Jag ser varje uns av det i din blick och då händer någonting, mitt hjärta kopplas med ditt och jag bara känner. Jag vet. Och du har undrat, varför jag aldrig gått ifrån dig, varför jag stannat kvar. Varför jag älskade dig från början. Där har du svaret. Jag såg världen genom dina ögon. Din smärta var min. Jag kände det du kände. Jag känner fortfarande ditt hjärta bulta intill mig, för att älska någon är som att ha sitt hjärta utanför kroppen. Och så känner jag för dig.

Förra gången, den sista, tänkte jag att nu är det färdigt. Jag visste det men hade fel, förutsättningarna förändrades. Att bryta cirkeln, att bryta mönstret. Att acceptera att det kommer svallvågor, fram till dess att det sista av svärtan är utrotad. Fram till andra sidan, den ljusa sidan. Den som alla talar om. Den som alla åker världen runt för att hitta, kapsla in, behålla. Den finns här. Precis där vi är.

Det gäller att komma ihåg: Allting har en början, men ingenting ett slut.

Ute är det grått men inne är det gråare. Av byggdamm. Jag har gett upp tanken på att få julpynta den här helgen. Mina föräldrar styrde kosan mot varmare breddgrader i morse och därmed tar jag katter, barn och andra nödvändigheter med mig några gator bort. Till ett hus utan borrmaskiner och män med leriga skor som lämnar bräder på mitt köksbord. Kom gärna och hälsa på mig!

Jag har hört att socker är en fin grönsak.

Idag försöker jag bota baksmällan med te och resorb samtidigt som jag funderar på om jag blivit miljöpartist. Förmodligen inte, men det har satt sina spår.

Jag ska dejta en ny bekantskap ikväll. Jag inte skämta med er aprillo, det är sant! Jag är så himla modig!

Tack för alla ljuvliga minnen som vi kommer att bära med oss runt halsen. För att inte tala om vad som är invävt i själen. Jag har ingen slutsats, ingen fin sensmoral. Bara ord från hjärtat.

Jag är en hopplös romantiker. I det avseendet att jag kan sitta i timmar och le åt gamla minnen. Små sublima tillfällen man upplevde med olika människor, och minnas känslan av hur det var. Det är jag faktiskt expert på. Jag har ett starkt doftminne och ordminne och sitter gärna och dagdrömmer på tåget. För det är så oerhört rogivande att med musik i sina lurar och frånvarande blick betrakta hur träden dundrar förbi.

Och det här klippet är så fruktansvärt vackert. Fast det är reklam.

- Han är en sån där poesiare.
- Hur då menar du?
- Ja, men så hära; roses are red, violets are blue.
- Shit, han borde bli rappare.

Ibland, inte ofta, men ibland, så orkar jag bara inte mer.

Om dejtandet inte funkar så kan jag ju alltid skriva till Jesper. Inte!

Det här med att dejta, är skitjobbigt. Nu lägger jag ner henne. Eller så lägger jag henne ner...

Valgene
er mange og ikke lette å ta
og man tanker " hva hvis".

Klag ikke under stjernerne
De blinke jo, som om de vil tale til meg
Straalerne fyller min sjel med rolighed.

Jeg tror jeg har mistet
en halvdel på veien hit

får vinden til å hviske
det jeg for lengesiden glemt.

Och jag tänker att det är fint, att vi kan mötas framför varsin skärm, med språket emellan oss. Där vi pratar om vad som egentligen betyder något.

Mörkret kommer ta död på mig i år. Illa. Jag hoppas att det är ljusare i Oslo för där spenderar jag helgen. Om inte annat så lyser den norska lönen garanterat upp plånboken.

Hoppet finns ändå alltid kvar. Att man kanske kan få någon bredvid sig att ro den här risiga ekan med. Att man får någon hos sig som inte hoppar ur och simmar iväg så fort en lite tjusigare eka uppenbarar sig. Någon som de facto tar ena åran och ror med den, så att båten går åt rätt håll. Som inte bara snålåker. Jag skulle kunna gå on and on med liknelserna men jag tror att ni har greppat vid det här laget.

Välkommen hem till mig. Ni kan välja att slå er ner i soffan där i bakgrunden, ta ett vattenfritt bad i vardagsrummet eller testa toan som köksstol. Känn inte att det är bråttom för all del, för så här kommer det se ut fram till jul.

Det är en utvecklingskedja som inte är av denna värld. Det är något jag kan ta på. Det är så snyggt och så värt det att jag lika gärna kunnat gå och dra något gammalt över mig om jag hade lämnat det bakom mig längs vägen.

Inatt drömde jag att jag befann mig på ett tåg där i princip alla tjejer flörtade med mig. Det var angenämt.

Nu ska jag äta söndagsmiddag hos min bästa kompis. Hon gör mig kroniskt lycklig.

Nu är det lördag och om några timmar invaderas hemmet av tioåringens vänner som ska härja och sova över, samt en god polisvän till mig som får hjälpa till att styra upp tillvaron. Det är utlovat champagne, bra samtal, mat och bara varande. Vill att det ska vara kväll NU.

Att färdas med någon som bor i ens hjärta.

Och vi kom slutligen hem till mitt neverland. Men det var sannerligen ett riktigt äventyr att ta sig fram genom (sn)åren. Egentligen är det otroligt att vi tagit oss hela vägen hit, att vi inte virrade in oss i en saga eller gick vilse i skogen för gott. Det har varit många tårar men ännu fler skratt. Över hur patetiskt underbara vi är tillsammans.

En sanning tar form och jag vet att du vet att jag vet att du vet.

Ett akut chokladmousse-sug infann sig nu och då är det ju tur att jag har det i kylen.

Åh nu spritter det i kroppen av glädje! En av mina bästa brudars brud bär på ett litet frö!

När Mymlan ringer så fnissar jag på ett larvigt sätt och har ett idiotiskt tonfall. Jag vet inte vad jag tycker om mig själv i det läget.

Men det är henne jag vill prata med när jag är rädd. Det är hennes armar jag vill krypa in i när jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det är hennes ögon jag vill berätta sanningar för. Jag tror det är as close as I can get.

På riktigt nu, det här med mörkertid. Det här med tungt. Från himlen. I kroppen. I svagt novemberregn tänker jag på eldsjälen. I skuggan av ett stearinljus, med ett vinglas i handen. Och alla hennes ord till mig fladdrar i lågans takt, som fjärilar.

Nu väntar det liv som jag tar för givet och där jag inte längre vill vara. Känner mig stillastående. Obefintlig.

Jag har blivit utmanad av Sara att berätta sju saker om mig själv. Men eftersom jag blev utmanad om liknande sak exakt på dagen (!) för ett år sen så länkar jag till det inlägget istället.

Det är fan tuffa tider nu. För en drömmare. I det ger jag Per Gessle rätt.

Kvällen spenderades hos storasyster som efter sin utbildning som massör/thaimassör/spaterapeut blivit arbetsskadad. Senaste inköpet är en spikmatta som jag förstås var tvungen att testa. Första två minuterna var gräsliga men efter tio minuter skulle alla spänningar ha släppt. Tacka fan för det när hela ryggen domnat bort! Här kommer bildbevisen.

Så här började dagen på mitt jobb, tidigt i morse.

Nu är jag långledig.

Det är något i vårt sätt
att passa ihop
som får mig att inse
att ingen av oss
skulle vara riktigt rätt
utan den andre.

Jag vet att du känner mig så väl. Mycket mer än du vill påskina och jag vill erkänna. Men så här är det, att jag var säker på att du skulle gå till slut. Jag fattade inte att du kunde bli kvar. Jag tror inte jag förstår än.

Jag hoppar cykeln idag för jag är alldeles för trött och det är alldeles för kallt. Men värme upptar mina tankar och det hjälper mig igenom dagen.

Jag ska aldrig mer skriva att det är lugnt på jobbet, för det får man äta upp. Just nu trippar hela akutpersonalen runt på tårna i nervositet, eftersom ryktet gått om att en hemlig katastrofövning ska dra igång någon gång efter 05.00. Antingen inatt eller imorgon natt. Det innebär att akuten invaderas av skådespelare med spelade skador från en stor olycka, t.ex flyg, buss eller brand. Alla lokaler omorganiseras i ett nafs vilket innebär att vi på gynakuten kan få allt från kirurg/medicin/ortopedi/öron/neurologi och i efterhand utvärderas det hur bra organisationen funkar i ett sånt läge. Ett smärre kaos med andra ord. Jag jobbar båda nätterna och ska därför genast sluta skriva och lusläsa katastrofbeskrivningen. På återhörande!

Jag hittade en länk till en sida. Man skulle svara på frågor och få en målning baserad på ens personlighetstyp. Så pass mycket har jag med andra ord att göra på jobbet inatt...

Så här fin blev min:

Click here to create your own painting.

Om sanningen ska fram så är jag trött på att ro min egen jävla båt. Men varken kärlek eller commitments kommer av sig själva och ingetdera tänker jag ta första bästa av och bara nöja mig med. Kanske den här chansen, kanske inte. Huvudsaken är att det finns gott om chanser.

Även om de vid en första anblick framstår som alternativ.

Det behövs kemi, det behövs attraktion och det behövs ett gemensamt mentalt plan att mötas på. Det behövs att man känner det där lilla pirret i magen när man kysser varandra, det där pirret som bara ber en att fortsätta och aldrig sluta. Det där sista ögonkastet hon slänger efter dig när du går. Det där sättet hon gör en vardaglig sak på, som får ditt hjärta att sjunga. Och varje gång det tagit slut för min del, så har det varit de där små sakerna som varit de svåraste att komma över. Allt det fina man gjorde för varandra. De mest vackra stunderna som man vet att man kommer att minnas resten av sitt liv.

Det visades en film på flygplanet, Juno. Jag fällde tårar i smyg bakom solglasögonen och älskade den. Jag är inte alls som hon, men mycket gjorde sig påmint. Skolkamraternas stirrande på den växande magen, omgivningens klumpiga kommentarer. Det är en vacker film ur flera aspekter.

Man kan säga att jag gjorde en resa i både tid och rum. På bilden. Jag. 19 år och gravid i 16:e veckan hade jag flytt kaoset på hemmaplan till trygga storasyster, som då jobbade som showartist på Gran Canaria. Mer än så här klarade jag inte att le mot kameran. Men jag fick andas ut och glömma oron för ett tag. Syster konstaterade mest att om man fick så stora tuttar av att vara gravid så ville hon också. Det var ett år innan hon fångade en kollega, flyttade hem till Sverige och skaffade fem egna barn.

Jag börjar min viktnedgång med att äta upp ett halvt paket Ben & Jerrys och två daim. Så de inte står och lockar senare.

Här kommer urvalda delar från min semester.

Blev uppringd från kvinnohälsan på mitt jobb nyss, hade fullständigt glömt bort att jag anmält mig till en studie. Så på onsdag ska jag börja testa med ägglossningsstickor för att matcha in provtagning på rätt dag. Kan ju vara kul att se om kroppen fortfarande funkar tio år efter förlossningen.

Det här med bebisar. Tanken om dem finns ju.

Jag tror på att den där enda kärleken kommer dyka upp. Den enda människan. Jag tror på omoraliskt opassande, bedövande, rakt-igenom-pulsådern, intim, galen, olämplig "jag klarar mig inte utan dig"-kärlek. Hade jag varit lättflirtad hade jag kanske kunnat nöja mig med mindre. Men det ligger liksom inte för mig.

Jag har just sett Himlen kan vänta på tv. Först fällde jag sorgsna tårar över att cancer är en jävla skitsjukdom. Sen fällde jag glädjetårar över att just min pappa klarade sig undan sin. Sen sände jag alla goda tankar till de starka människor som lever på hoppet. Som sjuksköterska har jag onekligen sett vilken skillnad hopp kan göra för människor. Det kanske inte kan räcka för att avgöra Liv eller Död. Men jag är övertygad om att det påverkar tiden man får. Och kvaliteten på den.

På söndag är det fars dag. Fast jag firar varje dag att han finns kvar.

Måste säga att tid förändrar relationer. Min dotter hämtades av sin pappa för en timme sen och jag tyckte det var så roligt att stå och snacka med honom en stund! Jag var väldigt himlastormande kär i honom, då för många år sen. Känner inget alls längre. Äsch, vänskap. Men förutom det. Jag är så glad att vi fungerar ihop som föräldrar, det gör livet så mycket bättre år 2008. På alla sätt och vis. Folk brukar undra vem hon är mest lik, barnet. Det är en gammal bild, men döm själva...

Jag har spenderat förmiddagen med att tvätta och läsa ikapp bloggar. Jag använder mig av bloggkoll och ni har sannerligen skrivit flitigt de här veckorna. Tänk att två veckor kan kännas så länge när man reser bort, jag har kommit hem till en ny årstid och julpyntningen på Arlanda kändes märklig att se.

För övrigt undrade jag varför en kjol som passade i somras fastnade på låren sista semesterdagen. Vågen här hemma gav mig svaret. Herregud. Så här mycket har jag inte vägt sen Emma var nyfödd a´la 10 år sen. Men det är ju inte mitt fel att de serverade pannkakor med chokladsås till frukost på hotellet. Dags att förnya medlemsskapet i Aftonbladets viktklubb.

Nu är vi hemma, mitt i natten. Ville bara skryta med min solbränna så gott den nu syns, för i den här kylan kan den mycket väl ha hunnit försvinna när jag vaknar imorgon. Mitt sinne är fortfarande kvar bland palmer, värme och blåa hav. Minusgraderna och mörkret håller jag långt ifrån mig, så länge det bara går.

Men ändå. Ovanför mig tindrar stjärnorna och det doftar stilla hav.

Jag och Emma har just ätit middag (vi ligger en timme efter svensk tid), lax med champagnesås och banana split till efterrätt. Nu ska jag ta ett glas vin och så ska vi se kvällsshowen med schlagertema.

I min position har jag ingen som helst rätt att gnälla.

Hej då glad och lugn. Nu är jag så grinig att det liknar fan ingenting.