Det var ett par år sedan man skrev på bloggen eller överhuvudtaget där någon annan kan läsa. Men skit i det nu tänker jag och så får fingrarna gå bäst de vill över tangentbordet eftersom det är hennes födelsedag idag!

Herrejävlar så mycket avvisande jag har haft och yttrat själv genom livet, så mycket oro för att inte räcka och duga. Att nu släppa taget och lita på och våga vara rädd istället, det kräver så mycket mer mod, men hon är så varm om händerna. De där händerna som håller om mig utan att vackla, när jag vacklar och sen jag som fångar upp henne när katastroftankarna tar över. Det kommer att komma en dag när vi säger "du, minns du när allt var så nytt och man kände sig osäker" och det som är nu kommer vara för länge sedan.

Vi slappar i soffan eller sängen och ser på tv och vi håller den andre tätt intill. När vi ligger bredvid varandra är det alltid någon kroppsdel som ska nudda. Mina ben över hennes, fötterna kring varandras, huvud mot halsgrop, hennes hand om min rygg, eller bara  åh vad jag är varm, jag kan inte ligga så nära. Det är klyschigt men sant att det inte spelar inte så stor roll var vi är. Hon känns som hemma nu.