En av mina Bästa Brudar går och bär på en liten grodd! Jag har redan paxat att vara viktig för den.

För övrigt har jag sett en valborgseld idag: i vår torktumlare. Jag kvävde lågorna i maskinen, men grannens kläder blir sig nog aldrig lika. Nu måste jag alltså tampas med problemet att hinna tvätta i tillräckligt god tid för att det ska självtorka innan den annalkande resan på lördag. Ack dessa i-landsproblem.

Det är svårt att vara ung och hålla på sig.

Någonting vackert formas.
Du lyckades!

Tänk om jag fick stimpengar för varje tänkt minut, eller royaltys för varje återkommande tänkt tanke.
Då skulle jag kunna sluta jobba imorgon.

Här skulle jag kunnat skriva något vackert om hopp. Men jag är alltför upptagen med att hålla tummarna, så jag återkommer i frågan imorgon.

Nu är jag beredd. Semestern kommer emot mig som en jättevåg. Jag flyter med strömmen i två veckor. Eller surfar jag?

How to catch a falling star...

Jag hann bara dra efter andan när chefen sa att de inte hade plats för mig på gynsektionen på södra sidan stan. Lagom till jag skulle dra igång mitt säljande tal, säger hon att de istället kunde erbjuda mig jobb på BB, en nattjänst dessutom! Jag tackade ja på en sekund och la vidareutbildningsplanerna på hyllan till våren. Det här ska bli så roligt!!!

Jag tänker intensivt på måluppfyllelse och utvecklingsstrategi. För om två timmar ska jag drista mig till att kommunicera med gynsektionens främsta representant angående min framtid efter 1 juni. Tappert kommer jag försöka lirka ut en överförflyttning från det stora sjukhuset på norra sidan stan, till det som ligger mer söderut. Jag har satt hårt mot hårt, hotat med uppsägning och nu är det upp till bevis hur pass nödvändig de anser mig vara för verksamheten.

Önska mig lycka till!

Mymlan. Bara för att du inte är här just nu, så betyder inte det att jag inte längtar efter dig.

Baby Thor har äntligen kommit hem med sin mamma.

Jag är en förbannat bra flickvän, men jag har ingen att vara bra emot. Vill ge frukost på sängen och bus om kvällen. Vill ge små dikter och en smekning över armen, så där lätt men kittlande. Dyka ner i djuplodande samtal eller skratta tillsammans i det enkla. Det är som att ständigt längta hem till ett paradis som egentligen aldrig existerat.

Jag önskar jag kunde spendera hela helgen hemma i soffan. Orkar inte jobba längre, måste sluta med det!

Idag har jag hunnit med en sväng till en klinik som formgjöt ortopediska inlägg till mina skor. 1500 kr kostar det att slippa få mer ont i höfterna. Tydligen har jag både hålfot och insjunkna fotvalv... men även solen har ju sina fläckar!

Mitt lilla flickhjärta hoppar upp och ner av lycka när hon ringer. För det betyder ju att hon går där i sin värld och känner samhörighet, precis som jag går här. Jag tycker om att sitta i soffan med hennes fötter i mitt knä och bara låta allting vara som det är.

En suck. Ett försök till att hinna ifatt sig själv. Fatta sig själv.

I Norge fastnade jag över en stor intervju i en dagstidning. Den handlade om 17-åriga Regine som är döende i leukemi och som bloggar om hopp om liv, hopp om att få drömmar uppfyllda. Tänk att det finns människor, som jag inte känner men som ändå lyckas få mina tårar att rinna, som berör ända in.

Jag är hemma från Norge och åter på mitt vanliga nattjobb. Trött men rikare. Tröttheten övergick i kokande ilska när jag fick reda på att mitt arbete på Karolinska Universitetssjukhuset ska spara miljoner och gör det genom att stänga ner gynakuten kvällar, helger och nätter med start redan 1 juni! Inte alls oväntat att det är kvinnosjukvård som det ska sparas in på! Det innebär förmodligen omplacering till gynavdelning för min del, men cheferna har skött informationen så illa och uppträtt så otrevligt, att jag kommer se mig om efter annat. Nu vore det synnerligen lämpligt om det i juli damp ner ett positivt antagningsbesked till vidareutbildning. I smyg tror jag faktiskt att chanserna är väldigt goda.

Jeg holder nøkkelen til ditt hjerte i mine hender,
så som du holder vår nærhet i din ømhet.

Igår dog en av mina patienter. Inte så oväntat men ganska hastigt. Det påminde mig om att jag andas och borde utnyttja det till fullo. Döden skrämmer mig inte, men jag är rädd för att leva utan de jag älskar.

Men nu är jag inte ens tung. Jag är betong. Liksom klädsamt vemodig, matchande den nattsvarta himlen utanför.

Jag säger ofta att jag inte har svårt för att vara ensam. Att jag istället ser det som att jag är med mig själv. Men varje gång jag jobbar i Norge blir ensamheten bara..... väldigt ensam helt enkelt.

Til høyre om meg står den store grønne koppen med tevann. Og denne dag er det en måned til jeg fyller 31 år. Mer enn halvseksti...

Ett och ett halvt arbetspass avklarat, sex och ett halvt kvar. Jag saknar teknik!!! Jag bor på ett ställe där internetuppkopplingen tillfälligt är ur funktion och tv:n gått sönder. Jag arbetar på ett ställe som har spärrat alla communitysidor jag brukar vara inne på, utom den här och mailen. Men hey, min bildskärmseksem (jo, jag har faktiskt det) runt ena ögat har nästan försvunnit på bara ett dygn. Inget ont som inte har nåt gott med sig.

Idag har jag fortsatt att tvätta, mest för att slippa gå naken. Det enda rena jag har kvar att använda är fultrosorna och en tröja med hål i. En sketen vanlig onsdag, vanligare än vanligt. Himlavalvet är precis lika omvälvande som igår. Men här står jag och tror en massa igen. Vet inte riktigt vad jag törs kalla det. Tillit? Hopp?

Två kvinnor. Som talar olika språk men samma dialekt. När världen kräver svart eller vitt, vilar vi ut i gråzonerna. Närheten är av det smärtsamt vackra slaget. Inget för veklingar. Som det färggrannaste lövet från det största trädet. Bräckligheten kan skrämma, men jag vill ändå aldrig leva mitt liv utan detta ömtåliga.

 

Jag tror att jag måste ha en människa ämnad. Någonstans därute finns mer. Annars skulle inte mina fickor vara fulla av förväntan. Som färgglatt konfetti att en dag få kasta i vinden.

Det ska bli intressant att se om girighet en dag kommer att bli mitt fall. Tackade just ja till helgarbete på Aker sykehus i Oslo, ovanpå mitt vanliga nattarbete. Så nu är det snabb planering och effektiv kvalitetsvila som gäller denna sista av lediga dagar.

Själen är min mest erogena zon.

Nästa månad fyller jag 31 år.
Hjälp, jag tror jag blivit vuxen!

Min otrogna katt har inte varit hemma sen igår. Jag vet att någon matar henne och jag blir lite arg för detta. Skaffa en egen katt, jäkla kattnappare!

Ännu en dag, en timme, ett hjärtslag.

Vill hem.
Vi vill alla bara hem.

Springer upp och ner till tvättstugan med mitt äppeldoftande sköljmedel.
Ler och längtar osynligt.

Solen lyser in i mitt hem, luften är klar och fyllig. Dagen har samma färg som juni och jag är drabbad av nostalgi och vår. Nu borstar vi av oss mörkret! Håll andan, håll undan. För nu brakar livet loss. Igen.

Detta är så leendeframkallande. Taget för flera år sen inne på en pub, i Dublin på Irland. Och hur mycket värme lyser det inte om oss? Beautiful. Lena är en av mina finaste vänner. Fast jag har bara fina vänner. Men i vilket fall som helst så tackar jag Take That för att de spelade på Hovet just det här datumet 1994, så att jag fick bli kompis med henne. Vi fyllde 16 det året och träffade på varandra mitt i natten när vi frös häcken av oss för att få stå längst fram på konserten.

och mina tankar är med hon
som lider sig igenom kvällen
för att hitta
vägar
nya skor
att fortsätta gå.

Jag halvligger på tvären i sängen och tänker onämnbara tankar. Har uppenbarligen inga problem med att förvalta ledig tid.

När som helst nu, kommer hon hem från sin pappa. En dotter. En kärlek. Här. Och ingen är lyckligare än jag. Känner mig plötsligt rik, miljonär. Vi är liksom båda saknade från varandra. Nu ska vi mysa oss ihop ett helt påsklov. Bara vara.

Ibland vaknar man med en viss känsla i kroppen som på ett märkligt sätt präglar dagen. Det kan röra sig om ett slags stilla lugn som ligger som en mjuk filt kring själen. En stämning där man inser hur vacker världen är och att det faktiskt inte är så svårt att känna lycka i de små sakerna i livet. Ibland är man bara helt nöjd med tillvaron. Ibland känner man allt är helt okej liksom.

Något spirar.
Kan det verkligen vara jag?

Snart får jag gå hem från jobbet, med väldigt lätta steg. Hjärnan har redan lagt av och hjärtat försöker bara fortsätta trippa framåt i nuet.

Gillar ordet tvåsamhet, även om det känns avlägset. Funderar på vad det är med tvåsamheten som jag längtar efter och vill uppnå. Kanske att vakna till mitt i natten och bara kunna sträcka ut handen och röra vid hennes hud, så nära. Löften som står skrivna i hjärtat, löften som bara finns där, utan att ha blivit framtvingade.

Tvåsamhet är att diska efter att någon annan lagat mat. Eller att vika tvätt medan någon annan sjunger för ett barn. Att man alltid kommer hem till någon som låter en få veta att man är älskad och efterlängtad. Att vara den som sträcker ut handen för att förhindra att den andra faller.

När tvåsamheten är som starkast tror jag att man blir oövervinnerlig. När man inser att man är beredd att göra vad som helst för den andra, när ingenting blir en uppoffring eller en börda. Då kraften i kärleken är som stansad i urberget och den blir något jag vill leva med. Hela livet.

Jag slår upp fönstret och därute har luften ändrat karaktär. De vassa kanterna är borta och det blir lent inombords när vårljummet syre finner sin väg i det inre omloppet.

Eftermiddagsfika bakat av mig, samt eftermiddagsfika i presentform som jag fick! Vem behövde middag efter det?! Tack Vicktoria för receptet i din blogg och tack Alexandra för sällskapet.

Min enorma plantering med påskliljor är på väg upp ur jorden. Det såg jag när jag kom hem och herregud så lycklig jag blev av det!

Jag har en storasyster som är fembarnsmamma. Hon kommer väldigt sällan utanför hemmet, men idag är det dags. Jag är ledig till på fredag och kidnappar henne på en minisemester till dess. På återseende gott folk!

Läser sparade meddelanden. Bokstäver på rad, vackerstaplade som krumelurer av kärlek. Om jag hade mött henne nu i natt, hade närheten varit nog. Att tala skulle ha blivit för mycket.