Hejhej
Sambo minsann. Det trodde man ju aldrig att man skulle ge sig in på, har hånflinat åt andra som vågat och tänkt håhåjaja, hur ska du lösa det där när det tar slut. Men sen den där första tiden, när jag följde med henne hem och fastnade någonstans i en kyss. Sedan dess åkte jag liksom aldrig hem igen utan att ta med mig henne, fysiskt eller inombords, Rättare sagt, det kändes som att jag var hemma var vi än var, så länge det var tillsammans. Klyschigt, jag vet. Men klyschor är ju just klyschor för att de även är sanningar. Det sker mycket parallellt som jag sa att jag aldrig skulle göra igen, men som jag har omvärderat. Om det talar jag tyst tills vidare. Vill inte jinxa något.
Jag tänker att vi på ett sätt är orättvisa mot andra relationer när det är så det var och är för oss. Så fullständigt givet, det var bara att säga ja och hoppa på tåget. Det känns mindre orättvist när jag tänker på alla konstiga relationer jag har haft tidigare, folk jag har försökt vrida och snida till för att fungera ihop med. Jag bara känner på det, hela tiden, den där närvaron av henne i huden och inuti. Vi ska bo ihop nu. Synka liv. Jag är lycklig.
