Sorgen över att ha tappat en nära vän längs vägen, är inte linjär. Det blir inte bättre och bättre i en snyggt uppåtgående kurva. Det blir bättre ett tag, och sen sämre igen. Lite lättare en period, men så kommer sorgen dundrande som en ångvält. Oannonserad. Oönskad. Oftast rör det insikt kring enkla ting, som att hon inte längre kommer ringa mig för att berätta något roligt som har hänt. Någon påstod att sorg är ett kvitto på kärlek, att man inte sörjer den man inte älskat. Kanske är det så men det är en tröst för lejonhjärtan, som inte hjälper mig inatt.

Det är väldigt få människor som får mig att gråta. Men killen i den här videon lyckades, han är så fin att jag ryser. Viva Holland!