försök till fantasier. Luftslottet lutar betänkligt men om detta säger jag ingenting. Vad fint, säger jag istället. Jättefint.

Jag börjar lära mig att fläta hår och vill alltid ha flätade förhoppningar nära till hands. Trots att vintern officiellt är här, vilar jag i en slags trygghet. Idag är det ovanligt varmt för att vara vintertid, ovanligt lugnt för att vara mig.

Vågar inte säga något, vågar inte hoppas på något. Inte riktigt än. Men det kan bli så jävla bra snart!

Nu när det är kväll och mörkt, är det så kallt att det knakar i huset. Det tycker jag om. Jag känner mig liten när jag sitter i mörkret under täcket, men det är en känsla som är bra i magen. Jag lyssnar på skön musik och behöver just nu inte så mycket annat än det jag redan har.

Jag önskar mig kristallklara, svarta nätter. Stjärnor. Åh, vad jag saknar stjärnor. Det finns inga här på himlen i Stockholm, bara grådis. Och jag försöker se havet. Någonstans där bakom alltihopa finns det väl, gör det inte det? I alla fall där bakom? Eller är det slut med det, slut med vågor och djup och skimrande blåhet? Har alltid trott att jag är född i fel stad. Kanske är det inte i himlen, utan på västkusten som man hamnar när man dör?

You´ll find me waiting in the garden.

Varma ögon och varma tekoppar. Bland de finaste ögon jag har sett, topp tre alla gånger. Åh vad jag tycker om ögon. Människor med ögon som ser igenom är de allra bästa men samtidigt de värsta. Sådana som ser vem man egentligen är. Ser igenom skalet man desperat försöker bygga upp, river ner på en sekund. Så står man där, naken.

Prickarna på hennes tröja gör en snurrig och alla hopp ner bland mjuka täcken ser ut att pirra till av förtjusning i magen. Lättsamma smekningar längs armen och drömmar om vilka mönster där skulle kunna vara. Kanske ett eller annat hjärta, men vad vet väl jag.

Det där med att känna sig trygg hos någon; det skrämmer mig så himla mycket. För trygghet är ju bara en känsla som allting annat. En känsla som kan försvinna

Idag är en viktig (och spännande) dag. Varför får ni bara veta om det går så bra som jag hoppas. Så snälla, håll tummarna att det blir så.

Hej jordens människor, hur mår ni? Jag mår bra. Jag lever i verkligheten. Jag känner med hjärtat. Dör av kylan, men älskar den i hemlighet. Vill alltid att vintern ska vara så här. När det gör ont att andas, när varje andetag känns ända ner i magen. När träden blir vita av rimfrost och fingrarna alldeles stela av kylan. Just i det ögonblicket är vintern så jävla vacker.

Papperet som jag får i handen låter mig veta att det börjar den tredje december. Spännande, skakande, spretiga tankar om livet kommer tillsammans med bokstäverna som bildar seriösa ord och formuleringar.

Jag skriver ner iakttagelser från livet vi lever. Korta händelser, men ändå bestående. Om de enkla dagarna som är för få. Som hudens värme och tryggheten i att sova med andras andetag alldeles runt hörnet men också tätt intill. Om vägen mellan tanke och beröring, om tystnader som fylls igen, om lättjefulla saker. Känslan i rörelser, den påtagliga blicken bland alla andra, människorna som betyder. Sådana saker.

Jag gillar tanken på miljontals olästa bokstäver som för några timmar svävar hemlighetsfullt i det man inte riktigt kan ta på. Mellan dröm och verklighet flyger de och viskar ut sina ord, till den som kan höra det som inte sägs.