Kanske tänker vi efter på helt olika sätt och det är språket som fastnar på halva vägen. Jag försöker att inte tänka på den bristfälliga andningen. Fan. Jag vill inte ha rädslan och stressen över att andas rätt. Jag vill sitta ner och andas och veta och känna att jag lever. Framför allt känna och att känslan ska vara varm och lugn.

En fredagseftermiddag i sällskap av mig själv, tekoppen och tankarna. Jag tycker om dessa sällskap. Jag tror de lär mig något om livet. Om kampen och balansen. Balansen mellan den långvariga meningen och den direkta bekräftelsen. Jag tänker att man får streta. För om man inte flyr, utan stannar och pusslar och kvider så kommer gryningen. Det måste den göra. För livet är ju både natt och dag även om vissa nätter är jävligt långa.

Men lite lätt melankoli är ju bara konstnärligt och fint att ha.

Idag ska jag luncha med en god vän som jag inte sett på tre år. Vi delade rum på BB, det föll sig nämligen så att hon satt där med sin man men utan barn; som låg på neonatalen. Och min dotters pappa satt där med vårt barn fast utan mig; som låg på operation. Vi fann varandra i att inget någonsin blir som man tänkt sig och umgicks nära under många år, firade våra barns födelsedagar på samma dag. Sen tappade vi bort varandra, mellan flyttar, men jag har tänkt på dem och alltid varit säker på att vi ska ses igen. För ingen som man bär med sig i hjärtat, är egentligen längre bort än ett telefonsamtal.

Jag tänker mycket på hur svårt det är att vilja vara den som räcker till, utan att någonsin kunna vara säker på att man gör det. Den osäkerheten driver en att göra så mycket dumt, för vi är alla så rädda för att vara försumbara. Jag finns. Du finns. Ingen av oss är utan spår. Men vi hörs inte nu. Kanske aldrig igen. Det känns lite så här. Fast utan Hugh Grant.

Hemmet är extremt stökigt och jag städar inte ett dugg. Sånt får mig att må dåligt. Att vara vilsen i ett stökigt hem, är att vara vilsen i tillvaron, för mig. Nåja, ikväll och imorgon är jag ledig. Vilda planer på klädtvätt och golvrengöring smids just nu, det vore så skönt med ett hem rent som en vårvind. Med mig som den fräscha Ajaxhemmafrun med tysksynkade läpprörelser.

Jourläkaren som jag assisterar i natt frågade om jag är gravid, hon gillar visst att leva farligt. Jag förklarade att jag bara blivit fet sen hon såg mig sist. Så tack så jävla mycket för det!

Jag vaknade feberfri och frisk! Tack för det immunförsvaret, du är helt fantastisk.

Precis så här snygga var unga fröken Burriburr och jag på årets Mamagala igår. Jag lyckades faktiskt dölja baksmällan riktigt väl med tillräckligt mycket smink. Men mest stolt är jag nog ändå över att vi fick med kristallkronan i bakgrunden på översta bilden. Vi jobbade hårt på det.

Saker som inte är så roliga, right this moment:

1. Att tempen visar 38,1 och febervallningarna åker runt som rysningar i kroppen. Det faller på sin egen orimlighet, jag är ju vaccinerad med åtminstone den första sprutan mot svinet och känner mig inte det minsta förkyld! Kan det ha varit sjuklingkramen från Sonjas syster igår? Hmmmm.

2. Att jag inte har råd att vara hemma från jobbet när jag är sjuk.

3. Att en råttjävel eller flera har gått och dött i väggen av giftet jag la ut, så nu stinker det helvete på tre ställen i lägenheten.

Jag har varit väldigt social i helgen. Det blir nog bra med mig till slut, bara man fortsätter att diska, bädda, laga mat och krama sitt barn. Jag skulle kunna hålla kurser i hur man ser till att vara fullt upptagen så man slipper känna så mycket. För det är väldigt konstigt att inte ha den där regelbundenheten längre. Det självklara i att finnas för varandra, lyssna på och bli hörd. Så att jag vet att vi finns, även om det gör förjävla ont ibland. Distans och osämja är som en emotionell berg och dalbana. Ungefär som att någon sliter av en täcket just när man ligger och sover som allra skönast. Eller som när den godaste glassen trillar av från pinnen och ner i gruset efter första tuggan.

För att fortsätta liknelserna; tillvaron just nu är som att cykla omkull i ett nässelsnår. Oavsett om man ligger kvar eller försöker ta sig upp igen, kommer det att göra ont.

Sonja vann priset som årets mama-bloggare, det gjorde hon. Innan hon skulle ta emot det tryckte vi i oss pannkakor så att hon skulle slippa svimma bland strålkastarna. Kanhända att det var vip-barnens mat, men sånt tog vi ingen hänsyn till. Bilder på hur vi smälte in bland kristallkronorna existerar, men endast i Sonjas kamera så ni får hålla er till tåls för hon sitter på ett tåg mot Göteborg. Istället bjuder jag på hur jag ser ut nu, avsminkad med myskläder och utvräkt i soffan. Man orkar inte mer liksom.

Finaste folket kommer ändå alltid försent.

Det är så länge sen jag var bakfull att jag hade hunnit glömma varför man inte blandar. Nu minns jag.

En av mina favoritbloggerskor har till sin egen stora förvåning blivit nominerad till årets mamablogg. Igår kom det en sms-förfrågan från fröken ifråga om jag hade möjlighet att stå till hands med ett par rejäla men snygga flatskor; dvs utan klack. Jag lovade se vad jag kunde göra. Men nu har det blivit så att hennes galasällskap ligger på deras hotellrum med igensvullna ögon och hostar slem i en påse, så jag vaknade av ett telefonsamtal med en förfrågan om jag ville följa med istället. Klart man vill, även om det innebär att jag har två timmar på mig att komma ur pyjamasen och bakfyllan och slinka in i ett klänningsfodral för att glittra värdigt bredvid henne på Berns. Vi har aldrig setts innan så man vill ju inte bli känd som nätkompisen som skämde ut henne. Kan Askungen så kan väl jag... (tack gode gud för smink).

I kväll ska jag på fest hos den roligaste arbetskamraten. Hon drog igång en konversation på fejjan som jag fortfarande garvar åt, så jag delar med mig av humorn: