På väg mot det inre
Söndagskväll, lång bilresa och känns som att någon har kört mitt huvud i en torktumlare. Tunn hud. Jag låter henne vara min klippa och det väcker gammal rädsla. Att kärlek är stark och besvarad gör tanken på att mista den än mer outhärdlig.
Jag sover lite oroligt, tankarna har inte lugnat sig helt. Jag tänker att det är det här jag har väntat på alltid, jag visste bara inte om det förrän jag såg henne första gången. Tar emot alla kramar som bjuds och kryper in mot hennes hals, lägger huvudet mot axeln och blundar. Allt som jag skräms av minskar i storlek och upphör helt, bara jag kommer tillräckligt nära. Det är således det fysiska avståndet som är problemet, men det är inte länge till.
Snart närmar sig semestern och jag har packat varma kläder, så jag är redo. Nästa vecka åker vi tillbaka till Norrland. Känner hennes hand mot ryggen. Andas.
Andas.
