Alla handlingar som för mig längre bort från dig, utförs mot min kropps mesta möjliga protest. Det är enbart av kärlek och självbevarelsedrift jag gör det. Du vet ju. Du kan mig som ingen annan.

Hm, mitt bloggande finner ingen hejd men det blir ju tomt nu ett tag. Jag ska åka till Kambodja. Om ingen är tillräckligt avundsjuk än så vill jag gärna tillägga att det är ett spa-hotell vi ska bo på och jag tänker iallafall få massage varje dag. Minst. Imorgon klockan 15 finns jag på plats på arlanda, med bästa vännen vid min ena sida och ett glas champagne vid den andra. Sen kan resan börja. Kanske att jag bloggar ett semestervykort under resans gång. Vi får se. Min egen dator får iallafall parkera hemma. Jag behöver lyssna till tystnaden.

Jag tar itu med saker som känts omöjliga. Och noterar allt med kärlek. Huvudet är trött och kroppen rastlös. All energi går åt till att acceptera. Det gör ont att älska. Men att våga överhuvudtaget, att ta chanserna som kommer i ens väg. Det är ändå det som är viktigt. Viktigast. Vi fick mer kärlek än vad somliga får uppleva under en livstid. Var det inte så vi alltid brukade säga?

Inne på sista arbetsnatten nu. Det vankas semester, på min ära. Jag har inte haft tid att fatta det än.

Allt som man en gång tror är nästan färdigt och bearbetat kan ibland hoppa fram och slå till en bakifrån. Jag har förmodligen ingen rätt att reagera. Jag är en egoist som gjorde det ändå. Jag är hemsk på att kräva bekräftelse. Småvidrig under ytan. Eller så vill jag bara bli älskad. Jag med.

Triggas av allt möjligt löjligt. Fast det känns ju inte löjligt när det händer. Då är det på dödligt allvar. Just nu gäller det betydelsen av ordet sanning. Förhållandet till existensen är en historia med sprickor. Jag är förminskad till någon som man inte kan tala om i någon form. Graden av den kylan överraskade mig. Eller gjorde den det? Är det inte så att det gör så pass ont just för att det var allt jag hade väntat mig? Andrahandssortering. Ett ord jag måste bli bättre på att komma ihåg.

Lustigt sammanträffande. Eller inte. Mest inte. Samma lika fast helt annan.

Pappa är okej efter omständigheterna. Det kunde varit värre. Nu har alla symtom gått tillbaka utom en lätt förlamning i ena mungipan, som förhoppningsvis ger med sig med tiden. Han blir kvar på sjukhuset några dagar. Livet är verkligen på en tråd, från en dag till en annan.

Hade missat ett sms på mobilen, från mamma som skrev att min fina pappa är inlagd på sjukhus med en trolig hjärnblödning. Och nu får jag inte tag i någon på deras mobiler och alla vänner ligger väl och sover. Fan i helvete. Nu ska jag fanimej terrorisera sjukhusväxeln tills de letar rätt på hans avdelning åt mig, för sova är uteslutet innan jag får besked. Allting som inte handlar om liv och kärlek är fjuttigt i sammanhanget. Det får vänta.

Jag har alltid varit så förbannat stabil att ingen någonsin kommer ta mina svackor på allvar. Och det är väl något positivt antar jag. Så fick man sällskap i alla fall. En fin vän tog sig ut till förorten. Drack te och pratade om relationer. Det finns alltid nya vinklar. Vad jag vet:

1. Jag upprepar mig.
2. Hela tiden.

Jag behöver säga åt mig själv på skarpen så att livet ändrar riktning, det liv som jag inte vet vad det handlar om för att jag inte ser längre än en meter framför mig. Handlingen är verkligen inte likt någon högskolemusikal, men jag tyckte ändå att just det här klippet var passande. Sången låter ungefär som dialogen mellan mina hjärnhalvor.

Jag har gått och tappat mig själv. Återfås mot beskrivning.

Söndag nu igen. Det är samma sak med allt i livet, tiden går och så är klockan 11.54 igen dagen efter kvällen före. Vare sig man är ensam eller inte.

Mer än åtta år sen vi möttes men det var för fyra år sedan hon slog sig ner bredvid mig i en trappa och därmed klev in i min sfär på riktigt. Allt ska bli annorlunda nu. Jag ska bli visare. Jag ska ha lärt mig saker. Framför allt, ska jag inte längre. Då jag vet att jag gjort allt som står i min makt, ger jag mig rätten att ge upp.

Så. Jag kommer att överleva. Det får räcka.

Det som fick andas ett ögonblick har återvänt in igen och sitter nu tyst i hörnet.

"Vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?"

Hur som känns det ändå lite hårt att hon tar det så bra. Jag vill ha gråt och tandagnisslan. En serenad. Eller i alla fall ett svar, när jag vänder ut och in på tankarna och känner mig utlämnad. Hennes tystnad har alltid gett mig magont.

Jag är hysteriskt bra på saker som:

Känslor
Ödmjukhet

Men inte på saker som:

Spel
Fasader

Punkt.

När det gäller vissa saker är jag som ett bokstavsbarn. Kanske är det då jag måste stänga ned och inse hopplösheten igen, vara redigt och duktigt ledsen. Jag vet inte. Det händer så mycket som jag inte alls kan styra och jag ser ödmjukheten som enda utväg. Att vara skitlycklig och jätteledsen över samma sak på samma gång kan sätta spår i vilket hjärta som helst. Inte helt hundra just nu. En massa saker som måste skrivas, en massa tårar som måste gråtas. Vi lät mirakel ske. Och där modet brast tog kärleken över. Allt som satt så djupt och förträngt, lossnade och blev gjort. Mitt hjärta har vuxit. Det som var fullt förut, är nu ännu större och mer omfattande. Och hjärtat samarbetar fan inte med hjärnan, när det blir så här.

"Hon gick vidare över bron utan att vända sig om och Mymlan följde efter. De försvann i snöyran, omgivna av den melankoli som brukar åtfölja ett avsked."

Det var som att så länge jag fick behålla hoppet, så räckte det för att bli lycklig. Och det är besvärligt att jag måste påminna mig om att läget är ändrat, att ingenting får kännas självklart ens när det är det. För mitt hjärta söker sig till henne som det alltid har gjort och hennes närhet känns fortfarande i huden. Människor förtränger för att överleva, sägs det. Jag är elak och egoistisk, för jag hoppas av hela min själ att hon inte alls finner ett sätt att leva med det. Eller snarare, inte finner ett sätt att leva utan mig.

Hennes kläder gick mest i vitt, liksom täcket vi gömde oss under när det började dra. Lampan vid fönstret stod som en fullmåne och fick hennes ögon att glittra. Det sägs att våra hjärtslag ackompanjerades av stjärnfall. Jag var så lättad över att hon utstrålade så mycket charm, öppenhet och värme. Tilliten var så överväldigande att den fyllde mig till bredden med ömhet. Jag var tvungen att stanna upp för att det var så vackert, sköra gyllentrådar i mitt inre som spändes till bristningsgränsen. Senare lutade hon sig mot mig och grät. Vi höll om varandra och så blev vi sittande. Omgivna av stark kärlek. Endast vetskapen om att jag godkänt reglerna, fick mig att släppa taget. Jag ville dra ut varje sekund till en evighet, men kunde inte med att lämna rummets fyra hörn. Det var ju bara där som känslorna fick brinna, andas fritt. Hon sa hej då på riktigt. Men saker kommer jag alltid att minnas. Alla ord och handlingar jag har att vårda ömt i mitt inre nu, när hon inte längre kan gå bredvid mig.

Bedövad av smärta och med en mage som var synkad med tankarna och därmed i olag med hela mig. Det sved att åka hem till ensamheten igen. Igår hade inbjudningskorten till min dag kommit, först då ramlade insikten ner på riktigt. Ett kort skulle bli över. En plats kommer stå tom. Då släppte alla spärrarna och jag grät och grät och grät och kunde inte ens resa mig från golvet. Somnade där och när jag vaknade så grät jag lite till. Skönt ändå att kroppen tillåter sig att sörja. Precis som när något har dött. En viss tröst i att veta att man fortfarande är älskad. Det är bara det att aldrig mer, är en så hemskt lång tid.

Verkligheten närmar sig sanningen
Förändringarnas tid

Apropå melodifestivaler. Jag har en tonartshöjning i mitt liv.

- Är det jordens undergång? frågade lilla My nyfiket.
- Allra minst, svarade Mymlans dotter. Försök bli snäll om du hinner, för nu ska vi nog snart in i himlen allihop.
- Himlen? upprepade lilla My. Måste vi in i himlen? Och hur kommer man ut därifrån?

En hel natts drömmar om Utopia. Vaknar badande i svett och vill helst somna om.

Känns fint med känslor. Som fjärilar i olika färger, en påminnelse om det som varit gömt. Tätt intill i min famn. Kanske stannar mitt hjärta. Men jag lever i alla fall. Livet rinner i mig, droppe för droppe.

Ro i lågan som brinner
Under mitt hjärtas slag

Ha ha, det finns uppenbarligen de som har värre PMS än jag! Fick ett sms från en god vän idag:

"Jag började gråta när jag och XX tittade på porrfilm igår. De var så fina tillsammans!!"

Jag tycker att man ska visa kärlek för sin älskade 365 dagar om året, inte under ett bestämt affärspåhitt. Det hindrade mig inte från att dras med och ringla ett jordgubbssylthjärta på dotterns gröt imorse. Men på det stora hela: låt oss alla elefantbajsa på det här påfundet, som gnuggar in oss singlar lite extra med att vi är just det.

Jag mår så bra att jag borde skämmas. Men det gör jag inte. Kanske för att det är för vackert där jag befinner mig nu. I nuet, där varken gårdag eller morgondag existerar. När solen tränger in genom vintermörkret, borde alla stanna upp och njuta. Det ger så mycket extra energi.

Från olika planeter. Jag säger då det. Det spelar mindre och mindre roll för varje sekund som går. Fram till helgen får tiden gärna gå snabbt. Sen kan klockorna stanna.

Jag ser även det minsta i drömmarna.

Detaljerna.

Nuddas de så kommer det kännas såhär.

...texten, that is. Sångerskan har jag inte mycket till övers för.

Apropå bra citat ur böcker! Jag tycker att "knullad till harmoni" var en skojig synonym till ordlös.

Självklart finns det en dagens låt också:

Ord kan vara så mycket mer än bokstäver. Men nu är det dags för handling.

På radion just nu sjunger någon nåt om att allt blir lättare, allt blir bra och nånstans har jag börjat våga hoppas på det. Våga släppa taget, på flera olika sätt. Det är fantastiskt att varje gång jag ser henne inser jag exakt varför jag föll som en fura, den där gången som nu är så länge sedan. Ibland slår det mig. Att vissa människors liv är menade att flätas samman på något vis. Men nu närmar sig tiden för att knyta ihop trådändarna. Tillit blir ett vackert avslut.

Har jag sagt att jag ska gifta mig med word-programmet? Vi är sannerligen gjorda för varann. Alla kan ju inte vara gjorda för mig, hur skulle det se ut? Nej. Word och jag. Kanske inte världens bästa sex, men ååh vilka nätter och dagar. Det kanske fortfarande inte skulle fylla ut platsen i famnen när jag ska sova. Men va fan. Man får väl balansera. Man kan inte få allt.

Det känns litegrann som en bra vecka. Värme spirar skört och nervöst, men stort och vackert. May it live and prosper. Som inneslutna i en bubbla där bara vi får plats. Min vana trogen så tror jag ingenting förrän allt står skrivet i sten.

Så jobbar man natten efter gaygalan. Det är fanimej värt en guldstjärna.

Så guld. Aldrig förr så här. Aldrig nånsin förr. Det är något otroligt tilltalande med människor i sitt rätta element och det tog en evighet innan jag kunde andas normalt igen. Jag var totalt och handfallet mållös, men min oförmåga att kommunicera störde mig inte nämnvärt. Jag var för upptagen med att ta in. Nu drömmer man ofrånkomligen, I´ll tell you. Mitt inre sträcker förnöjt ut sig och jag kan bara hoppas att jag absorberar den här känslan av välbefinnande och behåller den.

Har bara mina egna bilder än så länge och där verkar inte klänningen i sin helhet ha fastnat. Men här kommer iallafall lite gala att beskåda!

I går var en riktigt bra dag. Bildbevis kommer när baksmällan lagt sig. My Lord, jag inhalerade verkligen champagne som syre. Men jag gled runt ganska vackert i min galaklänning ändå. Nu ska jag spendera lite tid till att tänka på hur någon som betyder, dök upp och överraskade. Bara sådär. På hur ord är så mycket mer än bokstäver. Och på att sista danssteget ännu inte är taget, fastän galan sedan flera timmar är slut...

Somnade om och drömde att jag och dottern blev ihjälgasade i ett krig. Slutsats: Man ska nog ta sina drömmar med en nypa salt istället för att analysera så förbannat. Vaknade till solsken och är på ett alldeles strålande gaygalehumör! Klockan 18 är det galamiddag så snart drar förberedelserna igång.

Idag avslutar jag Aftonbladets viktklubb och väger nu härliga 63 kilo till mina 170 centimeter. Det bådar gott för att kvällens galaklänning ska sitta på rätt plats. När det gäller min egen kropp är jag alldeles underbart ytlig! För att vara så osannolikt gammal som jag är, har jag utmärkt syreupptagningsförmåga, bra blodvärden, helt okej midjemått och triglycerider som skulle få en 20-åring att rodna av skam. Känner mig äckligt nöjd med detta!

Inatt har mardrömmar om inbillning jagat mig. Om att känna mig som Bambi på hal is. Men i själva verket vara en elefant som riskerar att braka igenom sprickorna. Jag är ovan vid att släppa fram så mycket av mig själv i vissa sammanhang. Har ingen trygg mur kvar att gömma mig bakom när sårbarheten gör sig påmind. Så håll om mig hårt med tankens hjälp, flytta mig till säker mark. Släpp mig inte förrän du ser att jag står stadigt.

Fem och en halv timme vaken söndag och jag tycker så mycket om. Annars är jag ganska trött, bakis och hasar runt i myskläder. Imorgon långklänning, håruppsättning, mycket glitter och ännu mer skratt. Hej gaygalan, det ska bli kul att gå till dig! Ni som inte är där kan ändå se spektaklet på TV4 på torsdag.

---------------------------------------------------------------------------
Tre av fyra kvinnor fejkar, läste jag i en tidning idag.
Det kändes för tragiskt för att ens kommenteras.

Jo förresten, det var väldigt kul igår. Lena firades ordentligt, här en bild medan vi fortfarande såg städade ut:

Nu har klockan passerat midnatt och idag har min bästaste vän födelsedag. Fina Lena blir 30 år! Det ska firas hela lördagen, så imorgon kommer jag att lysa med min frånvaro här och istället lysa någon helt annanstans. Här är två festbilder på oss, en från förr och en från nu. Under 14 års vänskap har vi hunnit med en del...

Rekordet är slaget. Just nu gnistrar nästan allt jag rör vid.

Orden ska jag spara i en ficka av sammet.