Jag packar tröjor, linnen och klänningar, väljer tre färgpennor och en anteckningsbok, rättar till skosnören, väljer örhängen och lägger pass och biljetter till rätta. I morgon kliver jag, min dotter, min bästa vän och bebisen i min mage på ett flygplan till Koh Lanta i Thailand. Där ska vi befinna oss i 16 dagar för att utforska exotisk natur, vidsträckta stränder, pittoreska restauranger och konstiga butiker. Jag kan säga tack, hej och skål på thai, men mycket längre än så sträcker sig tyvärr inte mitt ordförråd. Njuter jag riktigt ordentligt kanske varje dag känns lång som flera år.

Åh, jag vill så himla gärna berätta allt och lite till. Bilden här ovanför föreställer min finaste killkompis. Vi påbörjade en resa i vintras som slutade tråkigt, men bara veckor senare fann vi nytt hopp. Den här gången verkar det som att det ska kunna gå vägen.

Magen växer, kräkningarna har varit påtagliga och tilltron blir starkare och starkare. Ja, förhoppningsvis förändras hela livet igen och ingenting kommer någonsin att bli detsamma. Tack och lov. Jag tycker om mitt liv och jag vill samtidigt förändra allt. Jag längtar efter kaoset som en ny familjemedlem medför.

Kan du inte komma snart, älskade regnbågsunge?

- Jag är hopplöst orkeslös. Och vintern, den är så lång.

Jag säger det högt till mig själv medan jag fingrar på mitt armband. Men vet ni vad jag tänker på idag när jag känner så här? På den där sommaren när vi var yngre och solen värmde kinderna rosiga. När vi låg på en klippa med utsikt och var snurriga i huvudet av vin och varandra. Kommer du ihåg?

När vi gjorde Stockholm om nätterna och tillbringade morgnarna med armarna utsträckta, medan vi pratade om stora viktiga saker. När du styrde om bilen du åkte i, bara för att få spendera resten av natten med mig och hur jag mötte dig redan i trappuppgången.

Du hade alltid storslagna planer och ögon som glittrade. Jag hade alltid textrader skrivna med bläck på små papperslappar för att inte glömma bort ögonblicken.

Och vi var kära. Så fruktansvärt kära.

Smeksamt lekfullt ropar kroppens konturer och jag vill bara stanna kvar i sängen och drömma. Men nu är det dag och solen skiner hårt på verkligheten. En del av mig känner mig fasligt oprioriterad. En annan del är rädd att jag överdriver en smula. Men det är torsdag och hormoner är i rullning. Så jag får vara gnällig.

I natt när kärleken känns mer avlägsen, så tänker jag på det fina med fingertoppar som försiktigt nuddar varandra, utan att det för den delen händer någonting mer. Men jag vet att jag följer henne vart som helst. I alla fall minst till närmaste hav.

 

Om exakt en vecka åker jag vidare mot värme, korallrev och sand och frågan är om man törs bada eller om det finns dödsmaneter. Jag vet inte hur varmt det är i havet, men i skuggan ska det ligga runt trettio. I 16 dagar ska jag låta solen sakta men säkert tina upp mig ända in, låta lederna mjukna, huden flämta och håret bli salttrassligt. Semester. Jag behöver det så mycket att jag nästan börjar gråta av tanken. Jag vet inte om det finns internet där, men det lär vi märka, hörni.

Emma är min dotter och det spelar ingen roll vad hon gör, för hon föddes med en guldgaranti. Livstids kärlek. Ett genomskinligt skydd. Det är så det är, mitt hjärta är alltid hennes. Hon är min tveklösaste kärlek. Den bästa och finaste som finns. Även när hon är tonårsmulen och en kort kram i hallen bör betraktas som lyxigare umgänge. Vi har en guldtråd mellan oss och hon har så fina känselspröt, min dotter.

Jag är iväg på en liten arbetsresa.
Ni andra får vackert stanna här och vänta tills jag kommer tillbaka.

Det var den 17 februari, om ungefär en timme, fast ett annat år. Jag satt på en barstol och drack rödvin ur glas. Det är det första jag kommer ihåg. Hur det knöt sig av nervositet i magen, det andra. Men om jag är tvungen att välja en enda sak så blir det hur hon la handen på mitt lår när hon väl anlände.

Jag kommer ihåg att jag tänkte att vintern aldrig hade varit så levande. Jag tänkte på morgondagen. Det gjorde hon nog också, fastän de skulle innehålla helt skilda saker för oss. Detta visste vi säkert. Det enda som vi inte visste, var om vi någonsin skulle ses igen. Tanken på detta gjorde oss livrädda men ändå lyckliga över nuet. När hon sa att hon älskade mig så trodde jag henne. Jag märkte det på hennes sätt att röra vid mig. Vi satt på sängen utan några kläder. Hon berättade om något och jag lyssnade verkligen noga men jag kunde inte sluta stirra på hennes läppar. Mina händer rörde inte hennes hud just då, men jag visste att hon kände.

Det var någon slags vinter och just den kvällen blev den finaste av kärleksförklaringar. Man visste att det alltid skulle förbli hemligt men det var inte det som gjorde ont. Det som gjorde ont var att jag visste att våra chanser var slut när hon lämnade rummet. För något är alltid för bra för att bli. Men det där om att vi aldrig någonsin skulle ses igen eller sova under samma täcke: jag hade fel. Ibland känns det alldeles förträffligt att ha fel. Existensen är tidsanpassad som också kanske vi är, jag brukade tro att vi var det. Men i ovetskapen vilar jag tryggt.

Jag tänker att jag borde ge henne orden. Sedan tänker jag att jag kanske borde sluta skriva dem. Alla tankar finns nedpräntade i textdokument på datorn, opublicerade blogginlägg och outtalade drömmar. Ett försök till att fånga ögonblicken. Så att de kan plockas fram om vinden skulle börja bita i mina nu blossande kinder.

Klämmer in min kropp i kläderna och tänker att det går väl ett tag till, att få plats. Målar läpparna rosa och undrar om det gör någon större skillnad. Jag ser inget vidare ut nämligen. Men det är inte så viktigt just idag. Mina fina nära älskar mig ändå som jag är och mitt hjärta är alltid deras.

Det är spännande. Livet alltså. Saker förändras runt omkring mig, jag har förändrats, jag kommer att förändras. Men livet är ganska fantastiskt ändå, även när man ligger nerbäddad i en vecka och kräks.

Vacuum i väntan på fysiskt välmående. Man blandar det tunga med det lätta, det söta med det syrliga, det gamla med det nya. Ibland väljer man att gå framåt, ibland får man en knuff.

Orkar inte pyssla med något. Orkar inte vara tacksam. Orkar inte umgås. Orkar inte fokusera. Orkar inte dricka te eller äta mer än nödvändigt för att hålla mig på benen. Orkar inte vara glad. Har ingen energi. Har ingen lust.

Jag önskar att jag var mer lättsam och mindre känslosam.

Med lätta hjärtslag byggs det liksom upp en så fin bild, av något så bra och långt mer än jag känt på länge. Liv som försiktigt nuddar varandra, men sen den gnagande oron. Jag ska försöka göra något annat än att hela tiden tänka ”om” och ”kanske”?

Jag skulle gärna vilja vara rik nog att köpa en sommarstuga. Den ska ligga bland klippor vid havet och där ska finnas en solblekt brygga som man kan sitta på och doppa foten i vattnet. Det ska finnas ett trägolv klätt med trasmatta och det ska knarra när man går på det. Och det ska finnas ett litet skrivbord där, vid ett fönster med utsikt över havet, där jag kan sitta med hakan i handen.

Det var nu, men ett annat år. Jag minns tiden och omöjligheterna men allra mest var det hungriga blickar, eller om det var lampan som blinkade discoljus ovanför våra huvuden och ljuset som kom genom hennes händer. Vi andades in varandras andetag och byggde luftslott av alla drömmar som inte sades, men kändes. Illusioner av tid. Känslostormar som kom in och tog över svindlade i vinddraget. Upptagna av beröring, blåmärken och hud. Retfullt leendes där lekfullheten tog över innan allvaret.

Vi befann oss på allmän plats men inneslutna i en bubbla. Hon viskade i mitt öra, vågade ord kastades ut i natten. Läpparna alldeles nära, andetagen mot huden, händerna. Håret som ströks från ansiktet. De där minuterna, hjärtslagen, frekvenserna vid beröring. Lättsam i sinnet och sådär lekande och smeksamt skönt mot hjärtat. Bara stå där tätt intill och känna värmen och inte tänka. Bara blunda och följa kroppens konturer med mina händer. Överallt fanns beröringen närvarande, även när den inte syntes.

Morgondagen kändes så oerhört långt borta. Jag tänkte inte på tid denna natt.

Det skiljer år, uppväxt, liv och hårfärg. Ändå så flätas vi samman av olikheterna. Jag ägnar tid åt drömmar om blåa nyanser och mjuk hud. Tankar på fina ögonblick och kommande dagar vid havet.

Hon blev aldrig riktigt varm och tyckte att det var konstigt. Vantarna var tjocka och händerna borde inte vara frusna längre. Men hon blev aldrig riktigt uppvärmd efter december. Hennes kläder bar spår av frost i fållarna och hur varma hennes element än var, bildades det iskristaller på fönstren.

Hon började dricka mycket te. Det var någon i hennes närhet som uppmuntrat henne till att göra det. Det du borde göra är att dricka te, gärna flera liter varje dag, hade den där människan sagt. Han hade också sagt att varmt vatten värmer upp kroppen inifrån och att hennes händer runt muggen också skulle tjäna på tedrickande. Hon ville tro på det och köpte hem flera olika sorters teer. Men den blåa nyansen på läpparna ville inte försvinna.

Hon hoppades att våren närmade sig på riktigt den här gången. Hon hade visioner för den.
Kanske skulle hon sluta frysa nu.

Jag vilar i barnet och mammans sällskap och jag älskar dygnen som inte tar slut förrän nästa börjar.

Vrida
längtan motsols
minnas
att nu
aldrig blir
då
tråna
efter
medsols
och ett nu
som blir
sen.

Vinden i ansiktet som jag känt förut, jag vet. Men just idag är det annorlunda. Den tar tag i mig och ger den bästa känslan vars svindel jag famlat efter. Lär inte vara klart än på länge säger de, men det är inte grejen. Jag kan vänta. I detta har jag tålamod.

Och jag tänker alltid på dig i februari.