Herregud. Det har gått 8 månader nu sedan jag fann henne. Jag kan inte fatta det. Imorgon finner vi förhoppningsvis varandra igen, efter att ha levt på skilda planeter ett par veckor. Men snart under samma tak.

DUNK, DUNK, DUNK, säger hjärtat. Herregud, jag kreverar snart av att ha alldeles för mycket tid till att analysera. Men det är inte olidligt, inte så pass att jag vill jobba istället för att ha semester. Jag jagar upp mig för ingenting. Jag gör lätt det. Så mycket fula tankar som flyger genom skallen på mig ibland. Ja, hoppsan hejsan. Men klippte och krattade en hel gräsmatta idag utan att tänka särskilt mycket under tiden. En hel stor gräsmatta. Inte illa faktiskt. Inte illa alls.

Vi pratar om att det är nya tider, där vi ska släppa våra respektive invanda tryggheter och börja bygga vårt gemensamma hem. Jag är jättepraktisk kring inredning och gillar starka färger och barntåliga ytor. Hon är minimalist och vill att möblerna ska komma med en själ eller historia. 

Herregud, det kommer inte att bli enkelt med två bestämda viljor som vill ha det på sitt sätt och är vana vid att få bestämma själva. Hittills är nog det enda vi har kunnat enas om i inredningsväg, den här pallen som vi har spontanköpt. Men å andra sidan är pallen en sak vi båda helhjärtat älskar. Så det blir bra, det här. Vi planerar framtiden i en hundrafyrtiosäng utan att det känns trångt. Jag ser på henne. Ser henne.