Under veckan som gick blev det mest beskrivningar av någon icke-känsla. Men så igår hände det något. Jag vet inte vad det var, men jag kände något. Det mörka lättade upp, mitt sinne vägrade vara dystert längre. Själv var jag inte riktigt med på noterna, men kroppen tog över. Och så hjärtat förstås, det som aldrig slutar. Kärleken därinne försvinner inte. Den dör aldrig. Men den låser sig ibland.

Åter hemma nu. Vill stanna på plats, sluta vara på väg. Jag vill gräva ner fötterna i nuet och nynna som en lögn i det vackra höstvädret.