Dottern och bästa vännen vid min sida
mitt hjärta slår lekande lugnt
allt känns lockande lätt.

Spa-behandling, hotellsäng, femrättersmiddag, champagne
vidsträckt hav, klippor och finaste dialekten
man blir yr av allt snöglitter i vågorna.
Allt här är så vackert att jag nästan tappar andan, men jag andas.

Jag är i Smögen
och jag andas.

 

En ny stjärna lyser ikväll och därför ville jag skriva om kärleken till dess strålar. Men jag har en tendens att skriva allt, att inte kunna sluta när jag väl har börjat. Så just nu vågar jag inte riktigt börja. Jag vet vem det skulle handla om i alla fall, men det kan jag ju inte heller säga. Inte riktigt än.

Jag har sovit för lite idag. Men det stör mig inte, jag känner mig konstigt nog inte ur balans. Glad nu och ännu gladare imorgon. Det är skönt. Det är så mycket lättare när man är klar över sina känslor, vilka de än må vara.

Ska strax börja packa min resväska. I morgon bitti åker jag till Smögen med dottern och bästa vännen. Vi ska fira nyår där, på ett spahotell. Har längtat som en tok och jag vill inte tänka på hur den här julen hade blivit om jag inte haft detta att se fram emot.

Hon får mig ofta att skratta och det är väl så vi ska leva.
Med skrattrynkor framför oss.

Jag säger som jag brukar jag. 2010 kan bli möjligheternas år. Jag hoppas att det inte blir de svunna drömmarnas år. Jag lovar mig själv att bli lite mer modig, positiv och inte gå och lägga mig före ”På spåret” börjat. Amen.

Det var en fin dag egentligen. Mitt hjärta dunkar hårt i mörkret nu, det är som att huden börjar darra av hjärtslagen. Fast det är bara musklerna som tillåter sig att slappna av.

Det känns lugnt nu och ingen är mer förvånad än jag. Jag vet inte om det är så att jag lurar mig själv lite. Jag vet inte heller om jag tycker att det spelar någon roll om det är så. Så länge det känns bra.

Det gäller att inte tänka för mycket, det är något som jag alltid måste vara försiktig med. Jag har inte riktigt tassarna på marken, så det är svårt att veta hur man kommer landa då. Men jag litar på att allt blir fint till slut. Om jag ger det lite tid och lägger mitt fokus på någorlunda rätt saker.

Den närmaste tiden är alldeles för spännande för att mitt nyfikna jag ska orka med.
Som att jag skulle vara den som väntar mest.
Vissa dagar vet jag inte vad som är störst, mitt ego eller min bakdel.

Jag skriver för mig själv och i några flyktiga sekunder är allt målat i svart och vitt, tydligt som en stjärnklar vinternatt. Då känns mitt huvud fullkomligt klart. Tänker att jag en dag kanske får ha närhet hos mig jämt, någon vars hud jag kan rita stjärnbilder på. Men tills dess låter jag stjärnmagin dansa i taket.

Människor som pratar om svåra och allvarliga ämnen och på samma gång använder sig av komplicerade ord, är något av det bästa jag vet. Det är så himla fint helt enkelt! I eftermiddags har jag beskådat och hänförts av scenkonsten och fantastiska Maria Bonnevie. Fullkomligt himla mästerlig pjäs från första repliken till sista, så jag fastnade. När man blir så glad av teater, så ska man ägna sig åt det fler gånger.

Strax ska jag och en kompis iväg och se Höstsonaten på Dramaten, som Maria Bonnevie spelar i. Hon är en av mina absoluta favoritskådespelerskor. Jag går på teater rätt ofta, för jag blir så himla upprymd av sceneufori och novellpoesi. Jag borde gå ännu oftare!

Efter rökning, är radon den vanligaste orsaken till lungcancer. Man mäter radon med måttet Bequerel, i en vanlig bostad ska det inte finnas mer än 100 Bequerel i varje kubikmeter luft inomhus. På en byggarbetsplats får det finnas 400 Bequerel.

I mitt hem är det 900 Bequerel och det har jag bott ovetandes i med mitt barn, i fyra år. Är det en tillräcklig indikation för att man ska kunna tjata till sig en lungröntgen? Det ska förvisso saneras på bostadsföreningens bekostnad nu, men vem vet vilken skada det redan gjort. Lungcancer ger ju inga symtom alls förrän den är spridd, det är därför den botas så sällan. Är inte så sugen på att vänta in det.

Jag vill hångla och se på Dirty Dancing ikväll. Det blir nog bara det sistnämnda. Men vadå då?

Jag vet att jag har potential till så mycket, det har vi alla. Men istället för att ta tillvara på denna potential äter jag min sjuttiofjärde knäck och överbliven ris a´la malta. Det känns lite som att jag saknar livsteknik. Jag vill så mycket, men får ingenting gjort.

Mitt hjärta blöder. Det är dan före dan och jag lägger på telefonluren. Försöker städa vidare. Lilla älskade dotter. Hon gör mig tokig ibland. Men jag saknar henne så fort hon kliver utanför dörren och livet är inte komplett förrän hon är vid min sida. Ledsenheten över att missa varannan jul kommer som vanligt, icke-tårar vore konstigt.

Jag är trött och frusen och känner av en tendens till migrän, men det blir ändå okej att spendera natten mot julafton med kollegorna. Skönt att vara tillbaka i yrkesrollen varje gång och jag trivs jävligt bra med mitt arbete.

Sarah McLachlans låt ”Ice Cream” tar mig alltid direkt till den 22 december för fem år sen. De första takterna av sången och jag är där igen, i stämningen och känslorna och allt det förde med sig. Just för att den är en dörröppnare till en särskild tid, så vågar jag inte lyssna på den för ofta. Bara om jag vill minnas.

Det är med musik som med dofter, vissa är väldigt speciella. Triggar de loss något får man vara varsam. Annars nöts minnena snabbt ut, förlorar sin magi och är en dag bara borta. Jag är rädd om de här minnena, just för att de speglar en tid och en kvinna som är viktiga för mig. Det står helt klart.

Det är dags för en uppryckning, nu får det vara nog med att slafsa omkring i myskläder. Det vankas snart drinkar i goda vänners lag. Så jag gör mig snygg för tusan och går ut och andas stadsluft!

 

Jag knyter trådar till mig själv idag. Bygger lite grund, lite klippor att luta mig mot, finns till för mig själv. Jag ska strax ta mig med ut på en promenad i skogen. För vem älskar inte träden i solljuset? Kanske att jag ska ta med mig på en kvällspromenad också. För på tal om, vem älskar inte snöglitter i skenet från gatlyktorna?

Jag har bra besökare, sådana fina som räknas. Även er som jag inte vet vilka ni är eller som surfar förbi i tystnad, jag är säker på att ni är helt fantastiska! Det här är ingen välkänd blogg, men varenda liten kommentar värmer ända in i benmärgen. Tack.

Och jag är väldigt förtjust i Gallerians glittrande allé av julbelysning. Blåstjärnorna är fantastiska.

Nu ska jag ut i julrusningen för andra gången idag. Om någon vill kommentera något medan jag är borta får personen ifråga gärna göra det. Kanske berätta lite om er själva, skriva en dikt, skicka en spotifylista, fråga mig om något eller skriva varför ni väljer att läsa det jag skriver. Då skulle jag bli väldigt glad.

Det är trots allt bättre dagar ju närmare det kommer, snön yr utanför fönstret och jag blir lugn istället för att storma. Jag tror på att vara närvarande fastän det skräms. För det ordnar sig alltid ändå, eller hur? Det är terapeutiskt att lita på andra människor. Det är terapeutiskt att tillåta möjligheten till svåra känslor, och därmed möjliggöra bra känslor. Det som gör mig glad är bra så länge det gör mig glad. Och det är så jag försöker att slappna av.

En av nackdelarna som känns extra mycket med varannanvecka-umgänge med sitt barn, är att missa varannnan julafton. I år är det dags igen. Vi vill inte att hon ska behöva flänga mellan oss båda på den stora dagen, utan har löst det med att den som inte har jul får ha nyår. Jag brukar lösa den värsta tomheten med att arbeta julaftonsnatt, på det sättet får jag även alltid ledigt de jularna hon är med mig. Idag är det dagen före pappan tar över, så vi firar lilla julafton! Det har blivit en återkommande vartannat-år-tradition då julstrumpan hängs upp kvällen innan. Vi klär oss fina och dottern får öppna några av julklapparna medan hela min släkt är på plats och dricker glögg. Det är inte riktigt samma sak, men ändå en god julkompensation. Ikväll ska det tindras för hela slanten!

Det är fint att ha någon som skickar betydelsefulla meddelanden till ens mobil.

Idag lös inte solen med sin frånvaro, den lös på riktigt! Det var ishalka längs min vanliga skogspromenad så jag tog en sväng förbi returstationen, i brist på annat.

Har ni tänkt på att årtusendets första decennium snart är slut? Årtiondet som lärde mig om livet. Föräldraskap, kärlek och kriser.  Det här årtiondet har format mig och min dotter växte upp. Vänner har kommit och gått, många står kvar. 2001 blev jag ihop med min första flickvän som såg mer i mig än vad jag var villig att erkänna. Jag sprang och fick aldrig chansen att ångra det. 2003 tog jag sjuksköterskeexamen och året efter såg jag stjärnor i en kvinnas ögon. Med känslan hon skapade fanns ingen återvändo. 2005 slog jag i botten några månader, men som tur var så fick jag hjälp upp på fötter igen. Vi skrattade åt alltihopa till slut. Vi skrattade den där tiden rakt i ansiktet. 2008 reste jag utomlands på både vår och höst och under detta år har 75% av de jag dejtat haft samma namn, av en ren slump.

Jag drömmer om nästa år. Den där andra verkligheten som jag tror ska springa in i mig när som helst. 2010 känns lika hårt och levande som ett knytnävsslag rakt i magen. Det där fantastiska året som kommer att slå ner mig, plocka upp mig och dra mig med sig.

Fram till den 31 december kan man köpa biljett till Stockholm Pride 2010 för HALVA PRISET!
Se erbjudandet här.

Medan vi pratar genom telefonlinjen så tänker jag att jag inte ska ta livet för allvarligt, det verkar trist. Inte låta det nya okända beröva mig upplevelserna. Sen ler jag inombords och tänker att vi har haft tur. Jag kan inte påstå att jag förstår det, egentligen, eller förklara varför. Men det behövs nog inte heller. Hjärtat är med hela vägen. Jag låter överraskad nu, det är jag ju egentligen inte.

I dag damp det ner ett julkort i brevlådan. Dottern hämtade in posten och spärrade upp ögonen eftersom motivet var en smula oanständigt. Jag har suddat till bilden med hänsyn till eventuella känsliga bloggläsare, men ni kanske hajjar. "God jul önskar en okänd välgörare" stod det på baksidan. Man ganska mycket dör av nyfikenhet nu.

Jag har gått upp ett kilo. På en dag!!! Nu surar jag lite över att jag blivit så smällfet helt plötsligt. Torsdagsfetman. Den värsta sortens fetma.

Vi skulle köpa julgran ikväll. Men så kom jag på att jag slängde julgransfoten i våras och kvartersbutiken hade inga på lager. Sen skulle jag koka knäck, men gick ifrån affären utan grädde. Den rediga dottern tröttnade på sin förvirrade mamma, drog på sig vinterkläderna och löste det sistnämnda. Så nu börjar en ljuvlig doft sprida sig i hemmet.

Vintern har sköljt bort alla resterande oklarheter och lämnat mig kvar. Men jag är inte ensam i någon negativ bemärkelse. Jag känner mig glad och mitt huvud är klarare än vad det har varit på väldigt länge.

Vad gör du under vinterdagarna då?

Om vinterdagarna känner jag mig utmanad av livet.

Med en flickvän?

Nope. Med min part time lover and my full time friends.

Jomen visst. Så är det och det är ruskigt fint det också ska ni veta.

Tystnaden och närheten räcker gott och väl när vi promenerar. Man kan omtolka och tänka igenom allt som vi har sagt, allt som kanske borde ha sagts. Men saker skulle inte bli tydligare för det. Jag uttrycker inte det där innersta, eller sätter perfekta ord på vad jag tänker och känner. Jag vill heller inte höra i klartext, för det känns utrett nu. Hennes färger är fina och handen på min arm värmer, det väger upp att mina nya skor skaver.

På ett café i en stad, sitter två kvinnor i skenet av ett värmeljus. Snart ska några timmar av deras liv passera, snabbt som solen på decemberhimlen. Men umgänge i varandras sällskap värmer mer än tusen timmar sol.

Vi säger hej då någon gång på eftermiddagen, innan en tunnelbaneresa tillbaka till förorten. Och jag älskar kylan i luften, för den kan liksom inte riktigt komma åt mig. Den når aldrig ända in. Hon kramar mig hastigt men hårt när vi skiljs åt och vi finner samstämmighet än en gång.

Och så ska vi ses idag, äntligen, det var typ hundra år sedan sist. I alla fall oktober. Fortfarande är relationen vid liv, även om vi knappt levde när november drog fram. Men nu ler jag inombords. Jag har faktiskt all anledning att göra det.

Vackert skimrande blev det inte riktigt i verkligheten. Och mer brunrött än underbart kopparfärgat. Men förändring på färgskalan var ändå precis vad jag behövde!

Jag önskar er alla en skön godnattsömn och lugna drömmar.

(Eller hångel hela natten)

Organisationen makalösa föräldrar har utformat en kurs i jämställt föräldraskap för både nyblivna föräldrar och för yrkesverksamma som möter dem. Syftet är att ge förutsättningar för fungerande relationer, både till barnet och gentemot varandra som par. Läs om det här!

Igår åt jag julbord, det var mycket gott och fettbildande. Sen drack jag ett glas champagne mot förkylningen. Det hjälpte inte.

På väg till jobbet flyttade jag en död, påkörd katt från vägen, den var fortfarande varm. Vad är det för fel på människor som kör vidare i det läget? Västbergapolisen har inte haft tid att lyfta på telefonluren under natten, så jag får väl plocka upp kissen på vägen hem och själv köra den till Bagarmossens djursjukhus. Någon orolig ägare vill säkert veta vad som hänt med den.

Det är kallt ute. Jag är inne men har kalla ben. Kalla händer. Kalla fötter. Tre timmar arbetstid kvar. I stunden längtar jag efter en kram, en omfamning. En varmare plats att åka till, än hem till öde lakan. Man får självömka ibland, en blogg är ett perfekt forum för sådant. Men kom ihåg att jag skriver detta under ett svagt ögonblick, det vill säga klockan fyra på morgonen.

Ibland när jag har barnfri vecka, så inbillar sig spisen att den ändå kan styra över mig. Jag svarar envist med att överge den hela veckan, för i hemmet är det jag som bestämmer! Inte spisen. Spisen kan laga mat själv, bäst den vill. Jag drar jag iväg på julbord på Hasselbacken istället.

…och mysig luciamorgon på dig.

Det snöar här. Små, små alldeles självlysande vita korn och på radion säger de att minusgraderna ska hålla i sig. Katterna tvekar vid ytterdörren och och kaninen ser lite deprimerad ut. Själv är jag glad över allt som ljusnar.

Snor är fånigt, så jag fräste åt det och gav det en snyting. Garanterat blev jag förkyld på grund av snön som föll idag. Visserligen snöade det i ungefär 47 sekunder, men ändå. Snö it was.

Jag vill att den här eländiga hostan upphör. NU!

Igår gjorde jag en insats för forskningen igen och gav dem en biopsi av min lårmuskel i utbyte mot en hyfsad slant. Inser att jag är en girig människa som säkert hade sålt mina njurar, om jag varit tillräckligt fattig och bott i ett land med en sån marknad.

Det är schysst timpenning på att vara försökskanin. Ett bandage runt låret ser ju bara coolt ut och att vara lite halt och lytt i några dar, har väl ingen dött av...

Det är spännande idag och sekunderna av ovetskap kommer vara sega som sirap.
Ibland stannar tiden. Det är bara ett nu.

En av mina vänner på facebook är ett semesterragg från 1997, då jag spenderade en månad på en ö i Grekland. Vi har inte hörts sen dess, men på skojs skull slog jag in hans namn och fann rätt person. Avståndet mellan våra hemländer satte ett slutdatum på romansen, men jag har vackra minnen från det som var. Han ser inte ut att ha åldrats mycket och bor fortfarande i Kapstaden. Där ordnar han delfinsafaris från sin lyxbåt, när han inte är upptagen med att gnälla på solen och värmen i sina statusrader.

Delfinsafari-lyxhustru i ett konstant somrigt Sydafrika. Det kunde blivit jag det.

Mymlan ringde och gav lugnande ord i samma minut som jag var på gränsen till att ickehantera en idiot. Hon talar till mig och jag till henne och att människor kan tala så. Tala så ärligt och skarpt och ändå så fyllt av ömhet och välvilja. Bits gör hon också, bevare mig väl. Och så gör hon det också; bevarar.

Och jävlar hörde jag inte lite stråkar i bakgrunden.

Han vet precis var han ska sikta och idiotiskt nog, så låter jag mig provoceras. 

Tänkte lägga in en bild som återspeglar min personlighet. Mitt stora problem är ju att jag ser alldeles för snäll ut. A total bundle of charm! Det här matchar säkert mitt inre bättre, enligt någon.

Jag måste vara dum i huvudet! Skickade ett påminnelse-sms till mig själv: "packa ner frukt och frukost". Sekunden efteråt glömde jag bort det och blev förvånad när telefonen plingade till.

I söndags umgicks jag med några nära vänner och trevliga bekanta. En ur den sistnämnda umgängesgruppen frågade om det stämmer att jag har en blogg, vilket fick mig att skrapa med foten och dra på svaret. Jag är nämligen tudelad till att folk som träffar mig i verkligheten kan läsa här. Jag gillar att skriva och jag gillar er människor som kikar in och lämnar fina kommentarer. Men jag är mer öppen och ärlig om känslor i bloggen än vad jag är i vardagen, där jag oftast gömmer ansiktet bakom händerna, för de som inte ser innanför.

Även om jag försöker skriva ord som är sköna att läsa, utan att någon annan än den det berör ska känna sig träffad av personbeskrivningarna, så oroar jag mig ibland för att lämna ut för mycket. Till människor som jag rör mig bland, men som inte rör mig. Med livet verkar det nämligen som att man ska passa sig för att visa sig svag och därmed bli sårbar, hur det nu ska gå till. Shit! Jag som kan vara liten, skruttig och alldeles ofta tar fel beslut, de gånger jag nu vågar ta något alls.

Jag lämnar det därhän och återgår till min kopp te istället.

E kom hit en stund efter skolan och det lättade lite för en stund. Nu har hon åkt till sin pappa igen och jag längtar redan efter henne. Efter varma fingrar om mina kalla händer, efter att sitta tätt intill med varsin bok, efter att mysa tyst och bli klappad på.

Ja, jag oroar mig till viss del fortfarande.
Men inte på det farliga sättet.
För jag vet hur det ska kännas, och det är så här.

Ikväll ska jag på julkonsert med den här kvinnan. Orden hon sjunger och sättet hon gör det på.

Lyssna!

Ping som tillverkar golfklubbor har tydligen gett Elin ett erbjudande om att tillverka en kollektion damklubbor som ska döpas efter henne. De ska säljas med sloganen "the clubs you can beat Tiger with".

Det är humor på riktigt!

Vaknade med ett ryck 10:38 och tänkte "HERREGUD, jag kommer inte kunna somna ikväll".
Kärringvarning!

Stjärnorna säger inget om framtiden. Går sakta, sakta för jag vill att det ska hålla. Att jag ska hålla. Jag vill binda oss med glädje, på fria vackra ytor fyllda av små överraskande hemligheter. Mer och mer börjar jag tro på att jag kan, bara jag vill. Och jag vill strö glitter över frosten.

När jag vaknade efter nattarbetet och såg mig i spegeln, var jag så sömnsvullen att jag trodde jag hade fått en ansiktsförlamning. Sen skar jag mig på en konservburk som jag helt miljö-omedvetet slängt i soporna. Där fick jag för att jag är en miljöbov.

Det här är Jonas Walden som bor i Åby, var det nu ligger. Det är oklart varför han har solglasögon på sig mitt i vintern, det känns oerhört trendkänsligt i kombination med rosa skjorta. Jonas verkar väldigt gärna vilja ha kontakt med Annelie Hansson i tv-programmet Paradise Hotel och eftersom hon, liksom jag, bor i Stockholm så anser han att vi troligen är en och samma. Jag är trött på att få sms/mms från den här karln som inte verkar vilja fatta den bistra sanningen om min alldagliga person, så vad gör jag? Hjälp mig nu då.

Långledigheten är slut för denna gång, i natt sköter jag ruljansen på akutsidan igen. I mitt nästa liv ska jag bli kassörska på Ica eller jobba på ett lager istället. Det verkar så rofyllt.

Lillasyster mailade över ett par bilder från i somras, när vi ägnar oss åt vår dolda talang! En gång om året invaderar vi släktens bakstuga i norrland och tillverkar några hundra mästerverk. Upplärda av farmor i färdigheter som kommer vidarebefodras till våra barn.

Idag är det World Aids Day. Mitt röda band sitter på året runt som stöd för alla drabbade.

Åh, december! Så lugn och skön kommande månad ska bli, nu när universum lagt allt sitt krut på november. Det värsta som kommer att hända är att jag kanske tappar ut ett mjölkpaket, eller återigen råkar klippa dotterns lugg för kort precis innan hon ska gå på kalas.