Här sitter visst jag med någon slags paralyserande 39-årskris och inte är jag särskilt snygg heller. De grå hårstråna är det enda som glittrar på mig och jag har lagt på mig några kilon för mycket. Jag utreds för domningar i händerna och har en höftinflammation vars botande medicin orsakar kroppssvullnad. Tänk att det går att känna sig så liten och sliten i sin stora kropp. Ändå verkar det som att hon vill ha mig, hon den nya, jag försöker jobba med mina rädslor där och det är helt rätt att göra men fan så läskigt samtidigt.

Livet, för fan, livet. Ibland känns du så kort när jag tänker på dig och det finns bara ett som är mer skrämmande än tanken på att förlora dig och det är tanken på att förlora alla jag älskar. Jag vill vara den som dör först. Men jag vill aldrig dö.