Maten jag åt till lunch idag var fantastisk den med, fast den var färdigköpt.
Man behöver ju inte förta sig va.

Har man begäret så har man. Jag kämpar inte emot längre.

Åt en galet god middag. Jo, jag lagade den själv, fastän det bara är jag hemma. Den var omständlig och jag höll på att dö under tiden, men det var det värt. Varför är inte jag gift, som lagar så god mat? Är det för att jag helst gör det så sällan?

Nåja. Nu väntar jag besök. Slumdog Millionaire, är det ett bra dvd-val för kvällen?

Jobbledig och barnet åker till sin pappa i två veckor. För att mildra tomheten som följer har jag bokat in tre olika möten med vänner. Så här ser planen för denna måndag ut:

 

 

 

 

Jag älskar hur vi gör allt till vårt eget och egentligen är hon över mig hela tiden. Men jag skrattar liksom bort det på dagarna, och nätterna gör jag allt för att sova bort.

Igår hade dottern försenad födelsedagsfest. Det var vilt, men jag överlevde.
Det är roligt att överleva.

Idag har jag sprungit för första gången på 15 år.
Hade fullt upp med att andas.

När jag såg hennes namn på min mobildisplay tidigare idag, började jag le innan jag ens hade svarat. Kände hur det bubblade värme under orden. Ibland känns det som det är långt ner till marken, att allting är små figurer där nere. Det händer att jag drömmer att jag flyger.

Idag stal någon mina skor med dyra ortopediska inlägg, som jag tillfälligt hade tagit av mig. Jag hoppas att de formgjutna sulorna ger personen skavsår ända upp till knäna!

Vi kan tro så mycket om vägarna, att de går åt håll vi inte förstår oss på eller att vi sett resan förut. Jag tänker att det krävs ett stabilt nät av människor för att man ska orka hålla kursen. Man kanske inte alltid vet vad man kan göra för varandra, eller för sig själv. Men allt blir lättare av att man har någon som ser, någon som frågar. Att denne inte blir rädd eller slår ifrån sig det som känns svårt. De guldkornen är vänner som kan ge vad man behöver för att komma på fötter. Såna man aldrig tvivlar på att de finns hos en och alltid kommer att finnas, oavsett.

Jag har haft turen att finna de här guldkornen längs min väg. Idag omger jag mig med ett stabilt nät av människor som ser, som bidrar till att det inte längre är svårt att hålla kursen. Nu när jag står stadigt så tror jag att de vet och känner att de har mig att luta sig mot. Och om de faller, så kan de falla på mig. Så att de landar lite mjukare.

Nej, det är fortfarande ingen som friar till mig. Jag blir lite bekymrad över det! Idag har jag ju till och med på mig en ny tröja som är så jädra snygg... men det är ju inte utsidan som räknas. Nejmenvilkenturdå att jag är en helt fantastisk människa i övrigt också!

Vad ska man med veckotidningar till när man har ett ex som kan ge en bantningstips?!

Jag sorterade en låda med massa papper och hittade min gamla dagbok där följande stod:

"Till och med hennes skavsår på hälen tilltalar mig på ett attraktivt sätt".

Jag tror att det finns få som är så bra på att uttrycka sin kärlek i ord, som jag. Om någon friar till mig nu, så skulle jag kunna kläcka ur mig såna här romantiska grejer på heltid!

Mymlan ringer mig. Hon älskar mig. Jag älskar henne. Och hon är bra på att ge mig stränga ögon när jag beter mig som att vår relation vore något mindre.

Ja, jag erkänner att jag inte sett den senaste filmen än. Men jag såg henne på Dramaten i "Valerie Solanas ska bli president i Amerika", mot Ingela Olsson för några år sedan. Det räckte för att bli riktigt överväldigad.

Nu har jag varit på sjukhuset och uppmärksammat en nyopererad karl om att han är min enda pappa. Han var medveten om det, så vi åt några vingummin och pratade inte mer om den saken.

Idag opererar pappa sitt hjärta, så att det ska sluta slå ojämt. Nu väntar jag på att han ska komma ur morfinruset och ringa någon gång. Jag har ju liksom bara en far och honom är jag förbaskat rädd om.

Jag viskar tyst i hennes öra.
Att man kanske inte behöver veta hur.
Att mitt svar är ja ändå.

Dagen har varit hektisk, men jag hann i alla fall slinka in och rösta i kyrkovalet. Förhoppningsvis bidrog min röst till att Sverigedemokraterna blir utan makt, och att samkönade äktenskap får plats.

Hämtmat
Höstsol
Härlighet

Jag gillar när goda vänner bara dimper ner vid mitt köksbord. Vackert så. Fint liksom.

Medan jag jobbar, tänker jag på ord. Ord jag säger, ord jag får höra, ord jag skriver och ord jag läser. Och jag tänker på allting som ligger under och över och mellan dessa ord. Kanske är de allra viktigast, de som inte riktigt kan eller behöver formuleras. För tystnad utan avstånd är kärlek långt in under tunna tyger.

Jag skulle bara köpa kaninmat idag, men råkade ta med ett par blå ögon och rosa öron hem...

Dagens möte med gårdagens drömmar. Några timmar går fort och hon säger ofta det som berör. Jag tycker om att sitta bredvid på sängen, med hennes fötter i mitt knä. Låta allting vara som det är. Hon släpper mig helt fri i universum. Men tappar aldrig bort mig.

September fejkar sommar med morgonsol. Men jag går inte på det. Idag kom hösten ikapp när jag var tvungen att slå på elementen.

Då och då visar det sig att det man trodde var en utstakad väg inte går att gå på. Att allting som ”var klart” inte alls var så klart. Att tillvaron är bra mycket skakigare än den var bara minuterna innan. Så dagen ska jag spendera med bästa vännen, så att hon kan känna att vissa saker i livet fortfarande är stabila.

Gårdagens dejt. Hon är skitsnygg, smart och rolig.
Det klickar på många sätt, men kanske inte så som krävs för att bli ihop.
Men verkligen bra är hon, hon hittar säkert någon snart.

Min bästa vän förlorade sin pappa hastigt och oväntat idag. Vi sörjer och känner tillsammans, eftersom hon är en del av mig. Kvällen ville hon spendera med närmsta familjen, så jag bestämde mig för att inte ställa in den dejt jag haft inbokad trots allt. Istället ska jag äta och dricka det dyraste jag hittar. Leva så att det känns. Man är skyldig dem som inte fick chansen, att ta vara på den tid man har.

Det man inte borde göra. Det man inte får göra. Det är det jag vill göra hela tiden.
För att hennes ögon fortfarande brinner i min nacke, trots att de är flera mil härifrån.

Igår kväll kändes det som en bra idé att cykla till jobbet. I morse när jag skulle åka hem igen efter nattarbetet... inte lika bra. Benen skakade när jag flåsade backe upp och backe ner i 43 minuter. Givetvis skulle jag kunna redogöra för hur uppfriskande detta var. Hur stark jag känner mig just nu. Det tänker jag inte göra. Jag svimmade när jag kom hem, på riktigt. Jag har ont i varenda lem i kroppen. Det värker och skaver, nästan gnisslar när jag går.

Jag säger det en gång för alla: motion är skadligt för hälsan!

Jag skulle kunna skriva ord som beskriver en betydelse och ett sammanhang. Sammanhang som sen går att tolka.

Men att förklara min kärlek är som att gå på lina.

Norska skatteväsendet är inte av denna värld. Men efter överklagan är jag faktiskt en restskatt fattigare och många tusenlappar rikare!

Ingenting har hänt, men allt är ändå förändrat.

Idag åker barnet till sin pappa igen. Mia Skäringer har skrivit en fantastisk sång om känslan som fyller mig. Den går rakt in. Gå in här och klicka på den tredje låten som heter "Stygn".

Sällan skådar man sån härlig dubbelmoral mellan bild och text!

Jag är värd lugnet och jag har tusen starka ord som håller mig uppe.

Idag har jag haft den där diffusa känslan jag fortfarande inte lärt mig att känna igen direkt, trots många års erfarenhet av orsaken. Jag känner mig bara ledsen utan att veta varför och känner mig utan riktning, som någon som är försumbar och oduglig. Jag blir irriterad på att folk har mage att vara lyckliga när jag känner mig som misär. Men det var först när jag blev tårögd över att jag missade bussen, trots att jag inte hade någon tid att passa, som jag insåg att det är den tiden på månaden. Jag minns det aldrig, jag är alltid oförberedd. Jag tror fortfarande alltid att det är något annat än PMS.

Tack du hemliga bloggläsare (av handstilen att döma, kvinna?) som inte bara kom ihåg det här inlägget, utan även tog dig tid att skicka ett vykort från utlandet! Det är så fint gjort att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Lillasyster letar festlokal till bröllopet och som brudtärna får jag vara smakråd. Jag har ratat alla andra förslag till förmån för Hågelbyhus! Den trevliga kvinna som mötte oss på uppfarten blev nämligen alldeles till sig av glädje eftersom hon direkt trodde att jag och syrran var ihop, och att hon därmed skulle få ha sin första gaybröllopsfest. Jag fick trösta henne genom att komma ut och säga att hennes självklara attityd just fått mig att välja ställe för mitt framtida kanskebröllop. Då blev hon lite glad igen.

Lillasyster inser förstås att jag alltid vet bäst, och kommer förmodligen välja Hågelbyhus. Fattas bara annat.

 

Jag vill inte att den här årstiden ska ta slut. Jag vet att den måste, men jag vill inte. Jag önskar att den bara kunde fortsätta och fortsätta, med de här ljumma vindarna mot huden och sensommarglittret i träden. Jag vill vidare, det är inte det. Jag bara önskar… jag önskar… att färgerna tar lång tid på sig att ändras.

Den där susande tomheten, den skrämmer mig. Det är som att hon skapat ett utrymme i mig, eller att jag skapat ett utrymme i mig, som jag inte varit medveten om behöver fyllas. Nu vet jag det. Jag vet vad det är jag inte har. Jag tror inte att hon är den enda som kan fylla den tomheten, jag hoppas verkligen inte det. Men än så länge bär längtan hennes ansikte eftersom det är det ansiktet jag känner till. Jag söker mitt ansikte i någon annans. Jag hittar hennes i mig.

Hur släpper man taget om en dröm? Hur släpper man något man inte ens vet hur man håller i?

Herregud, nu har jag blivit en sån där människa som lägger ut bilder på sina husdjur.

Jag har erkänt att jag hummade väldigt skeptiskt när en nära vän satte igång och skriva en musikal under sin graviditet, med tanken att få den uppsatt efter att barnet var fött. Jag tänkte helt enkelt att hennes vana att ha tusen järn i elden, skulle dämpas något av att bli mamma. Jag hade fel. Jag är häpen och stolt över att hon snart har premiär på sin musikal Mammor, och dessutom har fått flera framstående musikalartister till rollerna. Biljetter kan bokas här.

Dagen innehöll en ny familjemedlem och en farligt god blåbärspaj. Kan en kvinna begära mer?
Ja... det kan hon. Och det gör hon också i vanlig ordning.

Somliga oroar sig för att jag ägnar mig åt tantfasoner när jag släpps ur sikte och det gör de rätt i! För se, här plockar jag både blåbär och kavlar tunnbröd som om jag aldrig gjort annat. Det bakas på farmors vis i en riktig bakstuga med vedspis, en talang att föra vidare mellan generationer. Tantfasonerna vägdes dock upp med en helkväll på det lokala äventyrsbadet, där jag tävlade med dottern i vattenrutschkaneåkning. Så ännu är jag inte helt redo att plocka ut pensionen.

Det var en intressant hemresa på 60 mil i en trång bil. Min dotter är bara 11 år men väldigt prepubertal.

Jag minns också hur tonåren var. Att fastna i musik och lyssna på samma låt 10 000 gånger. Leva sig in i böcker. Känna alla känslor. Drömma. Revoltera. Att kyssa tonårspojkar och prata förtroligt i telefon i timmar.  Och som jag skrev. Kilometerlånga texter i dagböcker. Om mina oändliga grubblerier, pojkar jag älskade och kompisar som svek.

Tar en avstickare 60 mil norrut och är HELT OFFLINE från och med snart.

Mina ord i bokstäver kan inte jämföras med de som sägs. Men de hörs om man lyssnar. Det var länge sedan vi snuddade vid det oundvikliga och vi reser igen nu. Till en värld med samma namn, men så annorlunda. Här finns inte plats för ljus från förr, allt handlar om nu och framtiden. Vi är i ständig förändring trots att vi gör samma saker om och om igen. Här finns inga kartor och hade det funnits, hade jag bränt dem. För jag vill äventyret.

Idag har jag bestämt att det är höst. Det är ju det. Bring it on bara!

Kom så formar vi orden.

Det är mycket konstigt, hur fort tiden går. Jag funderar över saker jag vill hinna åstadkomma. Det är så lätt att lyfta på fingret och peka på vad jag vill och behöver, men min planering rubbas av hur.

Tänk om jag väljer fel?