Come on last hopes, come on dreams, come on heal me....

Någon gång är sista mötet. Man vet som regel inte om det just då. Det är först efteråt det visar sig: att det var då, där, den gången, som blev den sista. Men det sista mötet har ännu inte skett. Det är bara gamla rädslor som besöker mig om natten. Kanske Allt är för mycket för mig. Kanske jag är för mycket för andra. För det är mellan raderna, som jag helst vill bli läst. Förstådd. För det jag aldrig har sagt, älskad just för den ologiska oåtkomligheten.

Nyss stod jag en stund vid ett fönster och tittade på snöflingornas dans. Det såg ut som om de inte visste om de skulle flyga uppåt eller tillåta sig att falla. De landade mjukt. De litade ödmjukt på att livet tog emot dem. Vi skapar vår tillvaro inom ramen för vårt öde. Allt är föränderligt och det är så förbannat vackert! Och trots att mitt vemod är alltmer sällsynt, är det nätter som denna som jag behöver tappa allt ve och bara behålla mod. Modet att tro att de jag håller nära ska förstå sig på min kärlek, för den är det enda jag har som verkligen är mitt.

Om jag måste falla, må det åtminstone vara från höga höjder. Det har jag alltid sagt.

Postat av: Teresa

Så vackert, så himla vackert.....

2007-11-14 @ 12:25:30
URL: http://teresafagersta.blogg.se

Skriv vad du har på hjärtat här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:




RSS 2.0