Hopplösheten i att göra nödvändiga val
Så fort det finns ett tydligt före och efter så är det ganska svårt att hantera. Jag menar inte att det behöver vara kris eller kaos. Bara att det tar tid att vänja sig, det är svårt att ändra blicken på och känslan för sig själv. För mig har det nästan alltid betytt att jag behöver tid för lite tillbakadragande, lite eftertanke, lite känna-efter.
/ 0 Kommentarer
De två som förändrat allt
I natt längtar jag efter barnen, barnen, barnen. Är på jobbet men skulle mycket hellre vilja vara hemma, nerbäddad med älsklingar. Vad jag egentligen ville säga, är att jag är så jäklans kär i dem. De fattas mig när de inte är här. Förundras över hur fina de är med varandra och hur bra det kommer att gå för dem även när jag inte längre är där för att försiktigt borsta av gruset på skrubbade knän eller krama dem lite för hårt godnatt.
Men kroppen vet
På ett sätt känns det som att jag är på en helt annan kontinent. Men på ett annat sätt känns det som att vara skavandehudnära. Kan inte riktigt svara på vad det handlar om, det jag inte alltid vet med huvudet.
Saker man måste se i hundratals dagar
Jag tänker ibland på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Till exempel berättat hur jag känner inför att stå närmast och ändå längst ifrån. För kvinnor och män vill dra pekfingret längs med hennes arm och luta sig nära inne på dansgolven. Och jag. Jag går på äggskal.
Kanske är det för tidigt, men sen är det säkert för sent
Visst är det underligt att all förändring är knepig? Till och med när det händer saker man har längtat efter, man tar äntligen ett kliv. När man helt enkelt bestämt sig för låta ett nytt skede av livet ta form. Jag tänker på framtiden, samtidigt som jag inte tänker så mycket alls. För mig har det fallit sig så, att jag alltid varit där med henne. Det har burit med sig en slags sällsam trygghet, för mig.
Men jag är ganska säker att kärlek inte går att spara på. Att det inte är något som man kan bunkra och tryggt förvara. Jag är av tron att kärlek är en färskvara, som växer när man slösar. Jag tror inte att den växer med avstånd. Men ovilja kan man ju inte argumentera mot. Ingen större mening med att förklara varför det vore värt ett försök, för om inte jag är blind så finns det kvar kemi. Men vill man inte så vill man inte, oavsett skäl. Jag önskar att allting vore lite enklare och annorlunda.
Den inre stressen
Små pauser i vardagen, tar vara på tystnader i mellanrummen. Försöker skilja på vilket magont som handlar om att plånboken knappt räcker till mängden räkningar och vilket som handlar om ren bebissaknad. Vill sätta mig på ett berg och andas men lägger mig på en säng och blundar. Vänder ansiktet mot vinden och försöker tömma huvudet.
Saker jag älskar med dig
Hur du kryper fram och tar tag i mina händer för att jag ska hjälpa dig att gå. Hur du snurrar runt vid läggdags för att hamna med pannan mot mina läppar. Dina gapskratt när jag säger aja baja till att dra ut kontakter. Dina blöta pussar. Din varma andedräkt mot min hals om natten.
