Vi sa aldrig hej då en varm sommardag

Jag vill tala men orden går i lås och lämnas därhän. Kopplingen, det är inte realistiskt att vänta på den. Men jag gör det ändå. Jag förstår att folk vill skydda sig, jag gör det, för när man släppt in varandra så förbehållslöst… om det skulle gå åt helvete på ena eller andra sättet så blir fallet så stort. Men samtidigt, vad är alternativet då? Att hålla varandra på avstånd? Det är ju ett sämre alternativ. Men jag tänker inte tvinga in något i en ram som inte vill vara en helhet.
 
Hur mycket måste någonting kännas, finns det någon kärna i närheten och vad består den i sådant fall av, vad finns då kvar, bör jag bara fortsätta umgås med vänner som får mig att må bra och känna mig fantastisk utan att någonting någonsin blir komplicerat?

Hösten kom tidigare än någonsin

Jag står förvirrad över andras agerande. Kopplingen saknas helt, den som ska få mig att förstå vad som skett. När respons sen uteblir så sluter jag mig. 

Jag vet inte om tystnaden gör oss starkare eller svagare. Jag har ju liksom inte så mycket erfarenhet av relationer att jag kan jämföra. Men känslan av att något har gått förlorat dröjer sig kvar.

Den 8:e

Vi har känt varandra i en månad nu. Att så mycket finns där inom mig, programmerat i mina celler. Jag kan känna i min kropp vad han behöver, att ta hand om barnen är på många sätt det mest naturliga jag gjort.


Snart en månad

Den lilla, honom kan jag mer om för var dag och natt som passerar. Jag håller honom nära, så nära. Så nära och så ofta att en äldre generation misstänker att han kommer att bli bortskämd. Det ordnar sig nog, säger jag. Och talar inte om för dem att ett spädbarn inte går att skämma bort. 
 

Förlossningen

BB Sophia har ett gott rykte bland vårdpersonal och jag orkar inte ge mig in i hur illa vinklat Kalla Faktas program var. Jag hade bestämt mig för att föda där och så blev det, som stöd tog jag förutom bebispappan med mig en bästa vän. Trygghet.

Personalen och lokalerna var fantastiska. BB Sophia är en av två enheter i Stockholm där barnmorskorna har hand om en födande åt gången, så som det borde vara överallt. De var närvarande, inkännande och professionella. Personkemin var fin och vi skrattade mycket mellan värkarna.


När jag födde mitt första barn var smärtan hanterlig men slutade dramatiskt med en stor blodförlust. Andra gången gick det fysiskt bra men väldigt snabbt, så smärtan blev en skräckupplevelse. Eftersom det här var min tredje och sista förlossning hade jag förhoppning om att få revansch och det blev det! Förloppet gick tillräckligt långsamt för att mitt sinne skulle hänga med, men snabbt och smidigt på slutet. Trots att det här barnet var mitt största så kom jag igenom det hela med kroppen intakt, mycket på grund av barnmorskans lugn och fina guidning.


Med en dotter och två söner har jag befolkat världen tillräckligt. Tre barn var fler än jag någonsin trodde att jag skulle få. Vilken gåva.

Den 8 augusti föddes ett regnbågsbarn

Varenda förnimmelse är annorlunda sedan sex dagar tillbaka. Solen, marken under fötterna, luften. Allt är så mycket klarare och starkare att jag får stanna en stund för att inte tappa balansen. Mitt tredje barn, det sista. Han finns nu, tänker jag och välkomnar en klump av tårar som följsamt letar sig upp genom bröstet. Det är lika svårt att förstå, som det är svårt att förstå att han inte alltid har gjort det.


The longer the waiting, the sweeter the kiss

Beräknat födelsedatum igår, men hen på insidan struntar fullständigt i det. Så jag passade på att få slutspurten dokumenterad istället.

Foto: Anneli Nygårds


Hon föddes när vildhallonen är mogna

Jag plockade fram den gamla silverbrickan till frukost. Den som farmor och farfar brukade servera sitt kaffe på, på söndagarna när de fortfarande levde. Hade beslutat att det viktigaste jag kunde ge henne på hennes 17-åriga födelsedag var en mamma fri från stress, köpte således engångstallrikar från affären och tårtor från närmsta konditori. Höll kalaset hemma hos mina föräldrar som bor betydligt rymligare. Det blev en fin dag. Juli månad är så vacker och sval. På baksidan växer vinbärsbuskarna högt.


Vi är en enhet, hon och jag

Min dotter fyller 17 år på måndag, när jag är 40 kommer jag således att ha en tjugoåring. Tiden. Dessa dagar som hon funnits, dessa dagar som jag har funnits med henne. Fyllda på alla känslor och otroligt maxade och mäktiga.
 
Jag bestämde mig när hon var två år för att börja skriva till henne inför varje födelsedag, om året som passerat. Jag ville berätta om sommaren då hon kom, då när det nästan inte var ett moln på himlen på två veckor. Om hur jag väntade och funderade på vad som skulle blomma längs med vägen då hon föddes. Vi lyssnade mycket på pojkbandspop med öppna fönster, låg nära nära och jag fann äntligen tiden att läsa böcker. Jag ville skriva och berätta för henne om hur allt var, den tid som sen skulle komma att påverka henne, men som hon inte själv skulle kunna plocka fram några minnen av. Jag ville att hon skulle få veta vad jag tänkte på och hur jag kände. För kanske kommer inte heller jag att minnas det exakt.
 
Jag ville bevara även de minsta detaljerna någonstans. Fjunen på hennes ytteröra, den plutande underläppen och den sökande blicken. Sedan dess skriver jag ett brev varje gång hon fyller, tänker att jag skall fortsätta så tills hon blir myndig nästa år. Den dag hon flyttar och skapar sig ett eget hem så ska hon få dem alla, få läsa om vem hon var i barndomen, sett genom mina ögon.




Torsdag

”Du kan i dag möta ditt livs kärlek ute i naturen, var uppmärksam kring hundar.”
 

Jag begrundar mitt horoskop för dagen och tänker: hur fanken ska det gå till? Då får hon och naturen slå in ytterdörren. Jag ligger nämligen höggravid på soffan med hälsporren från helvetet, kan knappt gå. Mitt livs kärlek liksom. Med en hundjäkel dessutom. Idag var det visst tänkt, efter alla års väntan. Men istället så ligger man här ensam med en dator på magen. Ja men tack då, ödet. Tack, tack.


Snart kommer augusti

Förvärkarna har varit igång några dagar, även om det påstås vara mer än tre veckor kvar. Nästan som ett samtal från verkligheten blev jag påmind om att bubblan jag lever i nu, inte kommer vara för evigt. Jag börjar bekanta mig med den tanken och känslan. Att någonting annat väntar mig snart på så många sätt. Jag välkomnar det egentligen, det gör jag. Men det gick lite för snabbt senaste förlossningen så för första gången är jag rädd för smärtan. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Men jag jobbar med känslan av att det är okej att vara rädd.
 
 
 
 
 

Säsongsrelaterat

I morse gick jag upp klockan 06.00 och åkte till jobbet. Jag tror att jag lämnade in min halvtidssjukskrivning redan efter morgonfikat och sedan slappnade jag av. Av upparbetad trötthet, av värkande fötter och åderbråck högt och lågt, av ren och skär utmattning efter en graviditet av kanske aningen för mycket som bara måste göras. På något vis lever jag i ständig oro för att göra människor besvikna eller belasta någon med onödig börda. Samtidigt har jag nu fått lova att gå med på att inte arbeta ihjäl mig, låta bli att le när jag inte orkar och självmant låter jag även bli att skämmas över att jag emellanåt är lite väl känslig.

Det är juni nu

Syren i blom och trötta ben. Somnar tidigt, vaknar ett par gånger mitt i natten. Jag har blivit sjukskriven på halvtid, men eftersom ingen betalar mina räkningar så lurar jag kroppen att jobba på i alla fall och undrar hur länge det går att fortsätta med det utan krafter. Förhoppningsvis de tre veckor som jag har kvar till semester. Försöker ge mig själv näring och går in i den trettioandra veckan av den här graviditeten.

Jag har ärvt sådant guld som inte glimmar

Den här veckan är barnfri, bortsett från det barn som gör sig påmind på insidan. Efter jobbet spenderar jag mest tid i soffan och drunknar i brev skrivna av mina släktingar för nästan 100 år sedan. Har även fått ärva en skrivelse med 1920-talets råd och rön om hur barn (och deras mödrar) bör fostras!



12 veckor kvar. Faktiskt!

Jag tror jag ska hänga en skylt runt halsen med färdiga svar på de dagliga förolämpningarna som haglar på jobb och fritid. För nej, det är inte dags att föda snart och nej, det är inte mer än en i magen. Jag kan heller inte svara på din undran varför jag trots detta tycks vara så enorm. MEN KANSKE FÖR ATT DET ÄR TREDJE BARNET JAG VÄNTAR OCH MAGMUSKLERNA INTE SYNTS TILL SEN 1998 NÄR DEN FÖRSTA KOM UT!

Nästa person som ger sig in i denna oönskade frågesport, kommer få leken tåla.


Weekend i Köpenhamn

Nere vid havet infann sig lugnet. Vattnet skummade och där bakom vågorna skymtade jag det svenska fastlandet. Jag provade min egen röst, den hördes inte i vinden. Där var jag för några timmar sedan. Nu är jag hemma igen. I det vanliga.


Och så satans långsamt går tiden

Måndagskväll. Tonåringen smäller i dörrar och porslin, jag somnar före klockan åtta intill treåringen. Vaknar en timme senare och hetsgråter för mig själv tills näsan är snorig och ögonen svider. Hormoner på topp och ork på noll. Ni vet de där stunderna då man inte längre har någonting att sätta emot? När naturkrafterna tar överhand och man inser vilken liten skit man egentligen är under himlavalvet? När man får ta i med hela kroppen för att överhuvudtaget inte blåsa iväg. Jag snyter mig och låter fler tårar rinna denna kvällen. Det är befriande.

April april

Din integritet är en av de starkaste jag mött, sa en av mina närmsta. Jag har tänkt mycket över det till synes paradoxala, att vilja vara nära, men samtidigt backa för intensiteten som uppstår där. Jag har alltid haft svårt att veta var jag står i relation till andra. Kan minnas hur jag som barn både ville vara någons bästa vän och samtidigt helst inget alls. För jag visste vad det innebar att vara någons bästa, vilka prövningar som medföljde.
 
Men att lära sig vad det betydde att vara någon för någon, som hade en annan någon ännu närmare. Det var både svårt och smärtsamt och ibland tror jag att en del av mig fortfarande är kvar där. En del som behöver veta exakt vad hon kan vänta sig av dem hon släpper nära. Jag fattar ofta beslut i samma rädsla, väljer att inte sträcka ut en hand, att inte säga just så som det faktiskt är.
 
Jag saknar egentligen ingenting just nu. Vad jag vackrast velat vilar i min hand. Men även på den platsen förblir livet komplicerat, halt och skört.

Den tredje dagen i veckan

Livet går så fort och det händer absurda saker varje dag, och vanliga saker. Steg mot ett kvarter som är välkänt, en människa som har förmågan att nå innanför huden, köttet in till benen. Som kan lyssna, som kramar när tårarna rinner och som påminner mig om vem jag är, vem jag vill vara. Jo, jag är tacksam för det. Ikväll hade hon passat bra på min balkong med ett glas bubbel i handen. Just sayin'.

Struktur

Genom alla svängar finns det lite utrymme för missförstånd och irritation, däremot mycket utrymme för vänlig kommunikation. Så vi klarar det ändå ganska fint, trots våra olikheter och vår tidigare oförmåga att vara lika rädda om varandra som känslan ändå säger oss att vi är. Orden kommer aldrig någonsin att göra verkligheten rättvisa, men egentligen är det väl precis så jag vill att det ska vara.

Tidigare inlägg Nyare inlägg



RSS 2.0