Känner mig ledsen eftersom jag vill att Hon ska nå alla sina drömmar och bli lycklig hela vägen in. Samtidigt brottas jag med andra, mindre ädla känslor. För jag ska inte vilja något längre, medan kroppen minns hjärtklappningen. Tappat orden. För hur sjutton formulerar i bokstäver det man inte får tänka, känna. Det där stora som är så överväldigande att det hisnar när man ändå snuddar vid det?

Så du förstår, jag är så mycket mindre än du tror.