Jag bubblar över snart, sprängs av känslorna som forsar genom mina vener. Bubblorna i glaset ser ut som silverkulor på väg upp mot himlen, som drömmar som äntligen släpps fria. Inför 2009 önskar jag ännu mer poesi och äventyr i mitt liv! Och mest av allt: omtumlande kärlek som inte är förhandlingsbar.

Ikväll förlorar jag mig i ögonblicken av året som gått. Det är bäddat för att mitt romantiska sinne sitter och dagdrömmer om de där vackra groparna hon har, just vid fästena runt sina axlar. Det är bäddat för att jag föreställer mig hennes armars linjer och hur de omsluter mig där i sängen. Kyssarna som kapslar in mig i en trygg linje, hennes komplicerade blickar och mjuka händer. Händer som förbereder en, som håller en, som skulle kunna ta emot en om man föll.

Den näst sista dagen på året har varit så som jag vill att en fin dag ska vara. Jag har:

Kramats med dottern medan hon läste högt ur en bok för mig.
Tagit en promenad i kallt frasigt solsken.
Druckit stor kopp av gott te.
Myst när jag var själv, på det där speciella viset.
Pratat i telefon med några som står mig nära.

Jag bygger
strukturer
för det
obeständiga
att bo i.

Detta är en injektion av något slag.
Jag vet inte av vad.
Men det är precis så.
Att skjuta upp något i venerna.
Något alldeles rent, klart, sant och vackert.

Ibland är man bara helt nöjd med livet. Ibland känner man att allt är helt okej.

- Och du kan ha en blå klänning.
- Jag har ingen blå klänning. Jag tänkte ha den nya röda. Lev med det.
- Ja. Den är ju också kort.

Jag hade kunnat tänka mig svaret "Den är också fin", eller något annat liknande, men den är också kort?! Jag som inte ens använder korta klänningar.

Tid, tid, tid
Allt flyter.
Ingenting
har egentligen
hänt.
Borde firas
eller sörjas.

Den stora frågan är; när tänker jag kliva ut ur säkerhetsbubblan och ta tag i det här? For once in a lifetime?

Idag tror jag att jag gjort några människor glada iallafall. Kanske har jag gjort människor arga också, men man får inte ha för höga krav på sig själv. Så länge det är ungefär fifty-fifty är det bra nog.

I mig bor den största envisheten och jag tror på kvinnan med M i sitt namn.

Just så enkelt.
Precis så svårt.

Storstryk hela tiden.

I morse satt jag med en kopp te, en ny bok och frost utanför fönstret. Uppkrupen i soffan. Och jag kunde inte bestämma mig. Om jag ville ha någon där att dela det med, att diskutera med, att skratta med, att drömma med, bygga luftslott med i den tidiga timmen. Eller om jag ville ha det för mig själv. En tid till bara mig med rum för reflektion, för att ta hand om mig själv. För jag tycker om alldeles nära, trygghet. Men inte för nära. Inte hela tiden.

Ikväll har jag sett Övertalning på tv. En film för såna som mig. Jag tror att Jane Austens berättelser har gjort mig till en ännu större romantiker än vad jag var menad att bli.

Någon natt ska jag lägga en madrass framför granen och somna där med ögon matta av jultinder. Jag bjuder er på en julsång, eftersom det låter så vackert när Sissel blandar in norska ord.

Jag släpade mig ur sängen efter nattarbetet och har ätit julbord efter konstens alla regler, enligt den julbordsexpert som invigde mig i traditionen. När jag kom hem låg ett paket och väntade på mig utanför dörren! Tack fina Helene, jag ska försöka hålla mig till den ditskrivna uppmaningen att inte öppna före julafton. De här sakerna tillsammans gör mig helt fantastiskt nöjd med livet idag!

Jag hittade världens roligaste sida och kan inte sluta leka!

Exakt liksom.

Det knackade på dörren. Där stod Hon. Det kändes som alltid, fast med mer lugn och tillit. Det är svårt att inte vilja lägga sig i ett mjukt bolster och bara glömma vardagen, glömma hur mjuk hon är, vilken fantastisk blick hon har som tränger igenom mig, som is och eld i perfekt koalition.

Tänker få besök. För mysdag med sällskap kräver en riktig raring!

Jag önskar att hon skulle fråga mig vilken bild jag håller mest kär. Jag skulle då svara; när hon vaknar leende med sömnen som ränder över hela ansiktet. Och om någon skulle fråga vilka ord jag minns, så är det alla. Även de första, när hon förklarade hur vackra mina ögon var, när solen lös på dem från sidan.

Jag har en ny hårfärg. Från blondie till mahogny. Som möbeln.

Mymlan ringde och jag kunde höra när hon log. Alldeles varmt och med skrattrynkorna på dem exakt rätta platserna. Och jag andas tysta ord i hennes nacke, att hon faktiskt inte har någon brådska. För livet kommer ändå bli som hon vill till slut. Hon har nämligen en tendens att lyckas, med allt hon företar sig.

Jag vet att jag kan ringa, men jag har inget att komma med.
Jag vill bara vara efterlängtad och att det ska märkas på något sätt.

Det vankas Qx Gaygala i februari och jag som är mina i-landsproblem trogen, har varit bekymrad över att mitt årliga sällskap kommer vara nyförlöst och därmed prioritera sin avkomma framför mig. Nu har jag iallafall bokat galabiljetter och fixat ett värdigt sällskap som också fattar hela grejen med att klä upp sig till tänderna och sippa champagne. Fram för fler såna traditioner! Bilder från tidigare år:

Mitt känsloliv har blivit helt avtrubbat och ibland blir jag rädd över hur snabbt jag sluter mig. Det finns ett försvar. Saker inträffar, livet händer mig. Men det kommer nästan aldrig åt mitt innersta längre.

Bjud mig lite framtidstro.
Sätt mig i brand.

Fantastiskt fina ord, och ja, hon kan ha varit full. Men det spelar liksom ingen roll, för hon menade varenda stavelse. Och harmoni infann sig åter i min kropp.

Storasyrrans näst yngsta, en av tvillingarna, hänger med mig i några timmar. Viola har vattkoppor så vi tröstäter russin, dansar och leker med klossar.

Det tar en stund framför datorn innan jag fattar att det där irriterande ljuset i ögonvrån faktiskt är solen som bländar. Det var så länge sen jag såg den, att jag nästan glömt hur det kan vara. Och lite så känns det inom mig också.

Tydligen är jag inte alltid fullt så uppenbar som jag trodde. Kanske för att jag är superförsiktig med talade ord. För i min värld, är ord lag. Det sägs att livet är en lång resa och att man hela tiden lär sig längs vägen. Det känns. Som att vi plockat upp en och annan lärdom från svunna tider. Och det vackra finns kvar. Alltid.

Jag har fått en julkalender av min dotter. En ny överraskning att öppna varje dag fram till jul, omsorgsfullt inslagen. Idag var det kärlek, skrivet med min favoritfärg lila.

Igår var iallafall en riktigt trevlig kväll, då jag var bjuden på glöggfest av modell större och närmare 40 personer åt och drack och glittrade ikapp med julpyntet. Värdinnorna hade till och med överraskat med ett alldeles riktigt luciatåg! När det sjöngs i stämmor, kände jag julstämning för första gången i år.

När jag tänkt att jag ska göra vissa saker, när jag har strukturerat upp en plan och något helt spontant förstör min omsorgsfullt utarbetade struktur, blir jag sur. Har nog att göra med att jag kan vara en ganska slarvig person som behöver fasta ramar att röra mig inom.

Jag blir stående med somliga kostnader för ett badrum som påstods vara nybyggt för tre år sen, tillsammans med en höjd hyra från och med januari samt en förening som helt saknar empati, eftersom jag är den enda som bor ensam med en enda inkomst. Det är sådana saker som får mig att vilja flytta, en söndag som denna.

Jag är inte fullt så förkyld längre och har roliga planer för både lördag och söndag. Jag blir liksom varm i magen av det. Är det lyckokänsla eller bara gas?

Känner mig ledsen eftersom jag vill att Hon ska nå alla sina drömmar och bli lycklig hela vägen in. Samtidigt brottas jag med andra, mindre ädla känslor. För jag ska inte vilja något längre, medan kroppen minns hjärtklappningen. Tappat orden. För hur sjutton formulerar i bokstäver det man inte får tänka, känna. Det där stora som är så överväldigande att det hisnar när man ändå snuddar vid det?

Så du förstår, jag är så mycket mindre än du tror.

Idag är jag genomförkyld, trött och folkskygg. Men jag har alltid gillat att umgås med mig själv. Jag behöver mycket tid för att hinna med mig. Hinna tänka mina tankar till slut. Tänka klart mina tankar.

Jaså, det finns ett liv att skriva om också? Nope. Tankar finns det. Men inte att skriva om.

Idag hoppas jag, åt henne.

Ikväll anmälde jag och Helene oss till en kurs i Kundaliniyoga. Med start i januari ska det alltså röras på fläsket och skapas ett fridfullt sinne!

Nä. Nu tar jag mig till norra sidan av staden för sköna skratt, djupa tankegångar och oemotståndligt sällskap.

Längtar efter den här personen. Skulle behöva lite av hennes glitter, skimmer och entusiasm. Jag känner mig ensam, längtig och undrar vad sjutton jag ska ha all barnfri tid till, när jag ändå inte gör något med den.

Idag har jag ätit lunch hos Puck. Hon är långt ifrån sitt vanliga överenergiska jag, men vackrare än någonsin. Nu vet vi vad det blir. Och jag kan bara konstatera att jag har haft rätt hela tiden.

Jag är i alla fall glad åt att de nya påslakanen matchar gardinerna. Det är sådant som jag blir glad åt vid 30 års ålder.

Jag undrar vad det ska bli av mig en dag. För om inte detta varit tillräckligt med sanning, då är hela mitt känsloliv bara ett minne.

På ett sätt är det väl det här jag är;
Utkastad i en helt annan verklighet.
Men fortfarande älskad och omhändertagen.

Ibland får man koncentrera sig på att inte må illa.

Jag har aldrig fäst något större intresse vid Britney Spears, men såg ändå den omtalade dokumentär som visades på TV4 ikväll. Jag väntade mig inte att bli berörd. Hon sa en del saker, som innehöll betydligt mer djup än media velat visa att hon innehar. Det fick mig att tänka på det gamla talesättet, att det som inte dödar, det härdar. Fast det verkar som om det är tvärtom. Det enda som dödar är att man försöker härda sig själv. Att man gör sig själv hård, till en maskin utan känslor.

I min värld är det ideala att fysisk beröring kommer i samband med mental, som en naturlig följd av en kemisk balans. En blick som uppskattas av en annan och en längtan att vilja beröra, bara för att personen är den hon eller han är. Och jag försöker inte låta det minsta svår när jag skriver det här, det är självklart för mig. I min värld finns det starka känslor och ett lynnigt humör, men det finns ingenting dolt. Jag har inte mycket att vare sig dölja eller visa upp. Faktiskt bara alldeles lagom med saker.

Jag är trött. Igår, idag, förmodligen också imorgon.

Det är som om logiken når in nu. När perspektiven till slut vunnit i mig, ska det här bli vackert på ett helt annat sätt. Och det tänker jag tycka om. Jag vill att hon ska få det här kommande nu. Jag vill att hon ska förstå att jag menar det. På riktigt.

En av dotterns julklappsönskningar:

En bit regnskog

Den senaste tiden har jag:

Umgåtts med homofiler
Umgåtts med heterofiler
Idkat grannsamvaro
Vigt min kropp åt forskningen
Konfronterats med mina dåliga sidor

Inte nödvändigtvis i nämnd ordning.

Kunde inte somna om, så jag skurade badrum kl två på natten. Jag är väldigt nöjeslysten.

Jag och dottern har sett filmen Förtrollad ikväll. Jag, som tror på kärlek som i sagan, älskade den med varje bit av min pms:iga kropp. Hon har det inte lätt Giselle, när hon ramlar ner i cyniska verkliga världen. Jag skrattade gott åt en av sångerna som mitt romantiska sinne tog till sig:

He'll find his own way to tell you
With the little things he'll do

Does he make a private picnic by the fires glow?
That´s how you know
Well does he leave a little note to tell you, you are on his mind?

Well does he dedicate a song with words in
Just for you? Ohhh!
That's how you know that he loves you
That´s how you know

Vi har en hemlighet, Hon och jag. Som andra bara kan leta efter bland kodord.

Regn är fint.
Om man är inomhus.

Och eftersom jag är hudlös är jag också lipig. Hudlös betyder egentligen lipig. Jag lipar åt att jag är hemma hos mina föräldrar men att de inte är här (eller kanske snarare för att jag är trettio år gammal och måste klara mig själv). Jag lipar åt att telefonen är så tyst (men tro mig, jag skulle lipa om den lät också för jag vill egentligen vara ifred). Jag lipar åt att jag och fina vänner aldrig hinner prata om viktiga saker längre och sen lipar jag igen över att jag vill ha sällskap. 

Så, hur har din dag varit?

Mellan tvättmaskinsbyten ligger jag med hormonkroppen i soffan. Äter nykokt knäck, tittar på repriser på tv och gråter en skvätt när ingen ser.

Jag tänker på alla som inte längre är i livet:
Snobben (en tjock gammal kanin)
Min farmor, mormor och morfar
Alla gummor på ålderdomshemmet som jag tyckte så mycket om.

De ligger med näsorna i jorden och tänker "Vafan, att jag inte levde när jag hade chansen".
Over and out.