Han är född 8 augusti

1 år har gått långsamt och fort om vartannat. Tänk att man kan vara så stor i en sån liten kropp.


Födda 1998, 2011 och 2015.

Jag har burit tre barn, jag har fött tre barn och jag har närt dem vid min kropp.


Lätt less

Har börjat på mammaträning, idag var det mitt och bebisens första träningspass. Alltså detta förbannade eviga tjat om KNIPET som det allena saliggörande, oavsett hur många ungar en klämt ut. Kirurgi? Inte taaal om, såklart du kan KNIPA din söndertrasade bindväv hel igen.

På djupet

Jag dras till människor som blöder lite. Som har en historia i blicken och hjärtat i sina händer. Som vågar visa kärnan och det innersta. Som ser förbi det som syns med blotta ögat. De som förstår ord som trasslar in sig i en osäkerhet. De som letar efter och hör bakgrundsstämman i musiken. De som brinner för någonting.

På det trettioåttonde året

Förr om nätterna när jag gick hem med rödvin i benen och cava i skallen så brukade jag vara bitter och upprörd. Det verkar som om jag har slutat med det nu. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag brukar känna när jag kommer hem, men toppar och dalar tycks ha planat ut och jag antar att det är skönt och jag antar att det delvis har att göra med åren som läggs till varandra. Jag antar att jag också tycker att det är lite tråkigt.

I´m friends with the monsters under my bed

Skapat mer den senaste tiden, blivit mer melankolisk och introvert. I mitt skrivande så är det oftast en styrka. I mina relationer blir det betydligt tuffare. I nästa andetag går det inte att hålla fast tankarna och känslorna, för andra varma känslor trycker undan det. Pms. Det kan bara vara pms. Hade nästan glömt bort hur mycket jag påverkas av svängningarna efter 1,5 år av graviditet och amning.

Memory Lane

På vägen hem gick jag längs med stadsgårdskajen och passerade hotellet som jag sov i en natt för snart åtta år sedan. Det var mörkt ute och jag såg rakt in i baren. En vintrig eftermiddag satt jag i en av stolarna där, smuttandes på rödvin. Intill satt någon och pratade och jag kände mig skitnervös. Det är många år sedan nu och det varade nog inte ens särskilt länge i praktiken, bara i mitt hjärta. Jag var väldigt kär i henne. Jag tänker att hon var en av dem som lärde mig hur kärlek känns. Eller rättare sagt: hur min kärlek känns. Var i min kropp det resonerar när jag älskar, hur länge det kan eka någons namn och beröring.
 
Men till och med ett långdraget eko tystnar till slut och kvar blir bara minnet av vatten som runnit där, men inga glittrande droppar kvar. Nästa gång det börjar viska av strömmande älvar i närheten av mig, då vill jag få lära mig hur det känns att bli lika innerligt älskad tillbaka.

Årsavslut

Jag har skrivit här i snart åtta års tid. Vad vill jag skriva om? Det ärligaste svaret är att jag inte riktigt vet längre. När vi närmar oss 2016 hänger bloggandet på en skör tråd. Det enda jag har bestämt mig för, är att inte skriva om jag inte vill. Det är inte meningen att bloggen ska bli en uppräkning av vad jag har ätit och var, det har den aldrig varit hittills. Det vill jag inte att den ska bli heller. Det fina med att inte sitta så mycket framför datorn är att livet pågår med full fart.
 
Det här är min flock ungar, min trygghet i tillvaron.


Vi lunkar på

Tillvaron, den inrutade och vanliga, behöver lite ny sprätt. Nya infallsvinklar, nya toner, nya möjligheter. Vet inte vad, vet bara att jag välkomnar något nytt nu.

Otåliga kvällar

Jag smeker dig på ögonlocken i hopp om att du ska somna.


Theo

Vi är inte troende men gillar traditioner. Så det blev ett kyrkligt dop. Förutom den massiva stressen av att planera en tillställning för 50 personer med en bebis hängande på axeln, så blev det en fin dag. Jag åt enorma mängder regnbågstårta, tillverkad av Desserthantverk.


AmsterDAMN

Lördag morgon, jag sitter med bebiskräks på axeln och otvättat hår när Facebook delar ett minne från den här dagen förra året. Som jag längtar dit igen. Amsterdam, när jag är i dig är jag ingen annanstans, när jag är med dig känns det som att allt kommer att bli okej. Det är fredag morgon och tjugo grader varmt i oktober när vi går över kanalen för att hamna på Leidseplein och tränga oss in i turistmassorna. Vilken ynnest att få känna en så stor kärlek till en stad.


6 oktober

Fem bilder från just det här datumet, en för varje år. Han föddes på natten för fyra år sedan.


Did I build this ship to wreck?

Råder man bara bot genom att ta avstånd och dra vidare? Tidigare har jag provat det. Rivit upp rejält. Alltid försökt övertyga mig om att det inte är destruktivt utan sunt, ja till och med genomtänkt. Numera är jag inte lika säker. Finns det en annan väg?

Vi sa aldrig hej då en varm sommardag

Jag vill tala men orden går i lås och lämnas därhän. Kopplingen, det är inte realistiskt att vänta på den. Men jag gör det ändå. Jag förstår att folk vill skydda sig, jag gör det, för när man släppt in varandra så förbehållslöst… om det skulle gå åt helvete på ena eller andra sättet så blir fallet så stort. Men samtidigt, vad är alternativet då? Att hålla varandra på avstånd? Det är ju ett sämre alternativ. Men jag tänker inte tvinga in något i en ram som inte vill vara en helhet.
 
Hur mycket måste någonting kännas, finns det någon kärna i närheten och vad består den i sådant fall av, vad finns då kvar, bör jag bara fortsätta umgås med vänner som får mig att må bra och känna mig fantastisk utan att någonting någonsin blir komplicerat?

Hösten kom tidigare än någonsin

Jag står förvirrad över andras agerande. Kopplingen saknas helt, den som ska få mig att förstå vad som skett. När respons sen uteblir så sluter jag mig. 

Jag vet inte om tystnaden gör oss starkare eller svagare. Jag har ju liksom inte så mycket erfarenhet av relationer att jag kan jämföra. Men känslan av att något har gått förlorat dröjer sig kvar.

Den 8:e

Vi har känt varandra i en månad nu. Att så mycket finns där inom mig, programmerat i mina celler. Jag kan känna i min kropp vad han behöver, att ta hand om barnen är på många sätt det mest naturliga jag gjort.


Snart en månad

Den lilla, honom kan jag mer om för var dag och natt som passerar. Jag håller honom nära, så nära. Så nära och så ofta att en äldre generation misstänker att han kommer att bli bortskämd. Det ordnar sig nog, säger jag. Och talar inte om för dem att ett spädbarn inte går att skämma bort. 
 

Förlossningen

BB Sophia har ett gott rykte bland vårdpersonal och jag orkar inte ge mig in i hur illa vinklat Kalla Faktas program var. Jag hade bestämt mig för att föda där och så blev det, som stöd tog jag förutom bebispappan med mig en bästa vän. Trygghet.

Personalen och lokalerna var fantastiska. BB Sophia är en av två enheter i Stockholm där barnmorskorna har hand om en födande åt gången, så som det borde vara överallt. De var närvarande, inkännande och professionella. Personkemin var fin och vi skrattade mycket mellan värkarna.


När jag födde mitt första barn var smärtan hanterlig men slutade dramatiskt med en stor blodförlust. Andra gången gick det fysiskt bra men väldigt snabbt, så smärtan blev en skräckupplevelse. Eftersom det här var min tredje och sista förlossning hade jag förhoppning om att få revansch och det blev det! Förloppet gick tillräckligt långsamt för att mitt sinne skulle hänga med, men snabbt och smidigt på slutet. Trots att det här barnet var mitt största så kom jag igenom det hela med kroppen intakt, mycket på grund av barnmorskans lugn och fina guidning.


Med en dotter och två söner har jag befolkat världen tillräckligt. Tre barn var fler än jag någonsin trodde att jag skulle få. Vilken gåva.

Den 8 augusti föddes ett regnbågsbarn

Varenda förnimmelse är annorlunda sedan sex dagar tillbaka. Solen, marken under fötterna, luften. Allt är så mycket klarare och starkare att jag får stanna en stund för att inte tappa balansen. Mitt tredje barn, det sista. Han finns nu, tänker jag och välkomnar en klump av tårar som följsamt letar sig upp genom bröstet. Det är lika svårt att förstå, som det är svårt att förstå att han inte alltid har gjort det.


The longer the waiting, the sweeter the kiss

Beräknat födelsedatum igår, men hen på insidan struntar fullständigt i det. Så jag passade på att få slutspurten dokumenterad istället.

Foto: Anneli Nygårds


Hon föddes när vildhallonen är mogna

Jag plockade fram den gamla silverbrickan till frukost. Den som farmor och farfar brukade servera sitt kaffe på, på söndagarna när de fortfarande levde. Hade beslutat att det viktigaste jag kunde ge henne på hennes 17-åriga födelsedag var en mamma fri från stress, köpte således engångstallrikar från affären och tårtor från närmsta konditori. Höll kalaset hemma hos mina föräldrar som bor betydligt rymligare. Det blev en fin dag. Juli månad är så vacker och sval. På baksidan växer vinbärsbuskarna högt.


Vi är en enhet, hon och jag

Min dotter fyller 17 år på måndag, när jag är 40 kommer jag således att ha en tjugoåring. Tiden. Dessa dagar som hon funnits, dessa dagar som jag har funnits med henne. Fyllda på alla känslor och otroligt maxade och mäktiga.
 
Jag bestämde mig när hon var två år för att börja skriva till henne inför varje födelsedag, om året som passerat. Jag ville berätta om sommaren då hon kom, då när det nästan inte var ett moln på himlen på två veckor. Om hur jag väntade och funderade på vad som skulle blomma längs med vägen då hon föddes. Vi lyssnade mycket på pojkbandspop med öppna fönster, låg nära nära och jag fann äntligen tiden att läsa böcker. Jag ville skriva och berätta för henne om hur allt var, den tid som sen skulle komma att påverka henne, men som hon inte själv skulle kunna plocka fram några minnen av. Jag ville att hon skulle få veta vad jag tänkte på och hur jag kände. För kanske kommer inte heller jag att minnas det exakt.
 
Jag ville bevara även de minsta detaljerna någonstans. Fjunen på hennes ytteröra, den plutande underläppen och den sökande blicken. Sedan dess skriver jag ett brev varje gång hon fyller, tänker att jag skall fortsätta så tills hon blir myndig nästa år. Den dag hon flyttar och skapar sig ett eget hem så ska hon få dem alla, få läsa om vem hon var i barndomen, sett genom mina ögon.




Torsdag

”Du kan i dag möta ditt livs kärlek ute i naturen, var uppmärksam kring hundar.”
 

Jag begrundar mitt horoskop för dagen och tänker: hur fanken ska det gå till? Då får hon och naturen slå in ytterdörren. Jag ligger nämligen höggravid på soffan med hälsporren från helvetet, kan knappt gå. Mitt livs kärlek liksom. Med en hundjäkel dessutom. Idag var det visst tänkt, efter alla års väntan. Men istället så ligger man här ensam med en dator på magen. Ja men tack då, ödet. Tack, tack.


Snart kommer augusti

Förvärkarna har varit igång några dagar, även om det påstås vara mer än tre veckor kvar. Nästan som ett samtal från verkligheten blev jag påmind om att bubblan jag lever i nu, inte kommer vara för evigt. Jag börjar bekanta mig med den tanken och känslan. Att någonting annat väntar mig snart på så många sätt. Jag välkomnar det egentligen, det gör jag. Men det gick lite för snabbt senaste förlossningen så för första gången är jag rädd för smärtan. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Men jag jobbar med känslan av att det är okej att vara rädd.
 
 
 
 
 

Säsongsrelaterat

I morse gick jag upp klockan 06.00 och åkte till jobbet. Jag tror att jag lämnade in min halvtidssjukskrivning redan efter morgonfikat och sedan slappnade jag av. Av upparbetad trötthet, av värkande fötter och åderbråck högt och lågt, av ren och skär utmattning efter en graviditet av kanske aningen för mycket som bara måste göras. På något vis lever jag i ständig oro för att göra människor besvikna eller belasta någon med onödig börda. Samtidigt har jag nu fått lova att gå med på att inte arbeta ihjäl mig, låta bli att le när jag inte orkar och självmant låter jag även bli att skämmas över att jag emellanåt är lite väl känslig.

Det är juni nu

Syren i blom och trötta ben. Somnar tidigt, vaknar ett par gånger mitt i natten. Jag har blivit sjukskriven på halvtid, men eftersom ingen betalar mina räkningar så lurar jag kroppen att jobba på i alla fall och undrar hur länge det går att fortsätta med det utan krafter. Förhoppningsvis de tre veckor som jag har kvar till semester. Försöker ge mig själv näring och går in i den trettioandra veckan av den här graviditeten.

Jag har ärvt sådant guld som inte glimmar

Den här veckan är barnfri, bortsett från det barn som gör sig påmind på insidan. Efter jobbet spenderar jag mest tid i soffan och drunknar i brev skrivna av mina släktingar för nästan 100 år sedan. Har även fått ärva en skrivelse med 1920-talets råd och rön om hur barn (och deras mödrar) bör fostras!



12 veckor kvar. Faktiskt!

Jag tror jag ska hänga en skylt runt halsen med färdiga svar på de dagliga förolämpningarna som haglar på jobb och fritid. För nej, det är inte dags att föda snart och nej, det är inte mer än en i magen. Jag kan heller inte svara på din undran varför jag trots detta tycks vara så enorm. MEN KANSKE FÖR ATT DET ÄR TREDJE BARNET JAG VÄNTAR OCH MAGMUSKLERNA INTE SYNTS TILL SEN 1998 NÄR DEN FÖRSTA KOM UT!

Nästa person som ger sig in i denna oönskade frågesport, kommer få leken tåla.


Weekend i Köpenhamn

Nere vid havet infann sig lugnet. Vattnet skummade och där bakom vågorna skymtade jag det svenska fastlandet. Jag provade min egen röst, den hördes inte i vinden. Där var jag för några timmar sedan. Nu är jag hemma igen. I det vanliga.




...a glass of water longing for the ocean...




RSS 2.0