Jag har en vän, hon är smått fantastisk om ni frågar mig. I hennes ögon speglas jordklotet. Hon vet inte mycket om livet och pussar mig alltid. Hon klättrar (och ramlar) hellre än går och i min dator har jag mängder med bilder från de 15 månader hon levt hittills.

Jag vet att jag ackompanjerar min morgontrötthet med ett gräsligt humör och pratar alldeles för mycket på kvällarna när hon är trött och vill sova. Jag vet att det finns så många andra tjejer, sådana som går på spinningpass och jobbar hälften så mycket, men får bättre lön ändå. Tjejer med realistiska drömmar. Men när jag är med henne glömmer jag bort att jag inte kan förstå varför hon väljer mig.

Vi har ställt om till ljusare tider i natt. Nu är klockan snart fyra och ljuset dröjer. Jag får spara gammal sol istället och längta lite till.

Jag tänker att det säkert finns en karta av nåt slag. Skattkarta, troligen ritad med ett osynligt bläck för andras ögon. En som är utan färdig slutdestination.

Räkningarna är betalda för den här månaden och jag har en levande liten regnbågsbebis i magen, med minimal risk för syndrom. Bättre än oddset 1:20.000 som vi fick på KUB-testet idag, kunde nämligen inte datorn räkna. Mitt hjärta vågar slappna av lite i det.

Samtalen som flyter på lätt och skratten som kommer så ofta att jag tappar räkningen på dem och allt det andra. Knä mot knä, frågorna som är besvarade i natten. Osäkra ben ute i mörkret, men ändå är stegen säkra.

Idag ska jag träffa mitt gudbarn, bland annat för att hon är så himla söt när hon ler.

Det är fanimej inte rosa fluff att vara gravid i en 32-årings kropp, jämfört med när jag var 19. Det bästa och jobbigaste på samma gång. Hej hjärta som sväller över, bubblande hormoner och en helt ny människa att följa.

Nedan till vänster en bild på mig som togs för 13 år sedan, när jag var gravid i v.16. Ingen mage att tala om. Nedan till höger en bild på mig nu, gravid i v.12. Jag ser redan ut som en planet.

Grå måndag i kombination med semesterslitet hår, krävde ny färg och frisyr. Jag gillar egentligen inte reklam i bloggar, men för första gången har jag hittat en frisör som jag tänker gå tillbaka till! Jag är sjukt nöjd med klippningen på Holland hair på Lindhagensgatan i Stockholm och frisören var en bedårande version av Gulletussan!

Snurrar framför spegeln så tunikan lyfter. Låtsas att jag är vacker, att mitt hår är längre och ljusare. Fantiserar om att mina kinder är röda och att jag har leverfläckar som är placerade på så vis, att om man drog bläckstreck mellan dem så skulle de bilda en stjärnbild. Landar på golvet på rygg. Trollar bort taket så att jag har natthimlen och stjärnorna ovanför mig. Fingrar på tunikan. Så kort den har blivit, måste krympt i tvätten. På I-tunes spelar jag denna nyfunna sköna låt om och om igen.

Jag dras med en förlamande jetlag. Orkar inte städa, orkar inte laga mat, orkar knappt blogga, orkar definitivt inte flytta sommardäck ur ett förråd som ska tömmas idag. Det enda positiva med orkeslösheten är att jag heller inte orkar oroa mig för KUB-testet nästa vecka.

Idag vaknade jag upp i min säng, i min lägenhet, efter ungefär två veckor med turkost vatten, vita stränder och sol varje dag. Jag har läst tre böcker, vaknat tidigt, mått betydligt mindre illa, ätit exotiska frukter, tänkt mycket och längtat efter mina nära som varit kvar hemma. Med dagens foto vill jag skryta med solbränna, rastaflätor över halva håret och finmålade naglar. Det har ju en tendens att försvinna snabbt, så man får passa på.

Jag njuter av Thailand och prioriterar bort internet. Bloggen blir lite lidande när livet i övrigt är fint och stimulerande. Jag tycker inte att det gör så mycket, ärligt talat. Men jag ska försöka mobilblogga en bild härifrån någon dag om jag kommer på hur man gör.