Om ändå någon tryckte upp mig mot en husfasad.

Mängden dötid de senaste veckorna har minskat drastiskt, sen jag blev tillfällig kombo. Få saker känns så oinspirerande som att skriva blogginlägg om att man egentligen inte har tid, lust eller ork att blogga. Så jag gör väl inte det, antar jag.

Men trots avsaknad av aktivitet klickar sig dagligen ganska många människor in här för att kolla läget. Det gör mig nöjd på ett lite fånigt sätt.

Och kanske känner jag ett litet, litet styng av dåligt samvete över att jag inte har lyckats skriva ihop något roligt för er att ta del av. Kortfattat twittrande hinner jag med aningens oftare, ni kan följa mig här.

Älskar min sons gudmor så mycket och så har hon namnsdag idag! Laddar upp bilden för att visa hur mycket jag håller av (om) henne. Sen så är vi snygga också och det måste ju såklart omvärlden få bevittna.

Jag som är en ensamvarg prövar på komboliv i några månader. Det spännande med att ha folk omkring sig är att alla har sina egna rutiner, vi lär oss snabbt om varandras egenheter. Jag sitter och tjuvtittar och ibland möter jag hennes blick och känner mig påkommen. Det slår mig att jag kanske borde tacka för hjälpen. Tack, för att du hjälper mig att öppna upp mina dörrar mot nya världar. Men det skulle ju låta lite knäppt, så jag låter bli. Jag bara ler litegrann och vänder tillbaka blicken mot skärmen.

Simma kan jag, men tekniken är sådär.

Det blir natt ännu en gång och jag bryr mig alldeles för mycket om fel saker och jag har telefonen nära för att se om du kanske ringer som du lovade. Men det gör du inte den här gången heller.

Den sinnrika kroppen som jag har, ser gärna till att behålla ett par gravidkilo eller åtta för att ge mig ett rent fysiskt skydd som svar på det emotionella behovet. Det finns väl helt enkelt fler än ett skäl att våga vara sårbar, våga släppa taget. Men just nu klarar jag det inte riktigt. Förlåt, kroppen.

Det var så skönt att bara slappa med nära vän i helgen, trots att bägge våra barn var sjuka. Men ingenting blir gjort i mitt hem när jag är borta, så idag drog jag hit och inledde operation storstädning. Imorgon kommer dottern hem från sin sportlovsvecka med pappan och ovan nämnda vän flyttar också in. Här bad man om lite lycka och äventyr för några dagar sen och det var precis vad som ramlade in. Lycka eftersom vi tycker så mycket om varandra. Äventyr, eftersom jag vid 33 års ålder fortfarande aldrig har bott ihop med någon annan än mina barn. Men nu så prövar jag alltså på komboliv ett tag framöver. Jag tror att det kommer bli superfint och ganska läskigt i en alldeles lagom bra blandning.

Med balkongdörren öppen mot vårljuset så önskar jag att det fanns mer tid för att skriva, men vi får mötas i tankarna tills dess att den tiden infinner sig. Dottern spenderar sportlovet på Kanarieöarna med sin pappa, så jag och snorbebisen ska hänga hos hans gudmor och hennes dotter, tillika mitt gudbarn, i helgen. Där serveras mat, vin, prat, skratt och galet mycket trevligt sällskap.