Om solen skulle få för sig att inte gå upp en morgon, skulle vi som bor i det här mörka hörnet av världen inte märka något konstigt på flera timmar. En ganska långsökt fördel med det bedrövliga vintermörkret.

Dottern på kalas hela kvällen, hemma sitter jag med halvfärdigt julpynt. Här är lugnt och fint. Det är bra att ha lite tråkigt ibland, speciellt om man kan ha det med ett glas vin. För övrigt nonchalerar jag mitt behov av fysisk närhet just nu. Andra saker uppmärksammar jag desto mer. Förmodligen klokt, eftersom beröring bara är värt något när den når alla sinnen. Tiden känns avlägsen nu. Men kroppen minns ännu. Hur länge?