Jag slösurfade och snubblade över världens bästa cover på Robyns With every heartbeat. Mest fastnade jag för Annikas inlevelse i blicken när hon sjunger.

Och ikväll lagar jag en trerätters middag och öppnar en flaska vin, med vännen som samlar på spöken och har huset fullt av doftljus. Hon som jag den 9 april har stått närmast i ofattbara 15 år.

Snö som puls
hjärtslag som slår om och om igen
rörelsemönster på repetition
med tankegångar som vindlar i cirklar för att krocka med sig själva.

Bästa låten idag, även fast jag inte fann den i den ännu bättre originalversionen.

Det finns säkert saker att skriva om. Men jag är en stängd bok, ett kassavalv. Här slinker inga slantar ut. Jag är full av olust inför att outa min själ här på bloggen. Idag.

Sitter hemma. Inte ensam. Bara tom.

Så kronprinsessan Victoria fick sin Daniel och det var ju onekligen på tiden. Men det är inte utan att man känner sig lite ensam när alla människor antingen parar ihop sig eller påtalat tycker att man borde träffa någon att leva lycklig i alla sina dar med. Det tycker jag med, det är helt ologiskt att jag inte är bortgift för länge sen. Jag är ett kap.

Malinda har skrivit väldigt roligt om att årets tema på Stockholm Pride är hetero.

Jag måste köpa skor. Det är inte kul, men ganska nödvändigt. Min farmor tog kål på alla sko-shoppar-gener redan i tidig ålder, genom att släpa mig genom affär efter affär, för att slutligen gå med på att köpa det där paret skor som jag alltid fann redan i första butiken. Nu för tiden får jag förstås köpa vilka jag vill, men ser aldrig någonsin fram emot det.

Satte på mig kläder och smycken och tänkte på Mymlan. Vissa saker får mig att tänka på extra mycket på henne. De mjuka ord jag fick gjorde att hjärtat hamnade utanpå bröstet idag. Hon läser mig bra och jag vågar erkänna det. Det är stort.

Jag tänker att vädret till trots så närmar sig våren med stormsteg och då kommer jag slippa känna mig tyngd av snö och slask. Vårvinden kommer med sin bris och blåser försiktigt på mig tills vingarna torkat och låter mig flyga. Innan jag vet ordet av så dansar mina fötter fram längs en solvarm trottoar. Under tiden måndagsdrömmer jag till lugn musik.

Så pratar jag i telefon med någon som får mig att slappna av och släppa det tunga i sinnet. Tilliten vänder blad i almanackan. Det är skönt. Du vet vem du är.

Det är då det försvinner igen.
Till och med det har jag vant mig vid.
Nästan.

De kartlägger internetanvändningen på mitt jobb, förmodligen för att spärra sidor framöver. Hjälp, vad ska jag då ta mig till? Måste jag ligga med nån på IT-avdelningen?

Jag har i min enfald alltid trott att människor som lever med varandra gör det för att de har funnit sin själsfrände, för att de känner fyrverkerier i magen varje gång de ses. Men nu, efter att ha diskuterat saken med flera människor som lever i förhållanden sedan länge har min skyddade lilla drömbubbla spruckit. Folk nöjer sig verkligen bara. De finner en människa som ser hyfsat bra ut, som de kommer hyfsat överens med och som de har hyfsat bra sex med och så bildar de bo ihop. Attraktion verkar finnas ett tag men himlastormande kärlek och passion, den där som knockar en så att man faktiskt inte har något val; den verkar lysa med sin frånvaro. Praktiska lösningar och resonemangsäktenskap ger mig rysningar. Jag har nuddat vid magi och satt mina mål därefter. Det är förmodligen därför jag ständigt är singel, för att planeterna ramlar ner så sällan. Men när jag älskar, så älskar jag verkligen och hänger mig fullständigt. Jag trodde att det fungerade så för alla, att man inte hade ett förhållande om man kände mindre. Så nu har jag deppat i några dagar. För att det står tydligt att jag antingen måste lära mig att leva med mindre, eller fortsätta leva själv. Ingetdera känns särskilt lockande.

Igår yogade jag. Jag känner hur musklerna drar ihop sig överallt. Min kropp har hamnat i chock. Den har inte rört sig frivilligt på många år. Stackars stackars den.

Sitter på första parkett till snöfallet utanför fönstret, det är en natt som jag inte kan somna i. Insvept i ett rött täcke lyssnar jag till en cd med Dido. För mycket verklighet känns i kroppen, en hjärna som tänker i för många möjligheter. Sorgens melankoliska bottenklang blandad med frustration och den mest glimrande tillförsikten. Förunderligt är mitt känsloregister.

I kväll äter jag sushi och yogar med vännen som är ett av mina guldkorn. Hon som ger mig ärlighet på ett brutalt men varmt sätt, hon som ställt upp i vått och torrt och mer än en gång visat vad hon går för. Det är hon som jag håller om där på bilden. Ett foto som är valt eftersom året var 2004 och det var den sommaren våra vänskapsband knöts åt hårt.

Nu är det så här att ingenting har fungerat som det ska för mig idag och jag är ganska sur. Aldrig hade jag trott att det skulle vara så skönt att ha en dörr att stänga om sig! Jag har köpt fyra olika sorters te och en ny bok. I kväll är det bara jag och katterna, isolerade i förorten och det ska bli så skönt!

Det känns väldigt bra att vara ledig i två dagar. Då är det lätt att leva. Jag ska leva genom att lata mig.

Konsten att vara inrutad utan att bli fyrkantig.

Det är jobbigt att något så nära kan vara så långt bort när man bara vill vara intill. Tätt intill.

I maj får man gifta sig med vem man vill. Om båda vill alltså.

Tisdag som nyss var tisdag för en vecka sen. En sån där dag som hade glädjen på besök. Det här datumet för ett år sen; en söndag som var fylld av kärlek, rus och tårar.

Jag blir en sån sentimentalt drabbad romantiker när jag ställs inför minnen.

Idag tipsar jag om seriestarten 183 dagar på svt1 kl 20.00, med Tuva Novotny i en av rollerna. Därför att hon är en av de mest begåvade svenska skådespelerskor jag vet. Därför att jag har sett henne på scen flera gånger och för att hon var helt jäkla asbra i pjäsen Limbo. Därför att hon är vacker som himmelsblå. Därför att helt enkelt.

Jag fann en vacker dikt av Hjalmar Gullberg som innehåller syrener. Jag är svag för syrener.

Han kom som en vind
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.

Hurra! Jag överlevde alla jävla hjärtans dag utan större sammanbrott, även om det var på håret. Jag ska skriva in det i min meritförteckning. Jag är helt fantastisk.

Idag skickar jag kärleksfulla tankar till de kvinnor och den man som jag älskat mer än som vänner, för att ni är så himla fina allihopa. Jag väljer mina ex noggrant!

Tänk att mesiga jag kan bli så arg över orättvisor. Det är så orättvist mot henne att det inte har blivit ännu, för det är det enda som spelar roll just nu. Hon vågar knappt hoppas längre. Men längtar. Och jag kan inte påverka, bara stötta. Låna min tro när din sviker.

Jag har en bästa vän. Hon heter Lena och är helt fantastisk! I morgon ska jag och dottern se schlager och bli bortskämda med middag hos henne och det ser jag mycket fram emot. Lena och jag är de eviga singlarna och tänker därför bittra ner oss kring påfundet Alla hjärtans dag, njuta av champagne och hylla vänskap.

För att vi är varandras totala motsatser och det gör oss till magneter.

Igår blåste havets vindar i mitt hår. Vi såg ut över natten och månen som dansade över himlen, värmde oss med fina ord som kändes ända in i själen. Färger exploderade i takt med mitt hjärta under en frostglittrande himmel och alla tankar var champagnebubbliga.

Jag ser tusen stjärnor gnistra i frosten. Mitt hjärta tar sig en flygtur i solskenet och det har inga planer på att komma ner på ett bra tag.

Ville bara tipsa om att en ny säsong av min favoritserie "24" börjar. Tisdag kl 20.00, på TV400.

Även om det är något sällsamt klyschigt över att älska havet, så är det mitt! Och det är nära det djupa blå, som jag är i mitt rätta element.

Alla dessa år av självkontroll, av förnekad kärlek. Det gör att jag låter mig hänföras av ögonblicken. Och om jag gör det, så betyder det att jag har vunnit lyckliga stunder. Det är på intet sätt dåligt med tanke på hur världen ser ut.

Okej, ni som känner till mina bristande matlagningskunskaper fattar hur stort det här är. Under viss professionell handledning HAR JAG GJORT EGNA SUSHI! Och dessutom nästan lärt mig gilla smaken.

Jag tror att folk som känner ett behov att i sitt nic på olika sidor tala om att de är "sexy" eller "hot", har dålig självbild och skulle behöva skaffa sig ett riktigt liv. Jag vill inte bli av med denna fördom, jag trivs ganska bra med den.

Kärleken kommer aldrig i små portioner för mig, när den flödar in i min själ förmår jag sällan kontrollera mina känslor. Och måtte Hon som kommer någon gång i framtiden, vilja ta emot min kärlek. För den är det enda jag har som verkligen är mitt.

Så här på morgonen går mina tankar till Finnjonna och Marcus Birro som får träffa sitt efterlängtade, levande barn idag efter två sena missfall. Barnet borde vara ute ungefär vid den här tidpunkten, enligt Marcus blogg igår.

Jag vet aldrig hur länge något håller och det är vad som skrämmer mig med relationer. Det är vad som komplicerar mig, som fångar mig och som till slut gör att jag måste göra något dumt, innan den andre gör det. Oftast händer det innan jag hinner bromsa och mitt i tänker jag tyst för mig själv att det kanske ändå är bäst att ta mig själv ur den här villfarelsen av trygghet och kärlek jag lever i nu. Lika bra att trampa sönder, innan det kommer prat om frihet och utrymme. Men det är inte vad jag vill. Jag vill ha mer mod.

Morgonen är fortfarande grå och i det här hemmet sitter någon och samlar ihop sina drömmar. Dricker te, starkt nog att irritera. Med mjölk, för tillförsiktens skull. Minns textraden Du fruktar slutet, men tänk om det aldrig börjar? Jag vet inte vad jag hade väntat mig att uppnå vid 30 års ålder egentligen. Känner mig ganska nöjd med det som skett so far. Men vill mer. Vill alltid mer och annat, annorlunda, extra alles.

Verkligheten idag räddas av musik.

Att vara bakfull är också ett tillstånd. Ett ganska vilsamt sådant.

Nu gott folk, är jag redo för en galakväll av stora mått.

Februari är en fin månad för närhet. Varje år. Men när man önskar något högt så är det ödets ironiska uppgift att sätta hinder i vägen. Därför säger jag ingenting, men hoppas på allt.

Det börjar sjunka in att jag bara jobbar en natt till innan långledighet. I morgon invaderas mitt hem tillfälligt av tre glada göteborgskor som ska vara mitt sällskap när det vankas Gaygala på Cirkus. De liksom jag inser poängen med att klä upp sig till tänderna och inhalera champagne som om det vore syre. Jag har en ny, röd klänning och förväntar mig att alla brudar ska falla som käglor runt mig. Nothing more, nothing less.

Annars är jag lite nervös, som jag alltid blir av att behöva se fram emot saker.