Jag hungrar efter tropiska färger i mitt liv. Jag djupandas och då blomstrar jag, det blir så jäkla bra när jag låter bli att loda efter rädslor. Jag har två mantran nu. Det är våga och släpp loss. Båda är förjävliga att jobba med, för ingetdera är bekvämt eller tryggt. Att knyta an på nytt utan bitterhet är på liv och död, men med öppna armar. Och det är skitsvårt att låta bli att le. Äntligen är det sol och isarna smälter!