Först dagar med 5:2-diet och joggning. Mitt i veckan tänkte jag att det nog var dags för vin och en dos dekadens. Det blev en onsdag som fick ta tid och känslor. Det öppnades upp och festades loss ordentligt. Vi lyssnade på varandra, andades samma luft, höll samma tempo. Historierna som upprepade sig har lagts åt sidan, vi reser oss och hittar andra vägar. Släpper fram nya sidor och hittar ett annat värde i gamla.

 

De har inte setts på flera månader. Så mycket vatten under broarna, så mycket smärta och rädsla som tacklats och vält omkull. Nu ses de vid havet, förväntansfullt och lite ängsligt. Allt känns som det bra brukade kännas förr, när hon ser hennes leende och vinkande hand. De faller i varandras armar och håller om varandra. Skrattar. Var tog all tid vägen? Varför väntade de så länge?

 

De gled ifrån varandra inne i förvirringen, gled ifrån varandra och strålar nu samman igen, som två planeter i varsin omlottsbana. Som om de inte stod ut med att vara i varandras sällskap med alla stormar inombords. De behövde få andrum.

 

De hoppar in i en hyrd bild och åker vidare mot staden. Munnarna har fått ur sig de första bubblande meningarna, de känner sig lite mer uppdaterade med varandra. De är ivriga att vara varandra till lags, de farliga ämnena och frågorna berörs inte. Men det är starka scener. Kvinnornas hjärtan slår hårt och vidöppet, sådant här har de alltid varit så mottagliga för. Så mycket ord ligger och pressar på inifrån men släpps inte fram direkt. De kikar på varandra under lugg, de besöker turistmål och ser ömsint på varandra genom folkmassan.

 

Det är när de båda tar samma steg framåt och möts i orden som hon känner att det sista faller på plats. Närheten har inte förändrats. Ändå är allt förändrat. Sedan dricker de vin halva natten och iakttar varandra stämningsfullt, tills de funnit symbios och vänskap återuppstått.

 

Tills jag inte var rädd längre.

Varför trivs en storstadsunge som jag så bra vid salta vatten? Med vågskvalp och utsikt över klipporna. Tystnaden. Det vilsamma. Den lätt pirrande förnöjsamheten i kroppen. I väntan på en familjär röst som ska kalla mig tillbaka, hem.

Jag önskade att det fanns någonting som fortfarande var vackert. Och det finns något vackert i människor som varit igenom krig. Deras egna krig. Där benen slagits undan för dem. En gång. Två gånger. Kanske tre. Men ändå. Står de där. Med rak rygg och fast blick. En vilja och en kraft.

 

Jag vet inte vart jag är på väg. Men en sommarvind har fått fatt i mitt hår och rufsar runt, så jag låter den hållas. Tids nog faller väl allt på plats. Trots otåligheten. Trots sorgen. Trots de opassande skratten mitt i alltihop.

Det virvlar just nu inom mig och jag är trots allt lättad att det inte är likgiltighet som äter upp mig. Men att ha befunnit sig i ett kompakt mörker och helt plötsligt se dagsljus igen, gör lite ont. Mest för att hjärtat är blottat. Omvärderar gamla uppfattningar, vaktar mina ord och handlingar, följer små snirkliga vägar utanför de förväntade. Sakta sakta, små steg.