Efteråt kan man inte mer än bara stå där
och förundras över att man fortfarande kan
stå.

Fjälluft plockar ner mig till lugna nivåer.

Och jag vet inte om jag ska försöka mig på något som jag inte vet om jag hanterar, eller om jag ska vänta och försöka andas för mig själv ett tag till. Jag tänker att jag är helt genomskinlig, att det inte finns någonting i mig som inte syns. Jag har alltid känt mig uppenbar och jag vet inte om det är en bra eller dålig sak.

När natten tar över, när man inte ringde det där samtalet. Plötsligt så rinner kanske dygnen iväg och två nätter blir till tre som blir till fyra. Men om inte jag går och lägger mig nu, så kommer jag inte vakna kl 8 imorgon bitti. Så sov gott allihopa, var ni än är.

De som körde bil mot fjällen idag förstår vad jag menar när jag säger att jag såg döden i vitögat. Det gick inte att köra, var så vitt och stormigt att jag trodde Gud hade kommit för att hämta oss. O helga natt, Ave Maria och Amen att vi klarade oss fram oskadda! Nu blir det ett glas rödvin och middag i hotellrestaurangen, imorgon väntar skidbackarna!

Jag blir inte lyckligare av att bo i en snygg bostad som kostar mycket pengar. Nu säljer jag skiten. Idag har jag ägnat många timmar åt att flytta runt mina prylar enligt professionell instruktion. Hoppas budgivningen visar att det var värt träningsvärken.

Det här med att människor jag älskar, tvingas sträva i motvind. Jag tycker inte om det. När jag ser det undrar jag om det är så att jag i själva verket alltid har haft medvind. Utan att veta om det. Att jag på något sätt bara har valt att gå baklänges.

Du som stått ut, trots att vissa som borde stå dig närmast förtalat dig bakom din rygg. Du som växte upp under svåra omständigheter, men aldrig kommer föra det dåliga arvet vidare. Du som är starkast i slutändan. Du som skulle därifrån och aldrig någonsin komma tillbaka. Du som grät i mitt öra, som förmodligen inte kände minusgraderna ute, eftersom det ändå var varmare än sorgen inombords. Du som önskar att det-här-kan-inte-vara-sant-det-kan-bara-inte-vara-så.

Livet blir bra till slut, jag lovar. Det där om att det känns som att du ska gå sönder nu, jag vet ju att jag inte kommer att låta dig göra det. När vi står tillsammans blir det enklare att andas. Enklare att tänka och tankarna blir mjukare.

Det var allt mina fumliga ord hade att säga just nu.

Idag var en professionell pimpare hemma hos mig och meddelade vad jag borde flytta runt för att få några pengar för lägenheten. Det var inte lite jobb jag måste göra. Jag fick ont i magen eftersom jag bara är hemma en och en halv dag innan fotograferingen ska ske, det är lite för mycket för mig just nu. Dessutom känns det fortfarande som att jag flyttar från något, mer än jag flyttar till något. Det borde inte vara så här.

Ungefär en gång om året försöker jag åka upp till fjällen med dottern och på onsdag är det dags för en resa till Lindvallen. Vi brukar skrattande köra om varandra i hisnande fart nerför backarna och jag böjer alldeles för lite på benen med flit, mest för att min slalomtränare alltid klagade på det. På höstterminen i åttan i högstadiet slutade jag. Från att elitträna slalom fem kvällar i veckan, till ingenting. Jag slutade för att jag inte kände något längre. Det är den verkliga sanningen. Det tog mig nästan 10 år att återvinna frihetskänslan och glädjen med det.

Jag är en ledsen surpuppa som jobbar i natt. Går runt och låtsasler och spelar glad tills jag inte orkar mer. Och nu längtar jag efter godis, som jag inte längtade efter för tio minuter sedan. Typiskt.

Idag skulle jag vilja umgås med den här personen på fotot. Men det går inte, för jag jobbar hela helgen och hon har besök. Kortet är taget med en icke digital kamera (ni skulle bara veta kids) i staden Varberg som vi besökte 2005. Vi var långt hemifrån och hade åkt bil dit, där låg Havet. Vi badade och beundrade varandras solbränna. Hundarna hade fått springa i det långgrunda vattnet medan vi solade mellan sanddynerna. Kim hade sån där äcklig apelsinsmak på Resorben, som hon stoppade ner i mineralvatten för att vi inte skulle svimma i bilen när vi åkte vidare mot Helsingborg. Gott var det i alla fall. Drinkarna vi hade svept i oss dagen innan alltså.

När jag kom till jobbet pratade jag med en kollega, om att kärleken aldrig verkar falla på rätt plats för mig. Hon svarade att jag kanske inte lyssnar på möjligheterna.

Jag tror att jag väljer att ta det till mig idag.

- Du vet, hon tog min oskuld.
- Vadå? Du skojar.
- Nä jag svär mannen!
- Så hon är första guzzen?
- Jag hade andra före, men du vet. Jag ville inte.
- Ville inte?
- Jag ville det skulle vara av kärlek. Har du aldrig varit kär?
- Kärlek?
- Du har aldrig varit kär.

Det är lätt hänt att man glömmer. Att när något tar slut, så börjar något nytt. Nu är tankarna och orden alldeles tysta en stund och jag är inte längre rädd.

Man kan flytta, det är kanske inte jordens undergång att byta miljö. Men det är läskigt. Jag spenderade hela natten åt att väga för och nackdelar. Man kan få ont i huvudet då, men man måste.

Det är lite diffust just nu, för ena sekunden är jag uppe och vandrar på moln och i nästa sekund faller jag handlöst mot marken. Januari tågar vidare och jag vet inte alls vad jag känner om den här märkliga starten på året.

Från nummer 28 till nummer 1. Vi pratar köplats för en hyresrätt. Nu har jag till imorgon på mig att bestämma mig om jag ska lämna bostadsrättslivet för ett fulare och lite sämre (men betydligt billigare och större) alternativ i samma kvarter. Vi får väl se. Jag känner mig lätt autistisk när det kommer till förändringar, vad det än gäller i livet.

Man kan inte förvänta sig att livet en dag svävar förbi och frågar om man vill följa med. Givetvis kan man snubbla över vissa människor och vissa chanser, men man måste också vara beredd på att rycka sig i kragen när det krävs. Vara beredd på att våga. Beredd på att falla. Beredd på att ingenting någonsin går som man hade tänkt sig från början.

Det här är livet och det kommer inte vara särskilt intressant om vi inte vågar leva.

Jag är lugn och ingenting känns jobbigt idag. Detta kan ses som något väldigt positivt. Man låter sig fyllas av värme, en ny känsla för var jag slutar och du börjar. Rörd över det obändiga i viljan att älska och det mystiska i att närhet finns.

Oväntat besök knackade på dörren denna söndagseftermiddag. Ni vet hur det är när man har en ny någon i sitt liv. Någon vars ljud och doft och känsla man försiktigt bekantar sig med. Man vänjer sig långsamt vid hur det känns med dennes huvud mot ens kind.

I soffan satt vi och på håll kunde det likna ett första möte.
Men alla som varit så nära, vet att det var kärlek.

Visst är det vackert när träden kläs i rimfrost. Men nu har jag en längtan om att ändlöst iskalla dagar ska bytas ut mot solskensprydda himlar.

Min dotter drog på pyjamasparty med övernattning och jag tog mina biverkningar hem till någon som sett det mesta av mig. Min bästa kompis och jag är som systrar och ikväll har vi käkat thaimat, druckit champagne och kollat på en usel skräckfilm. Sammantaget lycklig, precis så.

Jag nysatsar på min oformliga kropp och till hjälp har jag tagit medicinen Alli, som säljs receptfritt på apoteket. Det är en mildare form av gamla hederliga Xenical, som är ett slags antabus mot fett. Biverkningarna är inte jätteroliga men ska kunna hållas i schack genom att äta en bra och nyttig kost. Det funkade bra första veckan, men de senaste dagarna har jag fått någon slags snedtändning på pillrena. Alla biverkningar härjar med mig, oavsett hur bra jag äter. Jag har en brudtärneklänning att komma i till april, en brudtärneklänning som passar ett 11,5 kilo lättare jag. Så jag fortsätter stoppa i mig tabletterna eftersom jag minskat 1,5 kilo enbart på tre snedtändningsdagar. Vill man vara fin får man (tydligen) lida pin...

Dottern kom hem från skolan innan jag hade hunnit vakna efter nattarbetet. Med dukning på finaste silverbrickan väckte hon sin mamma med fika på sängen och en puss på kinden. Det händer ofta att jag sticker in näsan i hennes hår och mumlar hur mycket jag älskar henne. Det är världens godaste doft. Doften av min unge.

Det är januari
Det är nära
Det är lugn
Det är nyfött
Det är jag
Det är nu.

Min städgen har mattats av rejält efter julmånaden och dammråttorna dansar lyckligt genom rummen. Ska man verkligen ha hjärta till att dammsuga upp dem? Dammråttor är ju underskattade som husdjur, finns inga trognare än dem.

I natt
känns det som igår.
Alldeles nyss
så
nära.

Min levande värmekudde.

På väg mot lunch i stan hemma hos en god vän.
Snön fortsätter falla och jag funderar på att tvinga ut katterna.
Jag lever än på gårdagens smekning av min insida.

Jag har fått höra att min blogg är en gåta. Det är så klart ett medvetet val, det är delvis för att skydda folk. Kanske mig själv också litegrann. Jag vill egentligen inte skriva något nytt blogginlägg eftersom det förra är så fantastiskt. Det är bara: den här låten.

En bra dag har det varit och grädden på moset var det fina brev som jag fick ikväll. Nog för att det var från en fin avsändare, men det bästa var ändå orden och betydelsen av dem.

Det tar så lång tid att lita på att människor ser mig. Att det är mig de vill ha i sin närhet. Hon ser igenom mig, det är jag övertygad om. Hon vet mer om mig än jag själv ibland, så jag låtsas aldrig. När vi ses är vi närvarande. Som då. Som nu. Som nästa gång.

Vi har fina minnen. Nu samlar vi på nya.

Kontraster är verkligen viktiga, man behöver dem för att överleva. Om man var lycklig hela livet ut skulle man inte längre uppleva det som lycka, utan som något grått, flummigt tillstånd. Men idag är jag glad igen. Kanske, tror jag. Nästan i alla fall, men det är svårt att avgöra.

Idag vill jag bara gräva ner mig under täcket som en mullvad och aldrig mer träffa en levande människa. Ja, ingen död heller. Fast det vill man väl aldrig.

Äh. Känslig.

Jag känner mig ännu mer obekväm med mig själv än vad jag brukar. Vad är det här? Vem är det som jag träffar i badrummet på morgonen, med nytillkomna rynkor, påsar under ögonen och valkar hängandes? Om det är jag, vill jag inte känna mig själv.

Jag tror jag har dammsugit upp en av mina extranycklar till hemmet. Nu är frågan, är jag i tillräckligt behov av den för att jag ska orka sprätta upp dammsugarpåsen?

Vad har jag blivit för tråkig och seriös tjej egentligen? Nu får det verkligen vara nog. Jag är grymt trött på att älta känslor, dags att styra upp ett fungerande ROLIGT liv för min del! Nu åker jag till andra sidan stan och går på fest för en av mina närmaste vänner, som har den goda smaken att äntligen fylla 30 och bli vuxen!

På väg till festen ska jag ha den här fantastiska mössan på huvudet! Jag fick den av en annan guldkornsvän tidigare idag, som en försenad julklapp. Älskar den!

Man har alltid valet att göra något åt sin situation. Det är sant. Klart att man ibland har motvind, klart vägen inte alltid är rak och fri från hinder. Men har man viljan så går det att lösa. Vi är skrivna i huden, tänkte jag på väg till jobbet, och eventuella skevheter har vi tid att räta till.

Jag är en målinriktad människa. Jag är också otålig. Emellanåt är det en påfrestande kombination. När tiden är inne har jag bestämt mig för att göra någonting som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag kan bara hoppas att ansträngningen räcker och att det visar sig vara värt väldigt mycket. Det är lätt att blunda bort med avstånd, men vänta bara tills det blir riktigt nära. En utmaning som gör mig till vad jag egentligen är.

Jullovet är slut och att stiga upp klockan 07 var lika hårt för mig som för dottern. Men jag slapp ju åtminstone gå ut. Virade istället täcket om mig, slösurfade och somnade om. Nu måste jag försöka hinna klä på mig och äta lunch för att ge sken av att jag är en ordningssam mamma, innan dottern kommer hem från skolan igen. Ack vilket hårt liv jag lever...

Alla springer så fort. Men jag har vunnit tiden.
Men på ett sätt är man ganska ensam med tiden när alla andra springer.

Efter en lång tids tystnad ramlar det in ett sms från min allra första flickvän. Vi känner ju varandra, eller gjorde i alla fall det förr. Vi är kloka och rädda om varandra trots att vi ytterst sällan ses. Jag är glad över att hon och jag har delat så många år tillsammans och jag är glad att hon finns kvar i mitt liv. Jag är också glad över att vi båda gått vidare sedan länge.

Jag skickar henne ett svar där jag hoppas hon har det bra.
Jag har det fint. Jag har det faktiskt väldigt fint.

Säg är det konstigt om man önskar sig bort till varmare länder någon gång? Den 17 februari åker i alla fall de här tre snyggingarna till Gran Canaria för en veckas rekreation! Hon där i mitten får med sig en lekkamrat också. Men först ska vi alla gå på musikalen Hairspray på Chinateatern. Ikväll!

Jag tänker på oss. Så klart att jag tänker på oss. Hur nära vi stundtals är. Jag tänker på hur stark jag känner mig i ditt sällskap. Jag tänker på när du retas med mig och hur jag skrattar ännu mer än vanligt. Jag tänker på hur du brukar säga att vi är på riktigt. Jag tänker på hur nära vi stundtals är. Och så långt bort att vi inte alltid förstår varandra. Vi kraschar men reser oss igen. Sådär som vi har en helt galen förmåga att göra.

Allt som oftast handlar det om att sluta gardera sig. Sluta stå med ena foten utanför, för att det ska göra mindre ont om man misslyckas.

Jag har valt fel yrkesbransch för min ekonomi. Min bästa kompis, som inte ens behövt plugga sig till några studieskulder, har fått löneförhöjning och en julbonus på många, många tusenlappar. Hon skrattade sitt värsta kapitalistskratt och jag såg framför mig hur hon kommer glida runt med en lyxdrink i handen hädanefter. Jag får väl dricka slattarna eller suga på citronen.

Jag kommer å andra sidan bli smal den här månaden. För det enda jag kommer ha råd att äta, är gröt.

Iakttar, tänker, analyserar, andas. Jag har tunn hud och vill ha allting inlindat i bomull. Så är det ikväll. Jag är inte ledsen eller glad, jag är likgiltig. Jag behöver nog mest av allt lite tystnad inombords för att kunna se vad det är jag skyddar mig mot.

Mamma Kim. Smaka på den. Mycket underligt och overkligt. Men nu finns en liten färsk människa som bevis för att magen inte enbart innehöll julmat. Alldeles frisk, pytteliten och skimrande vacker.

Livet!
Välkommen!

Jag har egenheter för mig, sådana där saker som nästan ingen vet. Jag tänker att jag vill leva med någon som ser allt det utan att ens behöva fråga. Denna någon kommer att veta hur dålig jag är på att laga mat, att jag vill ha mjölk i mitt te, att jag har sett musikalen Rent sju gånger och att en av mina värsta mardrömmar är att inte få bo vid havet någon gång i framtiden. Hon kommer inte att bry sig om att jag har bristningar på magen efter graviditeten. Inte heller skratta elakt åt att jag alltid spiller ut saker, eller håller tröjärmen vid näsan när jag är sömnig, på samma sätt som jag höll favoritnallen som barn. Hon kommer bara att tycka att de där skavankerna gör mig ännu finare. Ja, hon kanske till och med skulle tycka att jag är fantastisk.

Jag trodde det var vi mot världen. Jag hade rätt.
Vi sitter i samma båt och räddar alltid oss själva i slutändan.

Det är inte alls avslappnande med en promenad, inte i en skog full av vinter. Jag blev stenad av snödrivor som föll ner från träden. Nu dricker jag te och slår in en massa födelsedagspaket, för presenter är tiddelipom! En lätt känsla av eufori, tror jag bestämt.

Ack och ve!
Om dessa imbeciller till grannar ändock förmådde
att taga sina ägodelar ut ur denna facilitet.
Voro denna borg
ett lugnets gudomliga tempel.

Jag vet något som är nytt och vackert, som bara väntar på att delges omvärlden. Men eftersom jag är elittränad i hemligheter, så biter jag mig i tungan ett tag till.

Jag vet inte riktigt vart jag ska sätta ner tassarna, men det är ingen stor känsloförvirring. Det är nog mest av allt ett skifte av något slag som gör mig lite vilsen. Rädslan håller jag på lagom avstånd. Rädslan över att förlora, komma bort, stötas bort, att inte släppas nära, att försvinna. Men det har mestadels varit en bra resa och jag tror inte att den på något sätt är slut.

Jag har några steg kvar till avslappnad nog. Sen släpper jag förhoppningsvis rationell och återvänder till hjärtat, får ur mig det svåra och hittar det bra. Det måste finnas någonting nytt för oss, mellan ingenting och allting som går att sätta ord på.

Kustvädret bestämde sig för att sola en hel del på oss. Det ombytliga vädret vid havet är perfekt för en nyckfull människa som mig. Ena dagen bjuder det på vindstilla tystnad och solglitter i oändlig horisont, andra dagar är det dramatik och höga vågor. Emellanåt är det gråväder med dimma. Som livet självt.

(Bilder från Smögen och Ramsvik på förra årets sista dag)