Det virvlar just nu inom mig och jag är trots allt lättad att det inte är likgiltighet som äter upp mig. Men att ha befunnit sig i ett kompakt mörker och helt plötsligt se dagsljus igen, gör lite ont. Mest för att hjärtat är blottat. Omvärderar gamla uppfattningar, vaktar mina ord och handlingar, följer små snirkliga vägar utanför de förväntade. Sakta sakta, små steg.