Tre år. Ett ögonblick och en evighet.

De tre första bilderna är tagna för exakt tre år sedan. Den fjärde bilden är tagen 48 minuter efter midnatt. Imorgon är det således en födelsedag och firandet med släkt och vänner startar redan idag.

Att hellre vilja vakna tidigt än somna sent. Att vilja göra saker tillsammans; inte för att det måste finnas någonting mer, utan för att det är någonting mer. Att tänka på ett annat sätt. Att vara redo för en annan typ av tillvaro och att vilja hitta dit.

 

Jag satt och pratade med en gammal vän om hur vi mer och mer kryper ur vårt skal. Hur vi år efter år blir mer dem vi är och hur jäkla skönt det är. Den där känslan. Av att vara sig själv. Det blev en fin kväll, vi pratar inte så ofta på det viset, hon och jag, det känns ibland nytt ovant. Men just därför, är det extra vackert när vi gör det.

 

Och jag, jag längtar ingen annanstans ikväll.

Inte efter något annat alls.

Ibland ser man men vet inte allt

och ska inte veta.

 

Rädsla.

Du är den svåraste känslan för mig.

Det mesta är faktiskt vackert men jag är trött. Känns bekant, det vemodiga. Det där som kallas livet, som ibland gör så ont att en befinner sig i det svartaste hålet. Som ibland gör ont av lycka och som innefattar alla regnbågens färger.

Du är som vackrast där du ligger med din gråt i min famn. När du låter min hand stryka över ditt sorgsna huvud. Tröstande och inpå. Så vacker med dina storartade tankar. Din omtumlande känslostorm som slår vågor innanför bröstet. Bröstkorgen som viker och vänder. Du ser hur mina ögon blir blanka och jag kan ditt ansikte utantill. Hur du sneglar under lugg på mig när jag är ledsen, hur dina ögon blir lika sorgsna som mina egna. Jag tänker: "Gråt. Gråt tills att vi drunknar, du kommer bli tusen tårar lättare."

Med SD:s politik skulle inte min halvbolivianska regnbågsunge ha en självklar plats i samhället. Med SD:s politik skulle inte jag kunna få gifta mig med vem jag vill, utan ses som en sjuk människa och likställas med en pedofil.

 

Allt detta prat i alliansen om att sänka skatter gör mig direkt kräkfärdig. Jag vill inte ha sänkta skatter och ”mer i plånboken”. Jag vill ha en tillvaro där ingen behöver vara rädd för att inte kunna betala elen, sätta mat på bordet eller ha tak över huvudet.

 

Jag jobbar heltid, har en hyresrätt i ett övre medelklasskvarter, äger en liten bil. Jag är en av dem som har det bra. Idag. Men sanningen är att om jag skulle bli sjuk på riktigt och inte kunna jobba så skulle hela mitt liv falla ihop på mycket kort tid. Om man tror att det finns ett vi och ett dom så har man oerhört fel. Det finns bara vi. Så idag gick min röst till de rosa, för att jag vill att de ska ta vågmästarrollen från SD. I landstingsvalet gjorde jag sen mitt bästa för att slippa se Filippa flipp flopp härja ytterligare med min yrkesgrupp.

 

Och i största hemlighet överväger jag noga den här tanken om ett tredje barn.

Ett sista, sista.

Jag skriver inte så ofta längre, jag vet inte ens om jag vill skriva längre. Det var längesedan det var så här. Så här nära, okomplicerat och utan spaltmeter i dagboken om rädsla för att bli övergiven eller utläggningar om det geniala i någons hela existens. Jag känner ingenting av det där. Allt är fortfarande en vibrerande historia, men utan hjärtat i halsgropen, i fingertopparna, i knäna och i magen. Precis nu trivs jag i det för jag är också lugn på ett nytt sätt. Lugn för att jag vet att jag vill stanna, lugn för allt som händer i nuet, inte för någonting som skall komma sen.

En vanlig dag står jag och håller i någons händer, det är ett ganska löst grepp och hon ler mot mig och jag ler mot henne men min blick möter inte hennes. Min blick är överallt och ingenstans. Jag tänker att egentligen vore det inte fel, men i slutändan så halvspringer jag ändå nedför trappan. Jag har en kropp som inte riktigt hänger med, jag känner mig som jag föreställer mig att det är att vara gammal. När allt det som låg framför en, ligger bakom i stället. Jag önskar inte att jag var yngre, jag önskar bara att jag hade samma mod och vibrerande kraft som då. Samma känsla av att ingenting är omöjligt och att alla stegar är till för att klättras på, att alla skyltar där det står förbjudet inte betyder någonting alls när det är natt.

Är ju inte särskilt socialt lagd egentligen. Trots att jag har haft semester nyligen så har jag inte gett mig själv tillräckligt många mellanrum att andas i, tillräckligt många pauser för eftertanke. Istället har jag stressat mellan förskola, jobb och tonårsutbrott, skyndat vidare till nästa pridekväll, nästa vän, men ingen träning. Så då är det väl inte märkligt att allt till slut exploderar i ett varför-får-jag-nästan-panik-nu-för-allt-är-ju-bra-är-ju-bra-är-ju-bra.

Ett liv utan horisonter.

 

Ramsvik i Sotenäs. Salt luft. Skrikhesa måsar. Hårda berg, bländande vatten. Tusen trötta stjärnor fallna i havet, flytandes på ytan. Brända kinder, bara fotsulor och skaldjur. Isatta båtar, skvalpande ekor. Öbor och färjor. Sommarvakna grannar och fullsatta serveringar. Klingande glas, smilgropar i kinder, ekande skratt. Hundskall och smygande katter. Lätta cyklar, nya pigment i ansiktet. Uddevallabron, mullrande stål och graffiti. Hamn och klippor. Flammande himlar och kyssta par.

Dagarna som gick och livet som kommer. På något sätt och vis ska jag bygga mig ett hus vid havet när jag åldras. Sen ska vi bli gamla och tjocka tillsammans. Och vi kommer att bråka emellanåt. Kanske dricka lite för mycket vin på helgerna. Men vi kommer alltid att ha varandra.

Det har varit pride. Det allra bästa med det är att ens vänner är samlade på samma plats så att man får umgås flera dagar i rad. Hur spännande jag än tycker att det är med nya människor och bekanta, så är det skönt med de som känner mig utan och innan. Vänner som plötsligt börjar gapskratta och brister ut i ett ”det där är så himla typiskt dig!” Det har varit underbara dagar! Men nu är jag trött.

 

Vaknar tidigt med stresspåslag. Utmaning: Inte få panik när kroppen går in i panikläge. Stanna kvar, känn, var lugn. Andas.

 

Använder mig av terapin och ser till att kväva problemen i sin linda genom att inte sluta mig som en mussla. Sprättar istället upp mitt hjärta och vänder det ut och in, berättar om de där rädslorna och svagheterna och uppnår i slutändan någon form av förståelse och balans. Det bor en annan självsäkerhet i mig nu och en stolthet över att jag vågar ta ansvar för den.

 

Frestades även att slå hål på en lögn idag men iddes inte. Det finns faktiskt sköna känslor som jag väljer att greppa tag i istället. Men jag inser att jag noterar avvikelser i mönster. Hör och ser allt det som inte sägs, så mycket tydligare än orden som uttalas.

Så blir det en natt av vakenhet och jag vet varför. För att jag inte kan släppa det känslomässiga kaoset som dök upp från ingenstans, för att jag inte känner någon annans vakenhet på grund av avstånd. Inser som vanligt försent att jag behöver mer trygghet än min egen, att monologen på insidan blir otillräcklig.

 

Det enda jag förstår är att jag känner mig sviken och ingenstans i mig finns energi att bli sårad igen. Så jag vet inte om jag orkar vara ledsen för någonting alls, vill bara kapsla in och göra huden ännu tjockare. Jag är kanske kall. Ganska arg och väldigt sorgsen.

Jag bestämde mig över en natt för att tro. Det var i allra högsta grad ett aktivt val, en tidig majkväll under en promenad som doftade sommarregn. Misstron bubblade upp med jämna mellanrum och gjorde helhjärtade försök att dränka mig närhelst jag inte var beredd. Men jag hade valt att tro och aldrig ge efter. När mer än halva sommaren passerat, gav misstron slutligen upp. Hon kvävdes när jag vägrade ge henne luft att leva av.

Jag är en riktig fegis. En sådan där som det tog skitlänge för att våga gå till tandläkaren själv utan mamma och pappa. Den tjejen som aldrig räckte upp handen i klassrummet trots att jag kunde svaret. Ville gråta innan jag åkte på skolläger och hade en brännande klump i halsen innan redovisningar. Bröt sällan några regler, gick aldrig över gränsen och blev helt skakig i knäna av förändring. Blir helt skakig i knäna av förändring. 

 

Att jag skulle vara den i släkten som tog beslutet om att behålla ett barn på ensam hand som 19-åring, förvånade till och med mig själv. Men jag var säker på min sak från första stund och vek inte ner mig för omgivningens åsikter.

 

Hon är en kämpe, min dotter. Kämpade sig igenom öroninflammationer, dåligt immunförsvar och sedan något år har hon även diagnosen ADHD att tampas med. Men hon är den finaste jag vet. Långsam, intelligent och kreativ. Idag fyller hon 16 år!