Vi pratar länge i telefon på en onsdag, det trevligaste samtal som vi haft under den senaste månadens kaos. Säger kram och hejdå-vi-ses-imorgon-kväll. Jag sitter i soffan och känner att det kanske går att rädda oss. Tänker på kommande kväll och att vi ska dricka ett glas vin tillsammans då. Att jag ska åka dit även om det känns jättejobbigt och jätteläskigt, för med henne brukar jag känna mig komplett och kompletta människor kan träffas och dricka vin utan en massa ångest.

 

Och kanske har den där klumpen i magen fel ändå, tänker jag.

 

Men så blir det torsdag och jag känner mig glad för första gången på en månad och allt som behöver ordnas för en utekväll är ordnat, när hon ringer och ställer in med en halvdan ursäkt. Och helt plötsligt är igår inte alls den där kvällen när vi var glada och sa att vi skulle ses. Igår känns nu snarare som tiden för flera år sen, då hon lämnade mig i sticket på en båt. För så fort hon struntar i att vi ska ses, är det som att ingenting av det bra finns kvar längre. Bara den där klumpen i min mage som påminner mig om att jag borde bli bättre på att lyssna på den.