En vanlig dag står jag och håller i någons händer, det är ett ganska löst grepp och hon ler mot mig och jag ler mot henne men min blick möter inte hennes. Min blick är överallt och ingenstans. Jag tänker att egentligen vore det inte fel, men i slutändan så halvspringer jag ändå nedför trappan. Jag har en kropp som inte riktigt hänger med, jag känner mig som jag föreställer mig att det är att vara gammal. När allt det som låg framför en, ligger bakom i stället. Jag önskar inte att jag var yngre, jag önskar bara att jag hade samma mod och vibrerande kraft som då. Samma känsla av att ingenting är omöjligt och att alla stegar är till för att klättras på, att alla skyltar där det står förbjudet inte betyder någonting alls när det är natt.