Dottern har åkt till sin pappa i två veckor och jag hade egentligen en dejt i kväll. Men jag stannade hemma istället, städade och pyntade med snittblommor på mitt nya köksbord. Det är nog bland det finaste som finns tycker jag. Snittblommor alltså, inte att städa lägenheten på en jobbledig kväll.

"Ska du ha besök" frågade mamma.
"Nej" svarade jag.

Ett av mina mål i livet är att skämma bort den här gullungen till bristningsgränsen.
Jag ska lära henne allt jag kan!

(Nästan)

Alla kläder tvättade och sorterade, golvet dammsuget, kaninburen städad och katterna matade. Disken diskad och en god vän besökt. Det är inte klokt vad effektiv man blir när man förbjuder sig själv att surfa! Nu blir det kvalitetsmys med dottern i soffan.

I förra inlägget kände jag mig som en fantastisk människa.

Nu har ickesömn kombinerat med en morgontidig tvättstugebokning, hunnit ikapp mig.

Dottern har en kompis här på övernattning och jag har ensamfest! Det är förmodligen sånt som inga normala människor gör. Och jag tänker att de missar något.

Just nu handlar tillvaron mindre om att röra sig mot och mer om att röra sig ifrån. Men just ikväll har jag har svårt för att sluta tänka på februari, på hur mycket jag vill ha henne framför alla andra.

Gå och lägg dig! Gå och lägg dig!

Nu gick jag och la mig.

Nu är det torsdag och jag är ledig. Kanske blir det ett litet glas rödvin redan i kväll. Kanske sparar jag mig tills i morgon när jag får gäster. Man vet inte så noga.

Ni vet så där, när något är galet. Man försöker få fram varför känslan i magen känns som sten, när ingenting egentligen hänt. Jag är både glad och ledsen samtidigt. Jag vet inte varför, men ibland snurrar sig saker om varandra utan att jag har lust att förstå.

Nästa vecka ska jag börja på yoga, så att jag blir en fridfull, harmonisk och fin människa. Det ni!

Jag trodde att grannen hade snott vårt tvättmedel. Blev skitsur. Men tvättmedlet stod ju självklart kvar i hallen när jag kom upp. Aldrig händer det nåt spännande. Allt är så lugnt och stabilt att jag nästan måste ställa till med något. Biter mig i läppen och sitter på mina händer för att låta bli.

Nu är semestern slut - och därmed också mitt liv som tjock! Eftersom jag började slarva igen när jag gått ner litegrann, så bestämde jag att jag fick hållas ett tag, men bara över semestern. Så nu är det slut.

So far går det bara bra. Fast det är ju bara dag ett nu då och jag har dessutom sovit fram till nyss. Men det ska nog gå resten av tiden också.

Ibland kan arbetsnätter kännas fasligt långtråkiga. Då drömmer jag att min närmaste sjö vore ett hav och att äventyr väntar på mig bortom horisonten. Inget tyder på det. Dock tror jag.

Man känner det på lukten, på känslan. På luften, som plötsligt blivit klar och skarp istället för varm och suddig. Solen försöker nervöst låtsas som ingenting, men det är lönlöst. Hej höst.

Bah. Är det allmän praxis att äta kakan och samtidigt ha den kvar?

Den här bebisen har en tendens att förvandla mitt innanmäte till hallonsoda.

Jag ser på kvinnan i min soffa och tänker att utan vår historia hade vi aldrig varit så starkt sammanbundna. Hon dras till sociala sammanhang medan jag föredrar lugnet. Hon lagar mat på alla möjliga vis, med ingredienser som jag knappt vet existerar. Medan jag dammsuger smulorna från golvet som hon aldrig ens ser.

Jag har aldrig bråkat så mycket med någon i hela mitt liv, som jag bråkat med henne. Vi är på många sätt väldigt olika. Och samtidigt är vi så lika, lika, lika.

Lika envisa, lika smarta, lika underliga, lika känsliga, lika kärleksfulla och lika svåra.
Vi ser det för att det är äkta, att vi hör samman.

I slutet av april fylldes jag av hopp om att en någon fanns där, en någon som ville lära känna mig, en någon som mer än gärna ville dra sina fingrar igenom mitt hår och hålla sina händer kring min midja. Det är början på en berättelse som inte ens hunnit få sin mittendel innan jag nu börjat fundera på att avsluta den. Jag förbannar min egen oförmåga att bli kär i någon som faktiskt är bra för mig.

Jag har aldrig haft en tandborste hos någon, jag vet liksom inte hur det ska kännas. Men jag tror att det ska kännas mer än så här. För när jag är kär, så är jag det på alla bredder och längder och gärna lite överstyr. Annars tror jag att jag är exakt som andra, fast kanske i ett ytligare hudskikt. Så det bara inte håller sig så förtvivlat tyglat och still.

Idag har den finaste hunden som vi känner födelsedag.

 

...och här lite större.

Klockan är lite mer än mitt-i-natten och jag sitter på balkongen. Det är höstmörkt ute, men jag trivs med stjärnhimlar och nattluft. Och dagarna går om mig och jag undrar om jag är beredd att förändra mitt liv och jag tänker på framtiden och uppoffringar och den stora kärleken och om den verkligen kan existera eller om den bara är en myt och är det inte konstigt hur vissa människor kan få en ur balans utan att de ens vet om det.

Så kanske det är en större familj och havet jag vill ha.

Idag har jag lagat en så fenomenalt god frukost att jag nästan vill ligga med mig själv!

Jag vet inte om vi fortsätter ses för att hon får mig att skratta, eller för att jag vet att jag måste sluta vänta på hon som aldrig kommer. Jag hatar att inte kunna lista ut vad det är jag vill, egentligen. Ibland känns allt bara så krångligt. Hjärtat kan dra åt helvete. Puss!

Ja ja. Lantluft i all ära. Det är coolt, det är en möjlighet till vila. Landet har myggor och en del vatten att plaska runt i. Men det kan inte ta henne för gott bara för det!!! Tack för att sommaren snart är slut så att min Mymla kommer hem igen, för utan henne försmäktar jag på denna ö som kallas Stockholm.

Jag längtar en aning efter höst. Står i mitten. Inväntar nytt. Trivs och oroar mig.

Solnedgångar, ett öppet fönster nattetid, saltvatten, skaldjur, rea-shopping och uteluft. Ungefär så fint var det! Men trots längtan, bär vägarna bort från det här. För min verklighet bor på en helt annan plats. Så enkelt är det.

Det enda jag och havet inte klarade av att prata om, var det faktum att vi snart skulle ta farväl igen.
Åh, jag tycker verkligen inte om farväl!

Jag har tid att andas. Havet och jag. Vi gifter oss med varandra.

Från Stockholmsnätter som aldrig tar slut, till saltvatten, luft, klippor och båtar. Femtio mil är nog inte tillräckligt lång väg för att mitt huvud ska hinna förstå att jag är hemma nu. Allt är så annorlunda men ändå sig likt. Nej. Allt är sig likt, kanske är det jag som är annorlunda.

Jag har tänkt på minnen från tidigare somrar här. Nu skriver jag andra ord än jag gjorde då.
Men med samma penna.

Dottern sover bredvid mig och mina hormonsvängningar börjar ge vika för den här månaden.

Vi är på väg mot Kungshamn och havet.

När man känner att dimman lättar, kan man också tillåta sig att njuta av utsikten på ett nytt sätt. Och ta in den där märkvärdiga saltdoften. Doften av tång, längtan och sång i fjärran.

Jag är som en bakelse. Fet och söt. Men ömtålig som porslin.

Helst skulle jag vilja lägga mig ner. Nu. Blunda och låta handen glida över varma klippor. Lyssna, på havet. Blunda, andas och aldrig mer resa mig. Upp.

Trötthet i kropp och själ tog övertag efter intensivt arbete och festande. Jag och dottern har aldrig varit borta från varandra så här länge. Fyra veckor av saknad, längtan och sömnlöshet. Sen tillkom tankarna kring allt i tillvaron som gjort ont, som gjort gott, och resten däremellan. Om gammalt självförakt och byggande av nya liv.

När jag vaknade tidigare idag så blev det en sådan dag, som jag bara trodde existerade under novembernätter. När täcket är så stort att man aldrig kan krypa tillräckligt långt in i det och tårarna bara rinner. Jag visste inte att man kunde bära ett hav inom sig.

Vid Gärdet var det färgglatt och jag hade inte sett så många vackra människor samlade på en enda plats i hela mitt liv. Jag festade hela dagarna, träffade så himla mycket roligt folk och upplevde en alldeles fantastisk pridefestival. Men nu ska det bli skönt med en vecka på västkusten. För ingenting är så levande som havet tycker jag. Och jag behöver fortsatt levande just nu.