Jag prioriterar sömnen i natt
Jag är i Oslo och dagarna på jobbet börjar kännas långa nu. Måndagtisdagonsdagtorsdag har jag jobbat dubbla pass, men på söndag är jag på väg härifrån. Jag vet ju det och jag landar i det. Ikväll hade jag några timmar ledigt och lät mig svalkas med ett glas rosé intill Oslofjorden. Sen vilade jag på en gräsmatta vid slottet. Det är sommar idag. Fint så.
/ 1 Kommentarer
Suddig sikt
Känslan av att hyperventilera i ett mellanrum. Min hud är kraftig i ögonblicket, jag förtränger och tar absolut inte in välmening genast. Ändå, ord som gick rakt in i hjärtat utan att passera intellektuella filter. Autenticitet fungerar så; är du äkta så lyssnar jag. Hela jag. Sådär nära och jag tänker att det räcker precis så.
Resten minns jag inte
Först dagar med 5:2-diet och joggning. Mitt i veckan tänkte jag att det nog var dags för vin och en dos dekadens. Det blev en onsdag som fick ta tid och känslor. Det öppnades upp och festades loss ordentligt. Vi lyssnade på varandra, andades samma luft, höll samma tempo. Historierna som upprepade sig har lagts åt sidan, vi reser oss och hittar andra vägar. Släpper fram nya sidor och hittar ett annat värde i gamla.
Bandet oss emellan
De har inte setts på flera månader. Så mycket vatten under broarna, så mycket smärta och rädsla som tacklats och vält omkull. Nu ses de vid havet, förväntansfullt och lite ängsligt. Allt känns som det bra brukade kännas förr, när hon ser hennes leende och vinkande hand. De faller i varandras armar och håller om varandra. Skrattar. Var tog all tid vägen? Varför väntade de så länge?
De gled ifrån varandra inne i förvirringen, gled ifrån varandra och strålar nu samman igen, som två planeter i varsin omlottsbana. Som om de inte stod ut med att vara i varandras sällskap med alla stormar inombords. De behövde få andrum.
De hoppar in i en hyrd bild och åker vidare mot staden. Munnarna har fått ur sig de första bubblande meningarna, de känner sig lite mer uppdaterade med varandra. De är ivriga att vara varandra till lags, de farliga ämnena och frågorna berörs inte. Men det är starka scener. Kvinnornas hjärtan slår hårt och vidöppet, sådant här har de alltid varit så mottagliga för. Så mycket ord ligger och pressar på inifrån men släpps inte fram direkt. De kikar på varandra under lugg, de besöker turistmål och ser ömsint på varandra genom folkmassan.
Det är när de båda tar samma steg framåt och möts i orden som hon känner att det sista faller på plats. Närheten har inte förändrats. Ändå är allt förändrat. Sedan dricker de vin halva natten och iakttar varandra stämningsfullt, tills de funnit symbios och vänskap återuppstått.
Tills jag inte var rädd längre.
Semester och planering av roadtrip
Varför trivs en storstadsunge som jag så bra vid salta vatten? Med vågskvalp och utsikt över klipporna. Tystnaden. Det vilsamma. Den lätt pirrande förnöjsamheten i kroppen. I väntan på en familjär röst som ska kalla mig tillbaka, hem.
Min själ bör ha stillats nu
Jag önskade att det fanns någonting som fortfarande var vackert. Och det finns något vackert i människor som varit igenom krig. Deras egna krig. Där benen slagits undan för dem. En gång. Två gånger. Kanske tre. Men ändå. Står de där. Med rak rygg och fast blick. En vilja och en kraft.
Jag vet inte vart jag är på väg. Men en sommarvind har fått fatt i mitt hår och rufsar runt, så jag låter den hållas. Tids nog faller väl allt på plats. Trots otåligheten. Trots sorgen. Trots de opassande skratten mitt i alltihop.
Jakten på tydliga skiljelinjer
Det virvlar just nu inom mig och jag är trots allt lättad att det inte är likgiltighet som äter upp mig. Men att ha befunnit sig i ett kompakt mörker och helt plötsligt se dagsljus igen, gör lite ont. Mest för att hjärtat är blottat. Omvärderar gamla uppfattningar, vaktar mina ord och handlingar, följer små snirkliga vägar utanför de förväntade. Sakta sakta, små steg.
And this gives life
Vi pratade i princip varje dag och sågs nästan varje vecka. Ändå var jag ständigt så rädd för att hon skulle glömma bort mig. Att hon skulle träffa en annan bästis som hon hade roligare med, någon som var mer lik henne och inte så himla introvert. Jag var rädd för att hon skulle glömma hur det var att vara närmast varandra. Tänkte att jag skulle falla ihop och dö av att vara ett hav ifrån henne. Att inte kunna ligga i en säng och sträcktitta på en dålig TV-serie, inte vardagshandla mat tillsammans, inte dricka vin vid köksbordet, inte gå en promenad en iskall tisdag.
På en kväll har ett halvårs tystnad flugit förbi. Och vi saknade! Men jag är inte längre rädd för avstånd. Är inte rädd för att sakna. Är inte längre rädd för att bli bortglömd.
Vårruset
Motion är inte alls nöje. Det är så tråkigt att släpa sig backe upp och ner i skogen, att jag nästan somnar. Efter 1,5 år har jag heller inte funnit det där träningsberoendet som alla pratar om. Jag hatar det varje gång. Men jag gör det, thank god, eftersom jag är en kvinna som äter mina känslor. I förrgår sprang jag dessutom mitt första lopp, 5 km på den bästa tiden på länge. Försöker vänja mig vid mötet med en vilja och styrka som svarar mig på det här direkta nära sättet.
Genomskinligt och sprött
Förstår att jag aldrig kommer att bli någon som förhåller mig till raderna, utan lever minst lika mycket mellan dem. Men ni läser mig. Det gör mig glad. Tro det eller ej.
Det bor en enorm hägg utanför mitt sovrumsfönster
Med två ungar i varsin trotsålder så får jag min beskärda del av vardagskaos. Men på det stora hela mår jag väl bra, tror jag. Om ni undrade alltså. Jag har bestämt mig för att nästa terapitimme får bli den sista på obestämd framtid. Jag har hittat de verktyg jag behöver för att ta mig vidare på egen hand. Möjligtvis befinner vi oss mellan hägg och syren, eller så är det någonting annat som gör att min insida fyllts med tillförsikt.
Hej då 35 år och hej 36
Min egenplockade blombukett fick sällskap under kvällen igår. Fina vänner kom med kramar och skratt och när de gick hemåt i natten, så lämnades det kvar en doft av mjuka känslor.
Söndag och oordning i huvudet, tankar på andra. Flyttar runt saker från gårdagen och småäter godsaker som blivit över. Låter morgonen vara långsam och soffhänger i någon timme, innan jag lägger mig som en solkatt på balkongen. En insikt att det lossnat kring känslotrådarna, att hjärtat sakta börjar pumpa ut blodet i de delar som varit stela och förfrusna.
Söndag och oordning i huvudet, tankar på andra. Flyttar runt saker från gårdagen och småäter godsaker som blivit över. Låter morgonen vara långsam och soffhänger i någon timme, innan jag lägger mig som en solkatt på balkongen. En insikt att det lossnat kring känslotrådarna, att hjärtat sakta börjar pumpa ut blodet i de delar som varit stela och förfrusna.
Jag kommer snart fylla 36 år
Kommande timmar är min dag. Min födelsedag, min trettiosjätte. Jag älskar att fylla år. Det är något pirrigt och förväntansfullt med att få en frukostbricka på sängen och inslagna paket. Men det blir det inte idag, inte heller kramar av barnen, det får skjutas lite på. Jag ska dock försöka göra min dag till en fin dag och fylla den med saker och vänner som jag tycker om. Kanske helt enkelt kliva ut i solen och plocka min egen blombukett.
Tillägg: det var precis vad jag gjorde.
Tio år
Det är den 9 maj 2004. Vi är unga och jag är på Patricia med bekanta för att fira min födelsedag på förhand, när vi sms:ar och inser att vi befinner oss på samma plats. Vi sätter oss i en trappa utomhus och håller med varandra generellt om vad som krävs i en relation, när hennes puss av misstag råkar hamna på min mun istället för kind. Så plötsligt står man där och håller hjärtat i sin hand, tittar på det. Med en önskan om att det alltid ska kännas så. Himlen är himmelsblå ovanför hustaken, luften går att kalla sommarluft trots att det är början av maj, cidern känns i huvudet trots att det är tidigt på kvällen.
Vi flyger rakt in i sommaren, kysser varandra mot husväggar och i taxibilar, dansar om nätterna. Sedan vidare till hösten, bort från den där vinden och de snabba helgerna. Växer in i något starkt som under fyra års tid samtidigt blir en balansgång längs med klippväggar. Jag är bräcklig, öppen och hennes. Fyfan vad jag är hennes och när i helvete blev jag någons genitiv? Jag kan fortfarande definiera mig själv utan henne, men har förlorat mig själv totalt och artefakten från muren är bortsopad. Tänk att känna så mycket för någon.
Om man tittar tillbaka var den där vinden till en början mer av en stökig storm, som höll mig vaken under nätter och som trasslade till håret. Det var så länge sedan. Det var bara igår. Sedan blev vi vänner igen tills det brast. Det är en så jävla stor sorg att vi gjort varandra så ofattbart illa och jag hoppas att livet inte är över när det känns över, eller när en fas av det tagit slut. Men omstarter kostar ju på, de gör ju det.
Sometimes the healing is in the aching
Jag undrar fortfarande hur det går till, egentligen. Hur jag faktiskt klarar mig igenom tillvaron och det till och med verkar ganska lugnt. Men efter några månader har jag nu konkret erfarenhet av att jag överlever. Nu är det inte längre januari och jag behöver inte bag-in-box på en tisdag, jag behöver heller inte andas mig igenom februariångest eller gråta hela mars. Det är en fortsättning på april, en mjuk balansgång som lett till stadiga steg. Jag har andats mig genom dagar av samtal och rädslor. Jag har fallit, kommit på mig själv, hittat modet och sen snubblat på känslorna igen. Men nu kan jag tänka vad jag vill utan att falla ned i ett bråddjup eller drunkna. Tidigare kändes det som att jag skulle drunkna minst en gång om dagen. Detta året, de etthundratjugofem dagarna som passerat, har jag processat, pressat, gråtit, beslutat och andats mer än jag någonsin gjort och jag tror att det kommer ge utdelning. Jag vill och hoppas det.
Inget är ju värt något om man inte skriver
Jag saknar det där allomfattande som rinner ut i hela ens liv och fyller alla skrymslen och vrår med en tjock självklarhet. Kärlek som med tiden glider över i att man visar upp sina ärr och förklarar hur det värker när havet är för långt borta. Den som leder till att man växer samman till en seg enhet som klarar vardagsslitage. Jag saknar kärlek och jag blir lite besviken över att det inte var rätt, den här gången heller. Men ibland krockar verkligheten med drömmen och min kropp, eller snarare min själ, säger stopp och belägg. Min själ är känslig på det sättet nu för tiden. Den visar mig hela tiden hur jag mår och vad jag vill eller inte vill.
Jag tänker inte nöja mig bara för att vara tillsammans med någon. Så är det bara. Det vill jag inte att någon ska göra med mig heller. Jag vill träffa en person som jag tycker är fantastisk och som träffar mig och tycker att jag är fantastisk. Det innebär inte att jag tror att hen är en jätterolig, karismatisk författare som var fotomodell i sina unga år och nu extraknäcker som terapeut. Det innebär bara att jag vill ha kemi. Jag vill ha kemi! Jag vet ju att det finns. I alla mina relationer har det börjat där, med kemin. Det har alltid inneburit att det är så självklart att vilja lära känna varandra och mycket mer självklart att stå ut med varandras sidor och säregenheter. Kemi är ett bra kitt och dessutom en underbar krydda. Jag vill ha en varaktig sådan och jag tycker inte att det är att kräva för mycket. Jag tycker snarare att om man tycker att det går bra utan, då nöjer man sig med för lite.
(för det kommer bara leda till något ont ändå)
Det räcker med en lätt beröring av en fingertopp ifall området under är ömt och ibland märker jag hur stora delar av mig är just ömmande. Kramarna i liljeholmsgallerian stacks inte alls och närhetskänslan sent på kvällen fick mig att tappa andan och nya ögon att se rakt in i över ett glas vin skapade fladder i min mage. Men jag försöker samtidigt få struktur på ett annat slags liv, den nya tillvaro som jag har valt att skapa här. Jag tror på att våga, men inte på att kasta mig in i virvelvindar när jag alldeles nyligen har återfunnit ett hyfsat stabilt inombordslugn. Självklarheten i konversationerna och fladdret i magen måste försvinna bort i förmån för annat. Jag väljer bort för att välja mig själv.
En påminnelse om att leva nu
Det har kommit en vår, med blå blommor i parken utanför. Det är bra, tror jag. Om jag någon gång älskar igen, om någon människa tar sig in där under huden på mig, ska rädsla inte hindra mig. Det här året har lärt mig att hjärtat måste vara vidöppet.
Det som inte sägs
Det där vinnande rycket tyckte hon var så fruktansvärt roligt att hon inte ens kunde se på när jag gjorde det, på riktigt var hon tvungen att vända bort huvudet. Hon klarade inte av att ta upp det en enda gång i efterhand utan att bryta ihop fullständigt av skratt.
Jag minns hur bra det kändes när det sprack i hennes för övrigt hemliga, kontrollerade fasad, som jag ännu inte hade klarat av att bryta mig igenom. För jag anade vad som fanns där inuti när skrattet bubblade upp utan filter.
Misstro kan äta upp människor, döda. Men jag kan fortfarande höra skrattet som följt med mig genom årtiondena, bortom ilska, misstro, ord som blev hårdare och som slutligen ledde till en kompakt tystnad.
Så länge vi finns. Så länge det finns ord mellan raderna, hav, vin och texter så kommer jag att minnas hennes skratt, hennes bubblande, hejdlösa, levande glädje.
Krigen är en del av att leva. Överleva. Många hade man velat vara utan. Men om inget annat så lär dem oss åtminstone förstå vår egen kapacitet. Och ärren som blir kvar gör oss bara vackrare. De berättar en historia.
Bristvara
För tillfället är jag tyvärr döende i trötthet. God nattsömn. Lätt att säga, svårt att göra. Ska kanske sluta oroa mig och anta att saker löser sig, att folk inte hatar mig och att jag är bra.
