Det är en tröst i den tanken
Kanske att det går att skicka iväg tanken ut, och att det finns någon som vecklar ut den i handflatan och hör att jag ska ta hand om lite av det här. Jag ska ta hand om lite av henne nu.
/ 0 Kommentarer
Missing person
Har bråkat med någon som jag känt för alltid, kan inte sova nu på grund av känslan av att vara ut-och-in. Ibland slår den mig, ledsnaden, trots att livet för det mesta behandlar mig vänligt numera. Ändå finns det dagar som denna. Där enstaka ord kan bita sig fast och göra benen svagare, huden på halsen kallare och få det att blåsa in genom ärmarna på jackan. Det är nog inget underligt med det. Så är det säkerligen för alla.
Årsbästa
Igår fyllde jag 34 år. Hade en bra dag med de närmsta och spenderade kvällen på stan med en fin person som jag har känt i många år. Hon den där som känner mig utan och innan. Hon som säger sanningen rakt upp i mitt ansikte hur pass ful den än är. Hon är den som alltid är lite för närgången i mitt innersta. Hon är tjejen som folk pratar om, för att hon vågar stå ut.
Det var kväll på Strandvägen när vi åt middag och jag funderade i tystnad på det vackraste jag fått av henne under det här året. Trygghet, förlåtelse, insikt, kärlek och gemenskap. Fantastiska materiella ting har hon också överöst mig med, men det andra var det vackraste jag fick och jag älskar henne för det.
Det var kväll på Strandvägen när vi åt middag och jag funderade i tystnad på det vackraste jag fått av henne under det här året. Trygghet, förlåtelse, insikt, kärlek och gemenskap. Fantastiska materiella ting har hon också överöst mig med, men det andra var det vackraste jag fick och jag älskar henne för det.
Idag har stora barnet namnsdag
Häromdagen var jag på en s.k kändisfest. Det blev som ett studiebesök i en annan värld, för när det kommer till ytlighet så misslyckas jag lätt på alla punkter. Men eftersom jag var där i gott sällskap så var det en mycket trevlig kväll ändå. Jag hade kunnat visa er en vimmelbild om det inte vore för att jag såg fullständigt retarderad ut på den.
Med en sjumånaders son som har börjat krypa, samt en tonåring i huset, finns det väldigt få tillfällen för egna reflektioner. Ännu mindre tid till att pränta ner dem här. Men ge inte upp hoppet om mig, jag finns kvar. Tills dess ett par bilder på syskonkärlek.
Med en sjumånaders son som har börjat krypa, samt en tonåring i huset, finns det väldigt få tillfällen för egna reflektioner. Ännu mindre tid till att pränta ner dem här. Men ge inte upp hoppet om mig, jag finns kvar. Tills dess ett par bilder på syskonkärlek.
Komboliv i bilder
Svindel. Kittlande skratt. Omsorg. Trygghet. Mod. Närhet. Gemenskap. Tillit. Glädje. Leklust.
Kärlek. Kärlek, kärlek.
Kärlek. Kärlek, kärlek.
Kom ljus, lys upp lite av det som ligger innanför.
Hade ju ställt in mig på att leva ensam med mina barn och trivdes väldigt bra med det. Men nu när kombolivet närmar sig sitt slut så känns det tyst och tomt i våra rum. Det bekymrar mig att jag inte är den ensamvarg som jag alltid trott. Jag borde koncentrera mig på skrivandet istället för att umgås. Det är vad jag ska göra med resten av mitt liv.
Oförenligt men jag kan aldrig låta bli
Åh, orkar ej att alla känslor ska huseras i denna kropp!!! Allt rimmar så tokigt, så sluta känn.
(men hallå, hjärtat känner som det vill)
(men hallå, hjärtat känner som det vill)
Oceanhearts
Hur gör man när den man vill ha hos sig hela tiden, i sin säng, i stolen bredvid och hand i hand, finns någon annanstans?
Jag åker bort. För att hitta hem.
Jag åker bort. För att hitta hem.
Kärleken sätter sådana tydliga spår.
Igår, fast för sex månader sen, föddes min son. En liten bildkavalkad är således på sin plats.
På förlossningen. I mitt hjärta finns det fingeravtryck av någon vars händer jag ännu inte känner.
Första mötet.
Nyss hemkomna från BB. Vi lär känna varandra.
1 månad. Jag gillar att klä ut mitt barn till djur.
2 månader. Det leendet smälter mamma och storasysters hjärtan varje gång.
3 månader. Vinterpromenad.
4 månader. Vi samsover oftast.
5 månader. Att bada har varit ett favoritnöje från start.
6 månader. Kan sitta korta stunder själv.
Gemenskap
Förut kunde tvåsamhet vara något jag liknat vid panik. Efter några veckors komboliv, ligger känslan mer rotad i kroppens botten. Ett lugnt men samtidigt lätt kaotiskt tillstånd. Att flytta ihop med någon för första gången är inte så lätt. Skulle vi klara hålla ihop vänskapen, mellan alla smulor på bordet och nya regler och önskningar om utrymme och tid för alla? Jodå, vi smälte samman. Vissa dagar har jag förvisso balanserat på lina, men andra dagar dansat på moln i blommig klänning. Allt det nya ger mig en stark känsla av att vilja leva, inte missa det som händer.
Att omfamna
Vi vilar idag. Gör mest ingenting, jag bara gosar med febrig bebis. Och längtar, för det är så extra tyst i våra rum när ingen av de andra är här. Kombolivet är fint. Det låter mig få slippa känna det stora ansvaret för mig ensam. Det låter mig få delat ansvar för någon annan.
Fotograferad text är bland det vackraste jag vet.
Om ändå någon tryckte upp mig mot en husfasad.
Det nalkas helg
Mängden dötid de senaste veckorna har minskat drastiskt, sen jag blev tillfällig kombo. Få saker känns så oinspirerande som att skriva blogginlägg om att man egentligen inte har tid, lust eller ork att blogga. Så jag gör väl inte det, antar jag.
Men trots avsaknad av aktivitet klickar sig dagligen ganska många människor in här för att kolla läget. Det gör mig nöjd på ett lite fånigt sätt.
Och kanske känner jag ett litet, litet styng av dåligt samvete över att jag inte har lyckats skriva ihop något roligt för er att ta del av. Kortfattat twittrande hinner jag med aningens oftare, ni kan följa mig här.
Grattis på din namnsdag!
Älskar min sons gudmor så mycket och så har hon namnsdag idag! Laddar upp bilden för att visa hur mycket jag håller av (om) henne. Sen så är vi snygga också och det måste ju såklart omvärlden få bevittna.
Tillvänjning
Jag som är en ensamvarg prövar på komboliv i några månader. Det spännande med att ha folk omkring sig är att alla har sina egna rutiner, vi lär oss snabbt om varandras egenheter. Jag sitter och tjuvtittar och ibland möter jag hennes blick och känner mig påkommen. Det slår mig att jag kanske borde tacka för hjälpen. Tack, för att du hjälper mig att öppna upp mina dörrar mot nya världar. Men det skulle ju låta lite knäppt, så jag låter bli. Jag bara ler litegrann och vänder tillbaka blicken mot skärmen.
Jag, idag.
Simma kan jag, men tekniken är sådär.
Idén om oss
Det blir natt ännu en gång och jag bryr mig alldeles för mycket om fel saker och jag har telefonen nära för att se om du kanske ringer som du lovade. Men det gör du inte den här gången heller.
Att greppa tag om verkligheten
Den sinnrika kroppen som jag har, ser gärna till att behålla ett par gravidkilo eller åtta för att ge mig ett rent fysiskt skydd som svar på det emotionella behovet. Det finns väl helt enkelt fler än ett skäl att våga vara sårbar, våga släppa taget. Men just nu klarar jag det inte riktigt. Förlåt, kroppen.
Att rucka på sina vanor
Det var så skönt att bara slappa med nära vän i helgen, trots att bägge våra barn var sjuka. Men ingenting blir gjort i mitt hem när jag är borta, så idag drog jag hit och inledde operation storstädning. Imorgon kommer dottern hem från sin sportlovsvecka med pappan och ovan nämnda vän flyttar också in. Här bad man om lite lycka och äventyr för några dagar sen och det var precis vad som ramlade in. Lycka eftersom vi tycker så mycket om varandra. Äventyr, eftersom jag vid 33 års ålder fortfarande aldrig har bott ihop med någon annan än mina barn. Men nu så prövar jag alltså på komboliv ett tag framöver. Jag tror att det kommer bli superfint och ganska läskigt i en alldeles lagom bra blandning.
Där folk ser varandra i ögonen
Med balkongdörren öppen mot vårljuset så önskar jag att det fanns mer tid för att skriva, men vi får mötas i tankarna tills dess att den tiden infinner sig. Dottern spenderar sportlovet på Kanarieöarna med sin pappa, så jag och snorbebisen ska hänga hos hans gudmor och hennes dotter, tillika mitt gudbarn, i helgen. Där serveras mat, vin, prat, skratt och galet mycket trevligt sällskap.
Bollen bland bollarna
Vi umgicks på öppna förskolan i förrgår. Idag umgås vi således med feber, host och snor. Men här kommer lite färgglada bilder som vi tog i bollhavet a.k.a bacillhärden.
The noble art of letting go
Det är långtråkigt att vakna och det är långtråkigt att somna och däremellan passerar dagarna i slow motion. Vill helst bara skaka om min lilla glaskula så att snöflingor i form av lycka och äventyr börjar virvla omkring mig.
Födelsedagsfirande
Medan bebisen hängde med sin pappa idag, så firade jag en god väns födelsedag i efterskott. Vi tog oss ut till Häringe Slott för afternoon tea. Som ni ser på en av bilderna så dracks det åtskilliga koppar, för att inte tala om hur mycket vi åt.
All that and heaven too
Jag läser gamla mail jag skrivit. Den största behållningen av orden: deras ärlighet. Jag menade varje litet ord, det var allvar i varje stavelse. Jag lägger dem i en mapp och tänker att jag borde radera dem, men att ta bort vore att förlora en del av den jag varit. Jag vill inte det. Så jag läser dem igen och häpnas över hur modig jag var ändå.
Den 23 februari 2012
En riktig prinsessa är född på Karolinska! Jag har suttit nöjt i min lugna mammaledighetsbubbla och informerats om hysterin kring sjukhuset via kolleger på Facebook.
Inte för att verka girig, men om jag får önska mig lite sömn också så skulle den här dagen kunna bli en riktig solskenshistoria.
Inte för att verka girig, men om jag får önska mig lite sömn också så skulle den här dagen kunna bli en riktig solskenshistoria.
Letandet efter det konstanta
Jag var på en dejt häromdagen. Det var tillräckligt och fasligt fint, men inte dundrande, spektakulärt eller hjärtknipande. Mina känslor är satta på mute, så jag undviker att lova mer än jag kan stå för. Jag tänker att det är något bra. Att man måste ta varandra på allvar.
Föräldraskap
Det är lite så här jag känner mig just nu. Halvsovandes och suddig i kanterna. Jag känner mig ensam som förälder med även hel. Inte orolig utan trygg i föräldraskapet, bara det att jag hade velat bolla mera. Kunna säga; titta vad fina de är, såg du hur E gullade med I nyss? Sånt.
Sätter mig själv på mute
Det var en intressant dag. Ibland ska den inte beskrivas längre än så här.
Anknytning
Intressant läsning om anknytning mellan förälder och barn hittar du här.
Sentimentalt tjafs om vänskap (fast ganska fint ändå)
Hon vet min historia och jag vet hennes. Jag vet varför hon ogillar kyrkor. Varför hon stänger av när hon är ledsen och har nerbitna naglar. Varför hon inte tål att människor kommer för sent. Jag vet att hon älskar rosévin och att bli kittlad under fötterna. Att hon får obehagliga rysningar vid tanken på att äta mat ur djupa tallrikar. Jag vet hur hon fick ärret ovanför sitt högra öga.
Ibland bråkar vi. Om dumma saker. Det är sällan vi bråkar om viktiga saker. Men trots prövningar så har vår närhet bestått och hennes ögon ser fortfarande igenom mig och vi skrattar fortfarande åt samma skämt och äter fortfarande chokladpudding som efterrätt.
Jag vet alla viktiga och oviktiga saker om henne. Varje kurva, varje centimeter av hud.
Ibland bråkar vi. Om dumma saker. Det är sällan vi bråkar om viktiga saker. Men trots prövningar så har vår närhet bestått och hennes ögon ser fortfarande igenom mig och vi skrattar fortfarande åt samma skämt och äter fortfarande chokladpudding som efterrätt.
Jag vet alla viktiga och oviktiga saker om henne. Varje kurva, varje centimeter av hud.
Snott från Twitter
